Det är ganska imponerande att samtidigt kunna sitta med i 24 styrelser och vara ordförande i 7. Som WLW kunnat.

Utan jämförelse för övrigt har jag själv som mest kanske suttit med i 3 styrelser, samtidigt. Det har varit styrelser i små eller riktigt små verksamheter, men det har tagit en del av av min lediga tid. Sammanträdena har varit på lördagar eller vardagskvällar. Inte på arbetstid.
En annan skillnad är att jag aldrig vad jag minns suttit i en styrelse där det funnits arvode. För WLW blir det ju några hundra tusen, fyra tror jag.

Att sitta i 24 styrelser, samtidigt som man har ett annat heltidsjobb, det är på ett sätt imponerande. Lite mindre imponerande är att inte veta hur man läser en årsberättelse när man är ett sådant proffs.

Jag har just lagt mig till rätta på kökssoffan efter en sen middag. Kaffet har slunkit ner och jag fick nyss ögonen på en liten osannolik nyhet i DN.

Inte för att jag är protektionist, inte alls, men jag ler ibland åt vissa försök att lägga verksamhet i andra länder. De tidigare moderiktiga, men mer huvudlösa försöken att kapa kostnader genom en ’outsourcing’ som gör att man knappt hinner tömma flyttbilen innan det är dags att beställa returtransporten till Sverige igen.

I dagens DN står att landstinget i Stockholm sagt upp avtalet med färdtjänstens telefonväxel – i Moldavien!

Jag tycker man ska stödja landet. Denna lilla fattiga kusin i Europa som knappt exporterar annat än sina unga flickor till Europas många bordeller. Jag har goda vänner som tidvis arbetat som missionärer i landet och har hört om mycket elände.

I Stockholm har man klagat på felkörningar, språksvårigheter och beställningar som aldrig går fram efter att ha lagt telefoneriet där borta. Jag tror vi får försöka stödja Moldavien på annat sätt än att låta färdtjänsten ta omvägen om landet.

Hur gick det egentligen till? Ringde tant Elsa på Luntmakargatan dit och så svarade telefonisten: ’-Buna ziua!’

Klart det blev en del felkörning….