Pappan och hans dotter gav varandra en stor kram på flygplatsen.
Båda visste att detta antagligen var deras sista möte- han var gammal och hade inte långt kvar, hon bodde långt bort och kunde inte hälsa på så ofta.
Till sist var de tvungna att skiljas åt, då det blev dags för henne att gå genom gaten.

”Jag älskar dig. Jag önskar dig tillräckligt,” sa pappan till sin dotter.
”Jag älskar dig också, pappa. Jag önskar dig tillräckligt.”

En passagerare som stod i närheten kunde inte låta bli att fråga vad det betydde,
att de önskade varandra ”tillräckligt”. Det är en önskan som gått från generation till generation i vår familj, svarade mannen. Det betyder:

Jag önskar dig tillräckligt mycket sol
För att ditt liv ska vara ljust.

Jag önskar dig tillräckligt mycket regn
För att du ska kunna uppskatta solen.

Jag önskar dig tillräckligt mycket lycka
För att du ska bevara livslusten.

Jag önskar dig tillräckligt mycket sorg
För att även små glädjeämnen ska verka stora.

Jag önskar dig tillräckligt många vinster
För att du ska få allt du behöver.

Jag önskar dig tillräckligt många förluster
För att du ska uppskatta allt du har.

Jag önskar dig tillräckligt många välkomnanden
För att du ska klara av det slutgiltiga avskedet.

Ur mörka vrår kommer de upp när det är mörkt. De vandrar rätt fort och alla verkar ha ett givet mål. Mörka siluetter som sällan står stilla utan mer är på väg. Man kan inte se om det är kvinnor eller män utan mer om de bär något långt, har yvig mössa, stor väska eller något utskjutande från kroppen.

Dessa mörka vandrande vålnader har skrämt slag på många av oss. Helst när de oväntat dykt upp framför huven, eller korsar vägabanan.

SNÄLLA – ANVÄND REFLEXER

SNÄLLA – ANVÄND REFLEXER

 alla som åker buss på morgon-kväll.
Helt hopplöst att se er och så otrevligt NÄR man ser er framför huven på bilen!!??? då blir det en riktigt
THRILLER

För ett tag sedan var jag ute i nysnöns och tänkte att när man gör parker och gräsmattor så borde man kunna vänta en vinter innan man planerar gångbanorna. För i nysnö ser man direkt vilka vägar männsikor tar och är man rädd om gräsmattor borde man ta det i beaktning.

Såg nämligen alla som hade genat över gräsmattan vif folktandvården/sjukstugan till sin väg mot busstationen.

Jag ryser lite lätt ibland för det känns som om hela samhället är byggt på att alla ska vara lyckade människor. Vi ska kunna allt, jobba jämt och bara vara så "LYCKAD". 
Vi ska liksom hålla skenet uppe när olika tråkiga saker händer oss. Sådana saker som händer alla någon gång i livet. Men vi pratar inte om det, ventilerar inte detta med omvärlden, tillåter inte folk att bara vara människor – hudlösa och små varelser i stormens öga.

UTAN VI SKA VARA SÅ FÖRBASKAT LYCKADE.

Kan det vara därför så många känner sig olyckliga och inte räcker till.
Allt ska vara så perfekt både hemma, i familj, på jobbet och relationer.
Vi lever ett slags dubbelliv för sorg och elände tillhör livet och pratar man inte om det så uppfattar många att man MÅSTE vara så "lyckade". Det är normen.

Fick denna av en vän – lyssna på texten eller läs den under här.

Jag tycker den är så bra – och så tänkvärt.