Förr fanns det människor som psykologer, kuratorer, präster, terapefter…hm..terapeuter…ja ni fattar och idag så översköljs vi med det som har kallats ’framtidsyrket’ coaching i olika skepnader.

Men handen på hjärtat – är vi inte alla ’coacher’ för någon annan?

Allt handlar egentligen om att sitta och resonera med en annan människa hur man ska hitta en väg ut. Väger ut finns inom en själv men med olika resonemang kan man komma fram till en känsla, en inre säkerhet, en aha-upplevelse eller övertygelse att:
– YES, den här vägen tar jag. Det känns bra för mig.

Som coach/ledare/kompis/lyssnare finns bara en stor svår varm regel – att inte ge tips och idéer på hur man som coach tycker att personen i fråga ska göra utan det är genom ett resonemang, frågor som svaren kommer fram.

Vi har alla svaren inom oss.

Mycket har att göra med hur uppväxten har varit, var självkänslan och självinsikten ligger, vilka värderingar man har och hur förändringsbenägen man är.
På detta ska man långsamt mogna in i ett nytt beslut som man känner är det rätta just nu för stunden.

Tillit är svårt. När människor som man litar på, berättar händelser och känslor för som sedan använder den information till att hugga en i ryggen. Märker att det brukar hända vid gräl att när argumenten tryter så drar man upp det som man sagt i förtroende. Det är svårt att ta tillbaka det man sagt.