Mer förvirrad

Jag skulle egentligen skriva lite om de utbildningar som kommer till nu i dessa dåliga tider på arbetsmarknaden men fastnade i mina kommentarer om kropp och knopp. Tack till Kalle S och Smulan som har tagit sig tid att fundera.

Det är en lisa för själen att läsa hur andra tolkar mitt inlägg, så härligt att se andra människors kreativitet i funderingar kring ämnen. Sist men inte minst hur andra TOLKAR mina ord och vad man tar fasta på och sätter ord på.

Jag försöker nu tolka dem och det kan bli lika fel som att äta soppa med kinapinnar men jag räds icke.

Smulan följer den linjen om att man kan inte bli någon annan än den man är, hur mycket kroppsdelar man än byter ut. Jaget sitter i huvudet och inte i övriga kroppen. Att jaget är våra tankar och känslor.

Kalle S har ungefär samma tanke att man har sin minnen, erfarenheter som gör att man blir den man är. Då har övriga kroppens delar inte så stor betydelse.

Det är detta jaget/hjärnan som ställer till det för människor som har ätstörningar, förlorar kroppsdelar, får transplantationer, blir förlamade eller råkar ut för andra sjukdomar och psykiskt ohälsa. Det som gör att det finns människor som begår självmord etc.

Men hur utvecklas jaget, är det samma sak som SJÄLEN?
Är inte jaget en kombination av möten med andra, förebilder om hur man ska bete sig, uppfostran etc. Menar att barn som är isolerade från omvärlden utvecklar inte sitt jag i samma utsträckning som de barn som lever med många andra.

Så nu tolkar jag som fan läser bibeln (en egenskap som jag ärvt av min "världens bästa pappa"); egentligen behöver vi ingen kropp eftersom allt sker i huvudet. Det är ju hjärnan som styr allt.

Men hur kul är det?

Det finns människor som inte kan acceptera sina nya organ, kropp, hjärta som inte håller med. Det finns helkroppsförlamade som säger att de är instängda i en kropp som bara finns där. (OBS! att det finns de som är glada över sin kropp som de inte kan använda också)

De som har drabbats av sjukdomar där minnet helt försvinner och man lever som om varje dag är en ny dvs demenssjukdomar. Hur skulle de fundera över en sådan här sak etc.

Nääää jag ska återgå till att fundera över de utbildningar som erbjuds till de varslade. Vad kan de innehålla? 20 poäng i hur du som människa tar dig vidare ut ur chockfaserna och börjar agera.

Hörs

3 kommentarer

  1. Smulan

    Nja, jag vill då mena att själva jaget ligger så djupt inom oss att det näst intill är hopplöst jobba bort, om man nu skulle vilja det. Jaget, det närmaste vi kan komma själva jaget, det är det där som vi gör utan att vi är riktigt medvetna om det. Kan vara en liten gest, vårt sätt att hålla i en kopp eller en så liten enkel sak som hur vi kanske drar oss i örsnibben när vi tänker på saker vi funderar över. Det är dom saker som alltid finns med oss men som vi aldrig tänker på eller märker att vi gör.

    Men det vi är och vad vi utger oss för att vara är föränderligt. Allt eftersom vi blir äldre och går igenom trevliga som svåra händelser i våra liv så förändras vi som personer. Ibland till det bättre och ibland till det mindre bra. Men det är också där vi har störst chans förbättra det som vi inte är så bra på. T.ex hur vi behandlar andra människor. Eller hur vi ständigt sätter oss själv sist i ledet för att istället finnas till för andra.

    Alla bär vi vår lilla ryggsäck med oss genom livet. En del bär tyngre bördor än andra. Och det som finns i säcken kommer aldrig nånsin försvinna och det ska det heller inte. Det är genom det vi är med om i livet vi lär oss saker. Vi lär oss handskas med svåra saker längre fram på vår stig och vi lär oss också förstå och hjälpa andra som också kommer gå igenom svåra händelser i sina liv. Så, vi kan inte slänga det vi bär med oss i våra ryggsäckar men…..vi kan göra det lättare att bära det med oss.

    Barn som växer upp under svåra förhållanden har svårare få kontakt med det som är dom själva, det genuina. Det finns risk att det lilla barnet sluter sig inom sig själv och anpassar sig till dom vuxna och det dom lever i. Barnet förlorar sin identitet.

    Barn behöver bekräftelse. Genom kärlek och genom att se barnet ger vi det också vår bekräftelse. Det får då chansen till det själv som finns där. Tyvärr är det inte alla barn som idag får den chansen. Det är inte lätt att ge kärlek om man själv inte upplevt kärlek.

  2. Kalle S

    Nog sjutton behövs kroppen! Vi måste ju ändå ha möjlighet att flytta skall till nya omgivningar.

    Och allt som bestäms i hjärnan, som alltså blir beställaren, måste ju ändå ha en utförarare uppkopplad!

    Tänk bara på tandborstningen! Inte vill jag någon annan än min gamla men ännu fungerande högerarm och hand att utföra den saken.

    Hjärnan är viktigast men utan något att sätta den och skallen på, är vi tämligen hjälplösa. Denn uppgiften klarar min gamla kropp rätt bra än så länge.

    Och hur skall du kunna skriva dina böcker och värma mat under motorhuven, om du bare är ”en skalle hög”?

  3. Lisbet *myself*

    Ni har så härligt bra kommentarer så jag kan inte annat än att hålla med.

    Vi är en helhet och att inte ha någon kropp är väldigt begränsande. Ja vem fasiken skulle kunna borsta mina tänder…*ler glatt*. En maskin kanske men hur ska man uppfinna den – utan kropp. Vem ska….
    Jisses…

Lämna ett svar till Kalle S Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.