…

Det finns säkert mer positivt på kongressen det talas om i dagarna, men en sak har glatt mig.

Jag läste det Sahlin sa om demografin, hur åldersfördelningen är i Sverige. Utifrån den sa hon att vi i snitt borde arbeta tre år mer än vi gör för att ha råd med välfärden.

Jag har inte vant mig vid den politiska regelbokens tes om att man får gnälla hur lögnaktigt som helst i opposition, bara man gnäller. Det har varit så mycket sånt. Det gäller att piska upp ett misssnöje. Jag tror inte jag fullt ut kommer att vänja mig vi tesen heller. Det kanske är ett tecken på att man är naiv och inte är lämpad för politiken.

Att Sahlin nu lyfter att vi inte har råd med det vi tidvis tagit oss råd till är nytt. Hittills har det låtit som om inget förändrats. Som om ingen finansiellt sammanbrott någonsin hotat att "bomba oss" tillbaka till ekonomisk stenålder. Som om Sveriges konkurrenskraft och intjänandeförmåga vore ohotad och ungefär på 60-talsnivå. Som om det fortfarande startades lika många företag här som i omvärlden. Vore det bara inte de onda borgarna som vill se människor lida och föraktar de svaga så skulle vi kunna återställa alla nivåer till deras högsta historiska läge.

Det är bl.a. det här jag menar med det jag tidigare skrivit om inbillningen om "Sveriges särställning". En del inbillar sig att vi lever i en egen oberoendebubbla där man självklart har råd med den standard och välfärd man vill ha. Det är bl.a. insikten om att vi inte gör det som ligger bakom mycket av Alliansens politik.

Det är inte bara att vrida klockan tillbaka och vi har tuffa utmaningar framför oss. Att Sahlin signalerar till de sina att välfärd och t.ex. pensioner inte alls kan hållas på den här nivån om det inte arbetas mer timmar i landet, det är ett framsteg. Positiv förändring börjar med en korrekt nulägesbeskrivning.

Nu kan man vara orolig över hennes möjligheter att förmedla insikten in i sitt parti och framförallt in i det kommunistiska stödpartiet. Men att hon försöker är ett steg i rätt riktning.