Hej, hej.

Nu när kommentarerna lyser med sin frånvaro är det i alla fall himla roligt att det skickas handskrivna brev till mig som aldrig förr. I morse kom ett där det stod att Slemmig Älg var avsändare, men var undertecknat Noak, så jag hänger inte riktigt med vem som har skickat det. Det spelar dock ingen roll, för det var fullt av beröm och det gjorde mig hemskt glad. Tack, tack!

Dagen började alltså bra med det här brevet, men försämrades just väldigt mycket när jag anlände till VK igen efter att ha varit ute i ösregnet och kört ut Nöjesmagasinet till olika ställen i stan. Då berättade nämligen Karin i växeln att det ringt en kvinna som dels anklagade mig för att ha parkerat på en handikapparkering, och dels för att nästan ha backat på henne. Hon krävde att det skulle utredas huruvida jag var full eller sjuk, för annars skulle hon ringa polisen.

Suck.

För det första så stod jag fan inte på någon handikapparkering. Det vet jag säkert, eftersom jag fick köra en ganska bra bit längre bort från ingången för att leta efter en parkering som inte var en handikapparkering (och sedan fick jag springa denna ganska långa sträcka i regnet med alla tidningsbuntar i famnen).

För det andra så förstår jag inte hur hon har mage att anklaga mig för att vara full (sedan är jag ju faktiskt inte sjuk heller). Jag tog det hur lugnt som helst när jag backade ut, vilket jag alltid gör, eftersom jag är en laglig och rätt töntig brud som verkligen inte anser sig fullärd när det handlar om bilkörning, och som verkligen inte vill köra in i vare sig människor eller bilar. Men om den här damen nu påstår att jag nästan körde på henne, så kan jag väl inte säga emot heller direkt… Jag vet bara att jag hade bra uppsikt och inte hörde eller såg någon, och att jag hade bett om ursäkt på en gång om det varit så att jag nästan backat på någon. Nu sitter jag i stället här och tycker att den där kvinnan är ett jävla rövhål.

Hej, hej.

Världens bästa långhelg, och jag har varken hunnit eller orkat skriva något om den. Trist. Just nu sitter jag inne på Budcentralen på VK och har pissmycket att göra, så något längre inlägg blir det inte, men lite kort om vad som hänt i helgen kommer i alla fall här. En topp fem på värda händelser, liksom.

1. Jag har, tack vare webbutvecklaren Robert, lärt mig att skala räkor. Jag såg äcklad ut hela tiden, men det gick ganska bra i alla fall.
2. Jag har åkt karusell i fyllan tillsammans med ett antal folk från redaktionen.
3. Jag har skjutsat Tom Juslin, även kallad Mr Klimatresan, på min pakethållare.
4. Jag har varit på efterfest och inte kommit hem förrän fem på morgonen.
5. Jag har haft finbesök av en mighty fine man, som jag bland annat har legat i en solig park med och som har lagat god mat åt mig medan jag legat halvt medvetslös i sängen.

Hej, hej.

Jag är ju, som ni säkert vet, det största jävla klantarslet på jorden, och lyckades för en stund sedan med bedriften att låsa ut mig när jag skulle till tvättstugan. Medan jag fortfarande var kvar i hallen och stod med tvättkorgen i famnen och såg nycklarna ligga på hallmattan tänkte jag för mig själv att: ’Näe, jag behöver varken mobil eller nycklar nu, för jag stänger aldrig ens dörren när jag går till tvättstugan’. Givetvis smäller jag ändå igen dörrjäveln och är nära att börja böla bara därför.

Börjar plinga på varenda dörr i huset, men ingen öppnar, så i stället knallar jag ut på gården i hopp om att någon ska sitta där och sola. Och visst gör det väl det. Och visst råkar hon vara den snällaste människan någonsin. Kvinnan går och hämtar en telefon så att jag kan ringa de två personer som förutom jag som har nyckel till min lägenhet. Jag ringer morsan, som vägrar komma eftersom hon är ledig och befinner sig i Vännäs. Jag ringer Ylva, som inte svarar. Jag ringer Nybergs akutnummer, och efter tio minuter kommer en fantastisk karl och låser upp min ytterdörr. Då har jag dessutom redan hunnit börja tvätta, eftersom den ljuvliga kvinnan gett mig en liten påse tvättmedel för att kunna köra igång första maskinen.

Tänk vilka fina människor det finns, och tänk att just jag får bo granne med dem. Amen, hallelujah, I love you.

Hej, hej.

Någon där uppe verkar inte vilja att jag och Fredrik Pansarvagn ska träffas i helgen, och låter därför tåg spåra ur hur som helst. Mitt hjärta stannade fan igår kväll när jag först läste nyheten på vk.se, men tydligen hade Fredrik hört på radion i lastbilen att ersättningsbussar var insatta och att allt skulle ordna sig. Det var ju en jävla tur, måste jag säga.

Vilken ljuvlig dag, förresten! Trettio grader varmt ute, inga känningar av min urine way infection och jag slutar klockan tolv. Visserligen ska jag bara hem och tvätta så att jag har några rena kläder till redaktionsfesten ikväll, men jag hinner säkert slappa i gräset mellan maskinerna.

Hej, hej.

Den här onsdagen har gått i urinvägsinfektionens tecken. Åttahundrasjuttio toalettbesök och kallsvettningar hela morgonen tills jag i panik ringde till ljuvliga morsan som cyklade till VK med tranbärsjuice och piller som jag kunde knapra i mig. Jag var faktiskt nära att börja grina och be om att få gå hem från jobbet, men bestämde mig för att bita ihop trots allt, vilket var en jävla tur. Nu känns ju faktiskt allting mycket bättre.

Förutom alla problem med pisseriet så har dagen varit bra. Vädret är fantastiskt, privatmarknads semestervikarier har börjat i veckan (och Samane, min partner in crime från förra sommaren, är tillbaka! Sweet!) och alla kunder har hittills varit trevliga. Bra skit.

Hej, hej.

Jag har känt mig helt sönderstressad sedan i söndags på grund av mina nuvarande tre jobb (privatmarknad, skrivande och ledsagning), och har lidit av en fruktansvärd prestationsångest i en veckas tid. Det, tillsammans med att helt sakna inspiration, är fan det värsta jag vet. Fast jag tror i och för sig inte på inspiration… Eller, det finns liksom aldrig tid att vänta in någon, eftersom man hela tiden måste prestera. Det ringde i alla fall en gubbe tidigare som hette Arne (samma Arne som förra gången, månne?) och frågade efter mig, och han förgyllde min dag genom att säga följande: "När alla andra är tråkiga är du rolig. Du målar med språket i klatschiga färger". Det är fan inte ofta man hör ordet klatschigt. Det ska jag börja använda oftare.

På grund av fullbokningar och ockerpriser så kommer inte Freddilicious förrän på lördag morgon (för att åka hem bara ett dygn senare), men det känns ack så fint ändå. Herre min skapare, han är minsann en mighty fine man.

Hej, hej.

Det här är min favoritbild. Den brukar jag kolla på varje kväll innan läggdags, och sedan skrattar jag högt för mig själv i minst fem minuter. Därefter somnar jag helt utmattad, och sover hur gott som helst tills morgondagen gryr.

Hej, hej.

Jag har så jävla ont i magen, och vet då rakt inte vad det beror på. Ångest, kanske? Nej, det är det definitivt inte. Har jag ett äckligt litet foster som gror där? Nej, det har jag nog inte heller, jag ville bara ge min mor en hjärtattack genom att skriva så. Troligtvis beror det bara på att jag inte har hunnit äta något idag förutom en macka och två bananer på grund av att jag drog till tandläkaren på lunchen för att börja förbereda käften på ännu mer krom (snart är det nämligen dags för tänderna i underkäken att få sig en omgång, så då kommer jag att se ut som Jaws på riktigt). Fredrik frågade med oro i rösten om jag skulle ta ut tandställningen som är så gullig, och det är ju skönt om han verkligen känner så inför mitt skrot. Lite snuskfarbrors-varning, but still.

På torsdag eller fredag får ni kanske se Fredrik Pansarvagns nuna, förresten. Det är bara så jävla synd att det kostar så mycket att resa och tar en sådan tid, men nu håller ni väl tummarna tillsammans med mig och hoppas att det ska ordna sig, eller hur? Bra.

Hej, hej.

Allas er favorit är hemma igen efter en jävligt festlig tripp. Jag punktar upp lite vad jag har haft för mig, för det blir lättare så. Håll till godo:

1. Jag och Lovisa satte oss i bilen kring halv elva igår förmiddags och jag delgavs informationen om att jag inte hade tillåtelse att köra hennes föräldrars bil. Skönt. I stället var det min absoluta favorit-fartdåre från apstaden som körde och låg i hundrasextio mest hela tiden och nästan fick oss dödade i Sundsvall. Vi hade väldigt roligt i bilen och lyssnade bland annat på Svenne Rubins och gjorde korta stopp för förtäring, utsöndring och trams.

2. Helt plötsligt fick vi veta att det inte var till Sveg vi skulle, utan till ett ännu mindre ställe som heter Hede där festivalen minsann skulle äga rum i Folkets Park. Väl framme så blev det kramkalas, några öl och sedan slappande på hotellrummet som Fredrik fixat till mig och honom.

3. När vi satt i logen knallade helt plötsligt Gula Gubben in – en snubbe som är känd för att han brukar spexa och vandra omkring på Sveriges alla festivaler. Ni som har läst min blogg ett tag, alternativt mina krönikor i VK, har kanske läst att jag kallat en annan karl för Gula Gubben också (ni vet han i gul träningsoverall som bjöd upp mig när jag var på styrdans en gång och tryckte sin halvledsna penis mot mitt ben under två danser), men Gula Gubben i Hede var alltså the real shit och inte en snuskfarbror med halvbånge från Bollstabruk. Hans uppgift under festivalen var, förutom att uppträda själv, även att presentera alla band genom att läsa upp dikter som han skrivit om dem. Dikten om Accidents var mycket fin, men ännu bättre blev det när han även skrev en dikt om mig och Fredrik, och om hur Fredrik varit deprimerad under hela dagen, men att han blev glad när jag till slut dök upp. Inte ett öga var torrt, ska jag be att få tala om.

4. Klockan tolv klev Accidents upp på scenen för att bjuda trettio fjortonåringar på ångvälts-rock ’n’ roll (det var disco i Sveg, så självklart ville alla dra dit istället för att se ett av Sveriges bästa band). Undertecknad stod i gräset och vinglade i högklackat nedanför scenen, och skrålade med tills hon lät som någon som druckit whiskey till frukost, lunch och middag i hundrafemtio år. Efter spelningen hängde vi i logen, och Lovisa frågade om något från min väska (minns inte vad, eller om det exakt var så det gick till, men jag tror det). Jag öppnar väskan och plockar upp en ölburk. En öppnad sådan. Som Fredrik har lagt där av någon outgrundlig jävla anledning. Tack för den, nu luktar allt jag äger malt, humle, jäst och vatten (men jag hjärtar dig hemskt mycket ändå, din tratt).

5. Kring halv två eller något så gick jag och Fredrik till hotellrummet, och jag somnade ganska precis på en gång, men vaknade efter en stund av att Fredrik garvade för att jag pratat i sömnen och sagt följande: ’Du behöver inte bry dig om att stava rätt och så, för redaktören läser igenom texten ändå’. Bra sagt av mig, tycker jag.

6. Vaknade, käkade hotellfrukost och gick sedan tillbaka till hotellrummet och avskedskramades. Vid halv elva drog Accidents med crew tillbaka till Örebro, och jag och Lovisa gick till bilen och hängde ett tag innan vi också började köra hemåt. Väldigt mycket mer lagligt den här gången, faktiskt.

Det var ganska långt ifrån allt, men jag tror att det räcker såhär. Nu har jag en krönika som jag måste skriva klart.