…

Var på Mariaskolan i förmiddags, innan kommunstyrelsen i Vännäs. Det var ett mycket trevligare besök än jag hade väntat efter de svårbegripliga händelserna i fredags.

De elever på Umeås minsta högstadium som jag talade med hade inte känt sig hotade och var väldigt förvånade över hur allt kunde ta den vändning det tog. Det par på skolan som hade gruffat, men utan handgripligheter, hade känt sig hotade av varandras kompisar som kommit från ett par gymnasier. Åtminstonde den ena parten kände så.

Att det blev sådana följder för "de tillresta" som också stökat runt på Mariehems centrum kan säkert ha med sig en del goda saker. Uttalar man hot och vägrar att ta reson så kan och ska samhället reagera starkt, även om man inte slåss eller är våldsam.

Som det vanligtvis är när det händer saker i anslutning till en skola kan den ansvariga vuxenvärlden inte berätta så mycket. Det finns saker man verkligen skulle vilja berätta. Hur en riktigt banal sak kunde utlösa sådan ögonblicks- och mediedramatik. Nu går inte det.

Några av de närmast inblandade eleverna, som inte känner igen sig i "gängbeskrivningen", ville idag tala med tidningarna och berätta vad som hände. Hade folk fått läsa det jag fick höra i morse hade det förmodligen lett till en del lättade leenden när folk läste tisdagstidningen, men sådana chanser får man i regel inte. Det är dramatiken som räknas. Själv fick jag både skratta, torka en liten tår och krama om en olycklig person där i morse.

Samtidigt är det som det ska att rättvisan rullar på. De hot som verkligen har kastats ut ska man inte se mellan fingrarna med. Även om likartade saker kanske slungas ut på tio eller fler skolor i Umeåregionen en vanlig dag. Myndiga människor ska inte åka iväg och "buffla sig" och hota minderåriga.

Däremot ska man få fler chanser. De är inte ensamma om att ha gjort korkade saker i tonåren. Själv gjorde jag inte sånt här, men väl annat som var mindre lyckat. Så mycket minns jag.