Det var en som nyligen frågade om det var riktigt sunt att blogga så mycket som jag gör. Just den här personen sitter säkert i TV-soffan cirkus tre timmar per kväll. Antagligen mer på helgerna.

Jag sitter aldrig i TV-soffan. Jag har ingen. Ingen TV heller. Jag är rädd jag skulle fastna framför den om jag hade en. Det finns för mycket annat att göra.
Jämfört med henne som frågade har jag alltså en dryg halvtid att blogga på. Den här bloggen tog ungefär fyra minuter att skriva. Tänk vad jag kunde blogga om jag skulle använda hälften av hennes TV-tid!

I sanningens namn ska jag erkänna att det blir ett och annat public-serviceprogram via datorn ibland. Det blir kanske bara en knapp halvtid jag har till godo.

Kanske för att något mildra åldersnojan brukar jag börja tänka mig in i nästa ’ålder’ ett antal månader innan den infaller. Så också nu när jag framöver ska fylla superjämt.

Att göra så kan också vara praktiskt då jag brukar glömma födelsedagar, inklusive min egen. Ett par gånger har jag som ordförande lagt in sammanträden på min födelsedag utan att komma ihåg det för mig speciella med dagen.

På träningscykeln på Friskvårdcenter knappar jag numera alltid in ’50’, vad den nu ska ha min ålder till. Samtidigt ryckte jag nästan till nyss när min hustru påstod att jag har den åldern. Jag sa att jag kände mig ungefär som 32. (Utom när jag kommer hem på fredagarna…)
Då berättade hon något min mamma just hade sagt; att hon kände sig som 37!
Hon fyller snart 81.

Idag har jag i alla fall gjort fler situps än hon. Men hon gör sina hundra varje dag.

En fin gammal uppfinning från 1494 håller på att försvinna; naturligtvis talar jag om det oersättliga semikolonet. Enligt DN är det idag semikolonets dag; detta bör vi absolut inte missa här på vk.se.

Även om Wikipedia kan vara lite darrigt faktamässigt vågar man nog läsa vad de skriver om dagens tecken; allt de skriver kan rimligtvis inte vara fel.
Jag måste erkänna att jag knappast använt semikolon tidigare detta år; något jag härmed i någon mån kanske kan anses ha gottgjort.

; )

Även om vi sprättar dryga 40 miljarder på försvaret förstår jag om våra nordiska grannar anser att vi sviker dem när man ser vad vi bidrar med.
Hur vi gör med vårt försvar blir på ett sätt aldrig bara vår ensak. Skulle vi i Norden möta en förändrad maktbalans, en hotfull situation eller ett direkt krigsläge, drabbas också grannarna av ett svagt svenskt försvar.
Det blir som om en stor del av en styrka plötsligt deserterar eller vägrar hjälpa till.
Risken för fientliga angrepp ökar. Förlusterna blir större när leden glesnar.

Jag är glad och tacksam över att Finland gör den analys de gör och att de finska skattebetalarna gör motsvarande satsningar. Jag är också glad för att den finska försvarsledningen förmår att använda pengarna så effektivt.
Samtidigt måste jag säga att jag skäms för Sveriges agerande. Eller brist på agerande.

Det är mycket som oroar om man börjar tänka:
Den långa raden av mord på granskande journalister i Ryssland – utan större reaktioner bland journalister, politiker och allmänhet i Sverige. Maktkoncentrationen till tidigare KGB-ledare, både energistrategiskt, mediemässigt, ekonomiskt och militärt. Den nästan ’Nordkoreamässiga’ glorifieringen av Putin som vore närmast löjeväckande om den inte vore så skrämmande i historisk belysning.

Ovanstående luktar nämligen nästan trettiotal. Lägg till scenariot med ett ’herrefolk’ som blev ordentligt förödmjukat efter murens fall och vars speciella stolthet också gör det svårt att hantera den dramatiska befolkningsminskningen. Ett land som rustar uppenbart och dolt, som förnyar konventionella och nukleära vapensystem, maktkoncentrerar samtidigt som man dras med lokala uppror i finanskrisens spår.

En del av detta lands maktapparat heter Gazprom, ett av världens största ’företag’ med egna militära styrkor. Gazprom ska som bekant snart börja bygga om Slite hamn på Gotland så att den kan ta emot stora ryska ro-ro-fartyg inför byggandet av gasledningen.
Hade vi kunnat återvända till 50-, 60-, 70- och 80-talet gissar jag att knappt någon enda borgare eller sosse i ansvarig ställning hade trott oss om vi berättat vad försvarsledning och sossar nu gjort och tillåtit och vad en borgerlig regering underlåter att åtgärda.

Putinryssland har testat omvärlden med både Georgien och Ukraina. Hur läser man omvärldens svar?
Vi måste göra vår plikt både mot vårt eget land och grannländerna genom att ta vårt geografiska läge och omvärldssituationen på allvar. Som inte minst finnarna gör.
De räddade oss senast för 200 år sedan. För fyra femtio-åringar sedan.
Måtte de inte behöva försöka göra det igen för att vi sänker garden till ett läge som gör frestelsen alltför stor för ’någon’ i ett framtida krisläge.

Men, mänskligheten har kanske kommit så långt i sin utveckling att det inte längre kan uppstå sådana otäcka krislägen? När folk börjar prata så blir man riktigt orolig. Då känns det som trettiotalets sista år.

Träffade en f.d. klasskompis på träneriet härom dagen. Hon hör till lyxprissarna som har stället väldigt nära sitt hus. Nästan som att ha ett gym i källaren.

Vi träffas inte ofta och vi samtalade lite om livet och vad som sker. Hon fyller också ovanligt jämt snart. Det nämndes lite om mitt politiska engagemang. Hon skrattade, måttade med handen någonstans i höfthöjd och sa att det hade jag ju brunnit för sedan jag var så liten.

Så har jag inte tänkt, men vid närmare eftertanke har hon kanske rätt. Diskussioner med FNL:arna vid Konsum i mellanstadiet och början av högstadiet. Livaktiga samhällkunskapslektioner där det kunde ryka både stickor och strån.
Det där hade jag nästan glömt.
En medfödd defekt? Miljöpåverkan?

Nu ska jag sova, natti!

Återigen, den stora klimat- och energiöverenskommelse vi sett idag kanske inte handlar om kärnkraft alls i slutänden. Vi har en stor satsning på förnyelsebara energikällor på gång och framför oss och det är osett om det blir några reaktorer som byts ut.

Stämmer det som det största optimisterna säger behövs de inte alls. Är det som de mindre säger behövs kanske några ersättningsreaktorer under en period. Det kan också vara så att ett antal kärnkraftreaktorer behövs för att få bort alla oljedrivna fordon till 2030.

Att bara vänta och inte ta basindustrins oro på allvar hade snabbt kunnat ge en fördjupad kris. Ja, bli förödande för våra efterkommande och morgondagens samhälle.
Med Alliansens överenskommelse finns manöverutrymmet och låsningarna är borta.

Socialdemokraterna och en stor grupp vänsterjournalister krigar förstås på ordentligt. Vårt (s)-kommunalråd i Umeå försöker hantera sina blandade känslor. Den förbjudna lättnaden över att industrin och industriarbetarna blir hörsammade och sin irritation över att Alliansen löste detta.

Han gör det som många andra med att försöka slå in en kil i Centerpartiet. Krokodiltårarna och den spelade omsorgen om partiet är bitvis nästan rörande.
Jag tror att han och övriga som har betalt för att kritisera regeringen, eller gör det av passion, kommer att misslyckas.

Under dagen har jag talat med en centerpolitiker som först reagerade negativt, men sedan har kommit till slutsatsen att detta kanske är Alliansens största uppfinning hittills.
Det kan vara så.

Håkan Boström i DN tycker det. Jag undrar vem som skulle kunna göra det förutom ungdomsförbunden själva? Och jag tror tror inte de vill.

Även om det ligger ett och annat nedslående i det han skriver – t.ex. att unga ibland tidigt stimuleras till att sätta makt och positioner framför sakfrågorna – så tror jag att bilden är alldeles för negativ.

Jag tror inte heller att det behöver vara någon motsättning mellan det engagemang som kanaliseras i ungdomsförbunden och det som föds på vägen genom livet.

Även om man inte ska förakta tidigt uppkommet, eller rent av medfött, ’förbättringsdriv’ så måste man erkänna att det ligger en del tänkvärt också i Boströms slutord:

’Drivkraften att förändra samhället på riktigt uppstår varken på ungdomsläger eller i riksdagskorridorerna. Den uppstår i det verkliga vuxna livet.’

Bäst är väl som oftast en rimlig blandning.

Utan att ha hunnit smälta och riktigt värdera förmiddagens miljö- och energiöverenskommelse mellan Allianspartierna måste jag säga att den ser ut som en fullträff.
Det är få av oss som älskar kärnkraften, men här ser det ut som om regeringspartierna har löst den Gordiska knuten. Även om uppgörelsen inte nåtts via ett Alexanderhugg. Resonemangsvägen ser man ut att ha kommit till en mycket god lösning.

Uppgörelsen innebär en kraftig satsning på alternativ energi. Några exempel: Hälften av energin ska vara förnyelsebar, växthusgaserna ska minska med 40%, 10% av energisektorns energiförbrukning ska vara förnyelsebar. (Vilket är mer än man tror när man räknar in lastbilarnas stora förbrukning) Man ska fokusera på det ’nya förnyelsebara’. 2030 vill regeringen att vår fordonsflotta ska vara oberoende av oljan.

Det ska inte bli fler reaktorer, men de får ersättas – om det behövs, säkerheten garanteras (så långt den nu kan – men fortsatta utsläpp av växhusgaser är sannolikt ännu farligare) och bransch och marknad anser det lönsamt. Finns det bättre alternativ lär de användas istället. Skattebetalarna ska inte gå in i med pengar i kärnkraften. Är den tillnärmelsevis lika olönsam som som Miljöpartiet säger blir det inga nya reaktorer.

Här tror jag att Centerns, Alliansens och svenska folkets största vinst ligger. Många tvivlar på att det kommer att bli frågan om så mycket av utbyggnad. Kanske ingenting om vissa utredningar har rätt. Men låsningen är borta och möjligheterna finns. Basindustrin behöver inte börja projektera för ett utflyttning ’för säkerhets skull’.

I Ohlyansens spridda geografi lär en och annan gnissla tänder. En och annan LO-are lär jubla och få ännu svårare att gå tillbaka till modershuset och rösta på Sahlin 2010. Särskilt om det alternativet dirigeras av Ohly och Wetterstrand och trojkan lovar att riva upp det här.
Jag hoppas hur som helst att regeringen inte kommer att vara så ’mallig’ mot oppositionen och att de rödgröna inte kommer att vara så prestigefokuserade att det inte går att få till en gemensam långsiktig, miljöriktig och krismedveten energilösning.

Säger Nilsson som värmer huset med vindkraft.

Idag var jag inte välkommen till skolan. Det kan komma sådana dagar. Jag är nog inte välkommen någon annanstans heller. Det fina i kräksången, förlåt – kråksången, är att jag inte vill någonstans heller.

Men att över huvud taget inte längre vara önskad på sin arbetsplats – det är en erfarenhet som påverkar många sidor av livet och för de flesta måste vara fruktansvärd.

Livet är ingen lek.

När jag ser det här fylls jag av både förskräckelse och vördnad. Tänk om det var jag som skulle hitta fel som vaga signalsystem kanske varnar om och få de här apparaterna att gå som de ska.
Hujedamej…

Det är för väl att vi är olika. Men vissa begåvningar ringaktas och värdesätts sällan fullt ut förrän det är tokkris.