…

Härom dagen slutade jordelivet för en gammal vän. En handens och handlingens man, aktiv på jorden och med hjärtat i himlen. En 95 år gammal pojke med livligt och varmt känsloliv. Det var rätt ofta man fick en kram när det på slutet blev längre mellan mötena.

Sjukdomstiden blev kort, en knapp vecka på sjukhuset med få medvetna dagar. När jag ringde hans ungdoms hustru sedan 70 år, 90 år gammal, så blev samtalet inte riktigt som väntat. Det var samma vänliga och positiva röst som jag minns sen min barndom. Orden när jag kommenterade hans död var däremot oväntade. ”-Ja, vi är så glada att han fått flytta hem!”.

Jag har ett foto från mitt sista besök hos det gamla paret, där de soligt leende håller om varann. Fulla av tillförsikt och framtidshopp. Det känns inte riktigt att lägga ut det, men fint är det.

Det måste vara en sån här avslutning som Luther kallar ”en sockerdöd”.