Lyckad människa
Jag ryser lite lätt ibland för det känns som om hela samhället är byggt på att alla ska vara lyckade människor. Vi ska kunna allt, jobba jämt och bara vara så "LYCKAD".
Vi ska liksom hålla skenet uppe när olika tråkiga saker händer oss. Sådana saker som händer alla någon gång i livet. Men vi pratar inte om det, ventilerar inte detta med omvärlden, tillåter inte folk att bara vara människor – hudlösa och små varelser i stormens öga.
UTAN VI SKA VARA SÅ FÖRBASKAT LYCKADE.
Kan det vara därför så många känner sig olyckliga och inte räcker till.
Allt ska vara så perfekt både hemma, i familj, på jobbet och relationer.
Vi lever ett slags dubbelliv för sorg och elände tillhör livet och pratar man inte om det så uppfattar många att man MÅSTE vara så "lyckade". Det är normen.
Fick denna av en vän – lyssna på texten eller läs den under här.
Jag tycker den är så bra – och så tänkvärt.
Jag uppnådde mer än jag någonsin drömt
Jag har upplevt så mycket att hälften är glömt
Men nu är jag tillbaks där jag börja, min vän;
Jag är ensam igen
Femtio fyllda, med fullvuxna barn
På väggen hänger trofeer på rad
Men guldskivor har inget värde för den
Som är ensam igen
Framgången kom, och nya vänner med den
Ja, doften av pengar känner många igen
Herregud, vilken fest; Jag förstår inte än
Hur jag överlevt
Jag ångrar dock inget, det var värt varje spänn
Jag skulle med glädje göra om det igen
Och minnena är som en kär gammal vän
I min ensamhet
Mitt jobb har jag skött, mina barn likaså
Och vännerna vet nog precis var jag står
Men kärleken liknar en ren katastrof
Nu i efterhand
Jag har frossat i kvinnor, och blitt älskad som få
Dom har fått min respekt, och allt dom pekade på
Men ingen av dom har någonsin lyckats förstå
Vad jag är för en man
Några dras till den spänning som finns i mitt jobb
Där man reser och festar, med dom ger ofta opp
När det visar sej att också stjärnorna
Bleknar i gryningen
Andra vill ha en man som är i balans
Som är hemkär och lugn, och som känner sin plats
Men har man sett halva världen kan man aldrig mer
Låta sej tämjas, min vän
Jag drömmer om någon som kan ge mej ro
Och hålla mej ung, och sen ger mej passion
Jag kräver ju allt, slentrianen är det
Som jag fruktar mest
Jag blir aldrig bitter, det är emot min natur
Men jag funderar ibland på hur den kvinna ser ut
Som inser att i denna trygga figur
Bor ett kärleksdjur
Dagen är kylig, hösten är klar
Himlen är ovanligt vacker i dag
Jag tror jag ska göra som jag
Brukade göra för längesen;
Jag går ner till havet och sätter mej ner
Och känner hur vindarna blåser mej ren
Vem vet, kanske dyker ett nytt fenomen
Upp ur vågorna
Senaste kommentarerna