Hej, hej.

Förra veckan fick jag en inbjudan till Benny och Nicklas (de eminenta krönikörerna, ni vet) releaseparty på O’learys, och igår kväll ägde detta festliga evenemang rum. Jag tog givetvis med mig två av mina partners in crime, Lovisa och Ylva, och vi satt i princip bara med varandra hela kvällen och åt och drack gratis och snackade om hur skönt det är att vi fortfarande känner oss tillräckligt unga för att inte behöva leka vuxna och mingla och prata med små bokstäver, utan fortfarande kan bete oss som man helst inte bör göra i möblerade rum. Ja, som att kittla varandra, riva öletiketter i en miljard små bitar, prata kuk och vara lite asociala, till exempel.

En skäggig karl sa förresten till mig igår något i stil med att höjdpunkten i hans liv var när han fick ha på sig en himmelsblå kavaj, dra dåliga skämt och showa med ett dragspel på magen. Själv inträffade höjdpunkten i mitt liv igår när jag fick signera en bok (Nicke och Bennys krönikesamling, som jag såklart inte ens är med i) åt en man som tycker om det jag skriver. Denne man påpekade att min blogg är roligare när jag inte är deprimerad, och jag försökte förklara hur det är alla (ja, alla!!!!!) mäns fel att jag blir nere ibland. Därför slutade det med att jag, med min fula handstil, klottrade ner världens märkligaste meddelande i mannens bok: "Ibland är det ett jävla helvete. Kram! Josefin Isaksson".

Om jag någon gång får skriva min autograf åt någon igen ska det vara min grej att skriva konstiga hälsningar. Bara så att ni vet.

Hej, hej.

Tisdag idag, och jag hälsar min menstruation hjärtligt välkommen även den här månaden. Detta trots att det alltid är lika jobbigt att ha vad som känns som en gammelgädda liggandes i trosorna. Tänk förresten gärna på denna blodiga gammelgädda, och allt annat äckligt jag skriver, innan ni får för er att skicka snuskiga mail och kommentarer nästa gång. Bara ett tips.

Ikväll vankas det månadsmöte hemma hos min chef Catharina, där vi även ska äta gröt och undertecknad ska föra protokoll. Det sistnämnda är jag väldigt nervös över, då hela den här mötesprylen är väldigt ny för mig, och jag fortfarande inte vet riktigt vad som är värt att skriva ner. Lär väl sluta med att jag skriver upp vad vi åt, vilka som var där och vad de hade på sig, i stället för viktig statistik och sådant.

Det händer minsann mycket annat den här veckan också, men det återkommer jag nog till senare.

Hej, hej.

Vad gör man när livet känns piss och upp och ner och man inte riktigt vet hur man ska orka? Jag vet fan inte. Men jag tänker i alla fall ta en dusch, städa min lägenhet, boka tvättid, störa grannarna med hög musik och fundera ut vem av mina kompisar som kanske inte är upptagen och har tid att lyssna på mig när jag spyr ur mig problem.

Hej, hej.

Är sjukt stressad, men måste ändå meddela följande:
Los Bastards spelar Ålidhemspunk på Scharinska ikväll. Det var länge sedan sist, och det kommer bli hur sweet som helst!

Själv ska jag dit redan om en timme och äta middag, så nu måste jag se till att göra mig snygg, suga i mig en ljummen öl och slå in paket som ska skickas till Gävle idag.

’Skynda, skynda, nu är det bråttom!’, som Gunde Svan skulle ha sagt.

Hej, hej.

Jag har aldrig varit så gråtmild som när det var luciafotografering här för några veckor sedan, och jag har sedan dess även tänkt en del på just en unge som var så ofantligt söt och ljuvlig att jag fick lust att bestiga första bästa karl och göra mig en egen.

Snöbollsbebisen

Hej, hej.

Och helt plötsligt finns Josefin Isaksson på Facebook. Skulle jag mot förmodan sluta svara i min telefon eller inte dyka upp på jobbet en dag, så finner ni mig troligtvis i duschen där jag ligger skamsen i fosterställning och fulgråter och skrubbar kroppen med svinto, salt och citron utan att känna mig det minsta ren.

Fast nu skojar jag bara. Det har egentligen aldrig varit en principsak för mig att inte skaffa Facebook, jag har bara inte orkat förrän nu. Förstår inte speciellt mycket än så länge, men jag har åtminstone hunnit bli polare med Bibis mamma och några till, och det är ju en mycket bra början.

Hej, hej.

Sitter på jobbet med min kollega Victorias halsduk lindad sjutton varv runt halsen och ser lite stelopererad ut. Nyss när vi satt och drack eftermiddagskaffe kom jag på att jag ju måste ha kalas när jag fyller år, och att jag då tänker bjuda mina fantastiska, roliga och snygga kollegor här på Privatmarknad som jag tycker så sjukt mycket om. De verkade faktiskt peppade, och jag lovade att bjuda på marängsviss och rödtjut, men att inte lägga fram kakorna i mitt skafferi som har legat där sedan kalaset jag hade när jag fyllde tjugo. Har nämligen fått för mig att de kanske har hunnit bli lite dåliga vid det här laget…

Vi ska för övrigt ha fest hos mig redan i januari är det sagt. Fulfest hos källar-Josefin, typ. Bärs, korv, chips och tv-spel, i stället för fina dukningar och trerättersmiddagar med finvin som det brukar vara. Jag blir verkligen glad i både själ och hjärta när jag tänker på mina arbetskamrater och att de ens vill att vi ska ha nästa tjejmiddag hos mig. Det säger mycket om hur jäkla sköna de är.

Hej, hej.

Har nackspärr för första gången i mitt liv, och det är verkligen inte särskilt behagligt (och visst är det väl lite töntigt med nackspärr också, va?). Stod framför badrumsspegeln och skulle precis börja sminka mig när jag helt plötsligt blev helt stel, och när jag försökte mig på någon slags nackgymnastik så kunde jag liksom höra ett brusande ljud. Fick ringa morsan som kom förbi och knådade in tigerbalsam, och sedan skjutsade hon mig till jobbet där jag fick en värktablett ur Växelhäxans stash. Nu kan jag vicka huvudet åt höger, men inte åt vänster, för då gör det så in i helvete ont. Märkligt, men förhoppningsvis försvinner det snart. Skulle ju vara trevligt om det kunde vara borta redan till kvällen då jag ska på fika hemma hos Kicki Fagerlund för att få reda på mer om She’s got the beat och arbetet med föreningen.

Hej, hej.

Angående de småkriminella jävla pundarna som gav sig på oss i helgen så har ingen anmälan blivit gjord, trots att vi vet vilka åtminstone två av dem är. Han som stod och skrek åt mig har vi till exempel både för- och efternamn på och vet att han är tjugosex år gammal (förstår ni så jävla pinsamt?). Borde ha ringt snuten precis efter att det hade hänt, men just då fokuserade vi mest på att ta oss hem fortast möjligast. Vore det en bra idé att anmäla, även om det snart är en vecka sedan, tror ni?

Var förresten aldrig rädd när det hände, utan bara fruktansvärt arg. Det enda jag hade i skallen då var liksom att hela situationen var så orättvis och att de fan inte skulle få ge sig på Höken (tog för givet att det var han som skulle åka på däng), så jag skrek tillbaka medan adrenalinet pumpade och tårar av frustration över att behöva ha med dessa jävla rövhål att göra brände bakom ögonlocken.

Trodde inte att jag var en person som vågade sånt, om jag ska vara ärlig. Detta eftersom jag brukar vara rätt kass vid krissituationer, vilket till exempel visade sig den gången då Betty råkade tända eld på en smällkaramell i klassrummet på gymnasiet och jag valde att vända mig bort och blunda. Eller den där gången då Johanna försökte elda upp farsans kök och jag bara la mig på vardagsrumsgolvet och asgarvade. Så jag tänkte att jag vid en liknande situation som den i fredags nog skulle blunda, skratta och kuta därifrån. Men jag har alltså återigen bevisat att jag är en kvinna full av överraskningar. Härligt.

Hej, hej.

Duschade i morse, och när jag började knalla till jobbet var håret fortfarande blött. Hade liksom lagt det på ena sidan (se vidrig presentationsbild till höger), så när jag kom fram till VK hade jag typ en nackkrage av is runt halsen. Nu ser det dock ut som vanligt igen. Slitet, fult och alldeles, alldeles underbart.

Det är för övrigt väldigt lugnt på jobbet idag, och då menar jag inte bara att det inte finns så mycket att göra, utan även att dagens studiebesöksbarn är mycket beskedligare än gårdagens. Då var det nämligen en hel drös med gaphalsar här som kutade omkring och proppade kakhålen fulla med VK-godis, stal bananer och gav mig seriös dödslängtan.