Det kanske beror på att jag just nu är lite sliten, seg och extra gubbgnällig, men idag fick jag en tanke om hur det här samhället kan komma att upphöra att fungera.
Genom en massiv plan- och dokumentinfarkt!

Jag satt på ett sammanträde där vi diskuterade ett dokument med ett i och för sig vettigt innehåll. Det var inget speciellt egentligen. I ögonblicket kändes det bara så väldigt tveksamt med ännu en plan, ännu en strategi vi skulle binda oss för. En sak som ingen riktigt visste vilken som skulle driva och ha ansvaret för. Vi har projekt hit, grupper och beslutsforum dit. I alla sammanhang och mitt emellan har vi har planer och visioner och tusen ting som ska medfinansieras, implementeras och utvärderas. Kostnaden i tid, kraft och pengar är inte liten.

Jag minns en beskrivning av det kommunala arbetet i Vännäs för ca 100 år sedan som Lars Lilja drog för något år sedan. Ett annat samhälle, en annan tid och andra krav. Vi vill inte ha tillbaka det samhället, kan inte vrida klockan tillbaka även om vi skulle vilja, men vill vi ha det samhälle vi skaffat oss? Hur många av våra efterkommande kommer att orka ta ansvar för det här samhället efter oss?

I Storbritannien har enligt uppgift regleringar, lagar och direktiv blivit tio gånger fler sedan man gick in i EU. Man har 25 000 som är i full kraft.
Det handlar inte bara om EU. Många av oss är verksamma inom områden där vi ibland erfar att huvudsaken inte är vad vi gör och hur vi lyckas, men att den utvärderingsbara PLANEN är helt i ordning efter den senaste kravspecen.

En av våra kära elever som klartänkt och begåvad har vandrat vidare i livet sedan några år gick då och då i taket över det krångelsverige han förfärades över. Någon gång dunkade han näven i bänken och sa att Tio Guds bud innehöll 127 ord, den amerikanska självständighetsförklaringen 1330, men EU:s direktiv för export av ankägg omkring 27 000! Man fick stundom intrycket att ’planvansinnet’ nästan lockade honom ut åt det anarkistiska hållet.

Man kan undra hur många av de planer vi mödosamt plitar ihop (och som omarbetas oftare än de läses) som till stor del kunde ersättas av en tillämpning av ’den gyllene regeln’:
’Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.’ Matteus 7:12.
Ett ord och en grundplan för rektorn, läraren, eleven, pappa, vårdbiträdet, läkaren, kyrkogårdsarbetaren, politikern och journalisten. Till exempel.

Jag kom just hem från Mariaskolans fjortonde skolavslutning. Under lektionerna, utvärderingen och städningen idag såg de fortfarande rätt trötta ut. De har nog inte riktigt sovit ikapp och inte riktigt smält skolresan än heller. Vi kom hem sent på torsdagkväll efter en vecka med mycket aktivitet och obefintliga sovmorgnar.
Stämningen var i alla fall god idag, trots ett visst ’sengångarstuk’.

Ikväll vid avslutningen var den ännu bättre. En del av gruppen som gick ut i år har gått på Mariaskolan sedan sexårs. Våra elever brukar hålla tal vid skolavslutningen. Det ingår i svenskan och de brukar inte vara fler än att det är möjligt.
En gammal hårding (nåja) har fullt upp med att hålla tillbaka tårarna när man ser och hör dem man känner så bra och har varit så nära under så många år. När man ser att de vågar, kan, vill och lyckas. Inte minst de man vet får ta i för kung och fosterland för att våga ställa sig upp och tala inför en massa människor. Alldeles särskilt de man vet ofta har fått slita med självkänsla och självförtroende. Väldigt roligt är det också med de elever som ofta ’smiter in’ på skolavslutningarna, länge efter de själva gick ut.
Jag är en priviligerad man som får arbeta med unga växande människor och se deras framsteg på nära håll.

Att över hälften av den lilla avgångsgruppen ser ut att hamna på Liljaskolan i Vännäs har inte med otillbörlig påverkan att göra. Rektorn, som det här året även sitter i styrelsen för Liljaskolan, har Inte påverkat sina elevers val. Så det så! Det är väl bara så att Liljaskolan är en riktigt bra gymnasieskola med bra mix på sina utbildningar. Samt kanske att någon av eleverna har skolan på lämpligt promenadavstånd.

Är det månne så att Vännäsbloggen snart kommer igång? Fler och fler kända nunor dyker upp, det börjar kännas som ett kommunstyrelsesammanträde i Medborgarhuset det här. *s*
Nu senast kom nye hövdingen, Johan Söderlind in. Innan oppositionsrådet Britt Strömberg, riksdagsman Lilja och Vännäspolitikens borgerlige ardennerhäst Hans-Inge Smetana. Jag väntar mig fler förtroendevalda inom kort. Alla partier är inte representerade än och några av dem har drivna skribenter som inte ännu tittat fram. Ska bli spännande att se vilka fler som kommer med på den kommande Vännäsbloggen.
För min del hoppas jag på en positiv ton och en diskussion där vi tar ut svängarna en del. Jag hoppas också att allt vi skriver inte ska bestå av taktik, personreklam eller färdigtuggat kampanjmaterial. Jag hoppas förresten att inte allt blir politik….

Igår blev jag besviken på en del politiker i länet igen. Det var en god vän från en inlandskommun som berättade hur oppositionspartierna i hans kommun i stort sett ägnade sig åt ren sabotageverksamhet mot den nya majoriteten och den kommunala verksamheten.
För mig spelar det mindre roll vilken färg en sådan opposition har. Det spelar ingen roll hur ofta det upprepas att det är oppositionens roll att sätta blåslampan i rumpan på majoriteten. Att driva det dithän att man ägnar sig åt att med meningslösheter göra majoriteten och tjänstemännen så upptagna med att utreda och svara på frågor att de i stort sett inte får något gjort och att sammanträdena blir ovettigt långa, det går på tvärs av all heder och moral. Det är inte att göra det bästa för invånarna. Medborgarna borde protestera högljutt om sådan sabotageverksamhet höjer arvodeskostnader till skyarna och sänker effektiviteten ner i källaren.
Ett annan skamfläck är när vissa kommuners majoriteter lägger beslag på både vice och ordinarie ordförandeposter i nämnderna. Skämmes! Att på det sättet åsidosätta oppositionens väljare, som ofta är bortåt halva befolkningen, det är också ovärdigt.

Säga vad man vill om Vännäs, men så gör vi inte här!

Nu har jag varit tyst en stund på min egen blogg. Under sju dagar har vi varit på skolresa, eller studieresa, med högstadiet på Mariaskolan.
Det är en vanligtvis rolig heldygnssysselsättning som har sitt pris. Man vill inte vara utan upplevelsen och man behöver mycket sömn, lugn och ro när det är klart. Aktiviteten tar sitt och anspänningen och ansvaret för eleverna tar sitt.
Bussen var tömd, städad, tankad och klar för hämtning natten mot igår, sen var det ett 60-årskalas på kvällen. Idag har bussen rullat iväg till Strandskolan i Vilhelmina efter en viss ’överlämning’. De har ju inte sett den nygamla bussen förr.
Det fattas en del som måste göras innan skolavslutningen och det fattas en del krafter. Ett par nätter i stugan hade varit mumma, men det är annat i helgen också.

Sen har vi allt som borde vara klart för hösten, men som inte är det. Att få ihop allt när man driver en ’byaskola i stan’ är inte alldeles lätt. Elever som kommer, elever som går, klassammansättningar, lärartjänster, extraresurser, lokaler, ekonomi och enskilda elevers öden. Ofta ser ekvationen helt olöslig ut. Vanligtvis hittas lösningar, förhoppningsvis även nu.
Högstadiet blir fullt även nästa läsår, liksom förskolan. Däremellan finns det plats. Det kan vara spännande med balansen.

Balansen i livet är något som man måste ta ansvar för själv. Där får jag inte VG, det blir inte ens G.
En gång när det blivit för mycket för snart två decennier sedan och jag var lite ’vidbränd’ körde jag sopbil åt Kaj Johanssons en termin. Bättre än sjukskrivning och det bästa jobb jag haft! Bara ansvar under arbetstiden, korta arbetsdagar, lediga kvällar och helger och förresten mer betalt än jag då hade som predikant. Bara känslan av att ställa lastbilen och sedan inte behöva tänka på den innan nästa arbetsdag. Jag fick en vän för livet också, och fler insikter. Sopåkarjobbet var precis vad jag behövde just då.
Just nu, vid årets mest krävande tid för både normala och onormala rektorer kommer tanken, ska man göra något annat? Det är ju brist på buss- och lastbilschaufförer. Kanske köra beställningstrafik åt någon med en reseledare som tar hand om det mesta?
Antagligen blir det bara en tanke. Eller två.

Men jobb som inte har med sig ’åhåga’ (äldre uttryck för oro och omsorg) dygnet och veckan runt ska verkligen inte föraktas.