Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Finns sådana hem?


Pratade på onsdag kväll med en ganska nybliven mormor i en annan del av Sverige. Det barn som förgyller tillvaron i släkten är inte riktigt som andra. Barnet är kanske ännu lite gladare, men framför allt är det bärare av en extra kromosom. Har alltså Downs.

När barnet föddes ska läkaren ha sagt att mamman inte behövde ta hem barnet om det kändes för svårt med utvecklingsstörningen. Att det fanns hem där barnet kunde tas om hand. Reaktionen hos mamman blev förstås stark.

Kan det gå till så, finns sådana barnhem dit barn kan tas på de premisserna i Sverige i början på 2010-talet? Eller pratade läkaren i nattmössan?

Etiketter: , , , ,

10 kommentarer

  1. Monica Wahlström

    Jag är ju ändå inom branschen, och ”hem” för bebisar med downs syndrom har jag inte hört talas om.

    Överhuvudtaget är det OERHÖRT enerverande när läkare uttalar sig om vad deras patienter kan tänkas ”få” av en helt annan huvudman! Läkare kan ibland utlova både särskilt boende och korttidsplatser, när det helt och hållet är en kommunal angelägenhet, som kräver en utredning och bedömning från en kommunal tjänsteman!

    • Jan Nilsson (inläggsförfattare)

      Nej, det lät otroligt. Läkaren måste ha haft en riktigt dålig dag på flera sätt.
      Mitt i smärtan över att allt inte var som det brukar med den lilla varelse föräldrarna önskade allt gott som finns var läkarens ”erbjudande” det sista de överhuvud taget kunde tänka sig. Det blev ett trauma i sig.

  2. Annelie

    Låter ju helt vansinnigt att en professionell människa uttalar sig på det viset. Att erbjuda att lämna bort barnet istället för att erbjuda stöd, information och hjälp för att man ska kunna hantera det oväntade som uppkommit.

    Är ju också inom branschen och vet att man i princip alltid i första hand försöker lösa saker och ting på hemmaplan med stöd och hjälp innan man överväger att placera barn någon annanstans.

    Låter mer som 1913 än 2013.

    Håller sedan med Monica om att sjukvården alldeles för ofta lovar samhällslösningar de själva inte har något att bestämma kring.

    • Jan Nilsson (inläggsförfattare)

      Funderar om det var en trött läkares något förvirrade sätt att trösta föräldrar fyllda av blandade känslor. Har förstått att det iaf inte går till som han sa.

  3. Malin Österlund

    Blir oerhört upprörd över att man överhuvudtaget har den inställningen till barn med Downs. Om du inte vill ha barnet för att det inte är ”perfekt” så kan du alltid lämna bort det. Att den inställningen finns i dagens sjukvård. Näpp fram med kay Pollacks budord: du får inte mer än du klarar av!

    • Jan Nilsson (inläggsförfattare)

      Håller med.
      Träffar då och en kille med Downs och han gör en så glad att det i regel räcker en dag.

    • Jan Nilsson (inläggsförfattare)

      Det gjorde inte föräldrarna heller. Men på något sätt har det kanske stärkt dem i föräldrauppdraget också. De har ett barn som kommer att behöva dem ändå lite mer än andra barn och de där orden påminner om att den älskades närvaro inte var självklar.

  4. Andreas Holmberg

    Det låter okänsligt från läkarens sida ifall föräldrarna inte givit uttryck för någon desperation eller avsky gentemot sitt barn. Men det är väl annars bara bra om det finns hem där barn med Downs syndrom kan tas omhand ifall föräldrarna VERKLIGEN inte vill ha eller orkar med? T.ex. om man har barn med Downs syndrom sedan tidigare, då fosterfördrivning idag tydligen anses helt självklart och behållande av barnet egoistiskt(!) enligt en mormor i filmen ”Det rätta barnet” i polemik med sin egen dotter (som gjorde filmen)..

    Med tanke på hur vi i dag – när vi alltmer förväntas bedriva rashygien eller änglamakeri på vår egen avkomma – brukar behandla foster med Downs syndrom, som får ju avlivas även efter v. 18 sedan s.k. normala foster blivit fridlysta, så borde väl alternativ till avlivning välkomnas istället för dissas. Ibland verkar f.ö. gånga tiders bortadoptering väcka starkare reaktioner och förfasningar än bortaborteringen idag. Hur kan det komma sej? Min svärfar hade en CP-skada och fick det inte alltför roligt på Eugeniahemmet i Stockholm under en del av sin barndom, så jag vet att det kunde vara läskigt att bli ”omhändertagen”. Men han fick i varje fall leva.

    Om det är något som kan få mej att tvivla på radikala skattesänkningar (dom där som numera kallas jobbskatteavdrag ;o) så är det behovet av rejäla resurser till familjer och skolor med handikappade barn. Och om det är något som kan få mej att tvivla på högskattesamhället så är det att skatterna går till så många fosterfördrivningar, också de av rent rashygienisk karaktär..Många av de senare är i och för sej förmodligen ”lönsamma”, men det hjälps inte – de är vidriga ändå.

    • Jan Nilsson (inläggsförfattare)

      Hej Andreas! Ursäkta sent svar. Har varit i Norge på bröllop, men är nu tillbaka i Sverige.
      Många tänkvärda tankar här. Skam till sägandes tänkte jag inte hela tanken ut. Upprördes över att denna ”option” erbjöds några som inte frågade efter den och över synen på handikappade människor. Det första var lite som när en av mina vänners mamma, som var något till åren, erbjöds/föreslogs abort vid första besöket på BVC. Det fanns inte på kartan och skakade mamman och pappan djupt.
      Aborten som rashygieniskt verktyg har jag inte heller tänkt så mycket på, men screeningen som varit på tal i Sth, just vad gäller Downs, kan ses som ett exempel.
      Jag har också funderat över varför adoptionen så till den grad förlorat sin tidigare ställning. Som adopterad är jag väldigt glad över mitt liv, både rent bokstavligt och den uppväxt jag fick. I sammanhanget även över barnhemmet som för mig blev en kortvarig hållplats jag inte minns.
      När 10-15 % av alla par inte kan få egna barn finns definitivt incitament för fler adoptioner även ur den aspekten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.