…att maskera ansiktet i ett stelt hästgrin och låtsas som om allt är ok.
Allt är inte ok.
just nu hade ett par armar varit skönt att ha omkring sig….

jag gråter på insidan så att utsidan spricker ut i hysteriska skratt.

Till min första 40-taggare!
Jag hade önskat så att jag kunnat få vara hos dig och gratulera dig i riktiga livet.
Nu blev det inte så så här får du en extra hyllning!
Hipp hipp hurra till L på sin födelseda´!

I övrigt är det en rätt dyster dag.
Lite att glädjas över när man känner sig sliten och mörk inuti.

Ska åka till syrran så humöret lyftes en aning.

Igår var det premiär för min dotter på skridskor. Själv fick jag avbryta min karriär på is då jag insåg att om vi båda skulle stå på skridskor skulle ingen av oss kunna stå upprätt utan vi skulle ligga och kräla på isen som kålmaskar mer än glidande fram med grace på skenorna.

Jag iförd skor, lillan iförd skridskor försöker ta oss fram på den oplogade isen. Det var nog lättare för henne än om den varit blank och fin. Oavsett is-tillstånd så ramlade hon ovabrutet trots att hon höll min hand. Problem mao. Tillslut bad hon mig släppa, tog en ishockeyklubba i handen och plötsligt tog hon sig fram i egen takt utan att ramla en gång i sekunden.
Sonen flög fram precis som om han aldrig gjort något annat i sitt liv. Han och Marcus Fagervall skulle säkert matcha varandra. *haha*

Vårt sällskap åkte också skridskor och vi hade en riktigt trevlig stund.
Väl klara på isen gick vi tillbaka till dem och fikade.

Sedan skulle det bjudas på middag som jag tagit med mig och jag kan säga så här.
Barnen tyckte verkligen INTE om det.
Synd, synd men då vet jag att det inte är lönt att blanda i frukt och annat konstigt i maten.

God efterrätt med vb.ost och hjortronsylt bjöds det på.
Magen var full. Lagom trötta och nöjda kom vi hem och kastade oss i sängen där vi tittade tv och sedan somnade.

Gårdagen var toppen trevlig.

Idag åker vi mer skridskor.

Jepp, det är bara att konstatera att min fysik inte är vad den borde vara. Efter att under två dagar ’plinkat’ eller rättare sagt eggat Guitar Hero har jag dragit på mig jordens träningsvärk i högerarmen. Pinsamt får jag erkänna. Sen är det länge sedan ett tv-spel har roat mig så mycket som just detta. Kanske för att det har med musik att göra och en efterapning till att spela i verkliga livet. Kanske tar jag upp gitarr spelandet igen då det minner om trevliga stunder.

Har funderat en del kring en händelse jag var närvarande vid under den första dagen på det nya året. Jag återkommer då till det här med fosterdiagnostik som snurrat i huvudet nu när man själv är "defekt".
Jag har ännu inte kunnat bestämma mig om de uttalanden jag fick mig serverat var ren och skär idioti där hjärnan krympt till storleken av en valnöt, eller om det var rädslan kring vad som kan hända som skapade dessa klumpiga och plumpa meningar.
Förvisso yttrades även andra intelligenta meningar om tex. hårdrockares vara eller icke vara. Att det är en samling pack med liten eller ingen hjärna. Så ni som lyssnar på hårdrock, föredrar hårdrocksklubb där man kan supa ifred utan slagsmål och annat onödigt…Kom ihåg, enbart trash….*haha*

Nåja, för att återgå till det här med fosterdiagnostik. Jag är personligen rätt klar med vad som gäller för mig. Mina två yngsta föddes då jag var 33 och 35 år. Jag blev erbjuden fostervattensprov med risk för att få missfall, vilket det kan vara vid detta ingrepp. Det är nu inte den egentliga orsaken till mitt val att tacka nej. Vad som fått mig att aldrig vilja veta om det är något fel innan födseln är till stor del mina äldre barns lillasysters förtjänst. Med hennes ankomst till världen var världsbilden förändrad. Hon föddes med en ovanlig kromosomskada och har sedan hon kom till världen varit oerhört speciell och älskad. De frågor som uppstod efter det var många och maskineriet arbetade för högtryck.
Vilka är vi människor i denna värld att bestämma vem som får leva och vem som kastas i soptunnan på sjukhuset? Jag kan bara svara för mig själv, och jag tänker inte leka Gud.

Hursomhelst?När jag numer även själv lever med en genetisk defekt utökas ju frågan kring det här med att kunna avgöra om man vill föda en "mongis" (som dessa människor uttryckte att de inte ville ha) eller om man i framtiden även ska kunna skönja sådana som mig, personer med andra avvikande abnormaliteter osv. Ibland får jag känslan av att det elitsamhälle som många vill skapa leder oss in i något som vi inte kommer att kunna slutföra och ha kontroll över. Ska det inte få finnas alla slags människor? Det som pågår och diskussioner som pågår om att utöka fosterdiagnostik-tekniken till att spåra andra defekter, gör det oss inte lite till nazister längtandes efter den perfekta rasen med hjälp av vetenskapen ej förlitade till naturens egen gång?

Framförallt ska jag tillägga att, hade dessa människor uttryckt sig på ett annat sätt än vad de gjorde, vilket var så plumpt och äckligt, med ett förakt mot alla de föräldrar med barn födda till ett handikapp, pekandes finger mot alla som kämpar och älskar. Hade de sagt att vi är svaga, och inkompetenta som föräldrar så vi skulle inte klara av att ta hand om ett handikappat barn hade det kanske varit enklare att köpa resonemanget.

Men att säga?.Att är det en mongis slutar jag i vebon och tar bort den?..

Då har man gått för långt oavsett om det var på skämt. Äckligt!

Jag lämnar det så här tillsvidare. För mycket att läsa och jag är som i tidigare blogg.

Tudelad.

…är tydligen inte så svårt.

På väg till parkeringen i eftermiddags mötte jag en äldre man och hälsade artigt.
När jag passerat honom utbrister han TACK!
Eh? Jag vänder mig om…Tack säger han igen, för att du bryr dig om att hälsa på en äldre man.
Käckt svarar jag att jag förutsätter att han är en granne och att jag alltid hälsar på mina grannar.
Han var glad, jag blev glad och det gav den här dagen mening.

Tack och bock!

…sa alltid mormor när minnet sviktade.
Gör som hon, skyller på åderförkalkning och grattar min sedan länge och återfunna vän C i efterskott och hoppas att det blev dubbel glädje på din dag.

Från att telefonen varit död under hela jul och nyår i princip började telefonen ringa igår och helt plötsligt är jag inte ensam och liten i hela världen. Jag med mina dystra tankar där jag är helt ensam i hela världen skingras och det börjar bubbla i kroppen av glädje.

Idag kommer barnen tillbaka efter sitt jullov hos pappa och helgen är rätt inplanerad. Skridskor står på dagordningen och då både för mig och barnen. Ska försöka åka runt imorgon och leta ett par konståkningsskridskor åt stackars mig som inte kan åka på hockeyrör. Till lillan får jag leta utan taggar men några som är lite tjejiga så hon tar på sig dom. Ja, visst kan jag lära av henne sina fasoner kring tjejigt och killigt, å andra sidan så serveras hon det dagligdags överallt annars. Jag lär henne annat än sådana petitesser, som att stå på sig och inte vika från sin åsikt med det kan ni säkert gissa resten. Ingen dotter som tillhör mig ska gå i någon annans koppel utan vara sin egen. (även killarna iof)

Har som bekant spelat Guitar Hero hela jullovet och tillsammans med min spelpartner kommit långt. Ända till Hard-nivån. Nu blir det uppehåll med spelandet ett tag då Wii:et inte tillhör mig. Min yngsta son är en hejare på tennis och har med sin klasskompis haft riktigt roligt med just Wii:sports. Högst just nu på min önskelista är faktiskt ett eget Wii. Yttersta ytligheten kanske, men jag kommer alltid att vara ett spelfreak och tydligen går inte ränderna ur en trots åldersstegring.

Sitter just nu också och funderar över min blogg. Olika åsikter ventileras kring hur och vad jag ska lämna ut i bloggen. Det skulle kunna bli fetsmaskigt eller som nu lite lagomt trist. Att kunna väga rätt mängd av varje är väl vad jag just nu försöker balansera upp.

Till sist…Kära Stockholms snärta! Du är knappt en dag äldre sen vi träffades för första gången. Sug på den och ha en skön dag min kära!

…hindrar inte mig då det vankas sushi.
Brorsan bjöd på jättetallrik med sushi och det var utsökt samt mycket trevligt.

I övrigt har jag bara gjort en massa måsten idag. Handlat, fått hjälp med utväxten, pratat med trevlig väninna samt längtat lite…

Fortsätter längta och på återseende!

Jag var på middag med gott fika igår.
Väl där fanns gäster från Norge och kvinnan i sällskapet kom i samtal med mig.
Och vad samtalas det om? Smink, ansiktskrämer och kläder.
Även veganmat och tips hur jag ska mata sonen då han hellre gnager grönsaker än kött och annat som hör till.
Hon, kvinnan, är starkt övertygad vegan och hade varit på ett nyårsfirande i feministisk anda.
Smink var väl inte alls populärt att diskutera och hon frågade sig om det var icke-feministiskt att bry sig om hur man ser ut och att faktiskt gilla smink och krämer?

Nu är ju jag varken politiskt, matmässigt eller religiöst bunden till något så jag svarade bara lite lakoniskt att om hon gjorde det för sin skull och inte för någon karls skull så kvittade det väl, lika mycket som att inte sminka sig görs för sin egen skull.
Vi diskuterade även min kommande åldersökning där jag förväntas ha en kris??.Jag krystar fram en kris?NÄ! Har kommit fram till att den kris jag genomgått de senaste åren räcker. Att de rynkor som kom tack vare sorg, ångest och annat eländesliv får vara de rynkor jag har tills jag i alla fall passerat de berömda åren.
Faktiskt så försöker jag lära mig att trivs med att åldras och med det kanske ha lite mer lugn och sans i kroppen.

Jaja?..Det var lite om min ålderskris?.

Hipp, hipp!

Jag är så mycket människa som en människa någonsin kan bli…

Tänk om jag levt under andra världskriget…Vad hade man gjort med en sådan som jag?

Dagen har varit jättetrevlig. Min fd. svärfar och den enda jag har, även nu, fyller år idag. Givetvis uppvaktar jag gärna honom. Som vanligt god mat och superbt fika som fortfarande lurar på att komma ut genom öronen.
Många trevliga människor och även besökare från Norge som strålade med sin närvaro. Jätte, jätte trevligt.
Sonen blev bjuden på veganmat då han just nu inte riktigt kommer överens med mat och det uppskattade han.

Ja…..det var dagen det.

Jo, förresten! Det här jullovet har varit najsare än vanligt. Guitar Hero, film och nybakta bullar har varit på en daglig basis och det har varit skönt……..så skönt.

…inlägg.

Nyårsafton blev trevlig jag hade nog oroat mig i onödan.
Maten var helt gudomlig, den bästa på många år och det var god stämning med en mängd stimmande och stojande barn i varierad ålder.
Nyktert och skötsamt för min del och hemma i lagom tid gjorde dock inte att jag kände mig direkt alert dagen efter trots rusfrånvaro.

Ännnyväjj! Gårdagen gav mig gåshud. Två långa år har gått sedan jag träffade min Stockholms emigrerade bästa vän. I år fick jag dock träffa henne med familj och tiden gick alldeles för fort. Det tar längre tid än några timmar att avhandla två år. Magkänslan var dock fantastisk. Inga fjärilar här inte utan filbunken satt där den skulle och med lätta fötter vandrade jag ut i den kalla natten efter vårt intressanta möte. Många frågor diskuterades, allt från fosterdiagnostik till alla de olika frisyrer jag dragits med genom åren. Jag lovar att jag fick skratta rätt hejdlöst åt vissa dråpliga situationer som vi genomlidit tillsammans. För det är nog en blandning det där….upplevt, genomlidit listan kan bli lång.
Det viktigaste är nog ändå att vänskap under dessa former är det bästa. Inget tvång till hur många gånger man ska höras varje år, månad, vecka. Inga sura miner över futtiga saker.
Året kunde inte ha börjat bättre måste jag säga. God mat på Bishops och sedan timmar i lobbyn på Plaza.

Ja, det får börja så här i år.
Helt fantastiskt att det nu är 2009. Nytt hopp, nytt år med ett ruttet 2008 bakom mig.
Inget kan bli sämre, bara bättre.

So long!