Hej, hej.

The undisputed tantlur champion, Josefin Isaksson, har sovit nästa varje kväll efter jobbet mellan typ halv sex och nio, och har därför inte fått något uträttat och sedan inte heller kunnat sova på natten. Så karaktärslöst och slappt att man blir förbaskad.

Igår bestämde jag mig därför för att vara duktig. Invigde min nya diskmaskin och städade sedan hela köket och vardagsrummet och hängde upp en massa tavlor. Sedan firade jag genom att äta små, små bitar åt gången av en smörgås som jag sköljde ner med varm choklad. Brödet innehöll härliga, små laxerande linfrön. Vill aldrig mer vara med om det jag upplevde i söndags på väg hem från Sundsvall, där största delen av tiden gick åt till att proppa kakhålen fulla. Då stannade vi i Docksta för att uträtta lite behov och sådant, och jag gjorde nummer två "på riktigt" för första gången på nästan en månad. Det tog en kvart och kan liknas vid att föda ett mycket märkligt barn ur fel hål.

Jag saxar från Beckers blogg:

"… Lite småförskyld och jävlig tog jag mig till Gins nya lägenhet idag och hjälpte till med att stuva in lådor från vindsförrådet, packa upp och styra möbler. Mycket fin lägenhet, men grovgörat var redan avklarat när jag kom dit. Trots min lilla insats bjöd Gin mig ändå på pizza och en fin födelsedagspresent, jag tackar och bugar. Och jag lovar, när de låser upp din matkorg igen så ska vi ut och käka en rejäl måltid..men då får du nog börja vänja magen din först så du slipper skita knäck i en vecka! Jag måste också säga att från och med idag är josse en världsförälder, en applåd tack! …"

Jag har så himla kloka kompisar. Det vore kanske en idé att börja lyssna lite mer på dem.

Hej, hej.

Man vet att det kommer bli en alldeles ypperlig dag när en Vännäsbo ringer och skriker i ens öra i tio minuter att halva Vännäs ska säga upp sina abonnemang på VK på grund av hur det skrivits om helgens händelser där. ’De här flyktingarna har viftat med kniv, varit inblandade i en gruppvåldtäkt och misshandlat en tjej så att hon fått ett blåöga och en tand utslagen men det skiter du och dina kollegor i! Ni skriver bara att det handlar om rasism, men det gör det inte alls! Jag blir så jävla förbannad!’

Nähä. Ponera att det skulle vara så att några av flyktingarna varit inblandade i en massa skit som har hänt. Är det då okej att komma som några jävla neandertalare och kasta sten och vifta med brännbollsträn och trakassera oskyldiga familjer? Hur ofta händer det att det kommer trettio till femtio personer med tillhyggen och skrämmer slag på hela familjer när det är någon svennebanan som gjort fruktansvärda saker liknande de som den här mannen påstod att några av flyktingarna varit inblandade i?

Jag undrar i mitt stilla sinne om de här personerna i Vännäs, som enligt mannen som jag talade med (eller talade och talade… han skrek och jag försökte få en syl i vädret) vill säga upp sin tidning nu, vill läsa en tidning där artiklarna baseras på rykten och inte på fakta, och så undrar jag om de, som Britt sa till mig tidigare när vi diskuterade detta energikrävande telefonsamtal, kanske hellre vill läsa en tidning som handlar om en igelkott som gått över vägen eller tussilagos som blommar.

Det lustiga med sådana här samtal är att de som ringer sällan eller aldrig vill tala med nyhetschefen eller någon annan på redaktionen. De vill bara skälla och skrika tills öronen blöder på den stackars kontoristen som aldrig får vara otrevlig eller argumentera tillbaka. Fast argumentera gjorde jag allt lite ändå. Kunde inte låta bli.

Hej, hej.

Blir så trött när jag läser att det kanske inte blir någon livemusik på TC i sommar på grund av grannar som klagat. Varför bosätter man sig i centrala stan om man inte tål lite liv och rörelse och stök och bök? Det finns ingenting så trevligt som ett levande centrum. Och då särskilt om sommaren.

Blir ännu tröttare när jag för första gången på ett ganska bra tag läser Blondinbellas blogg och ett helt otroligt intelligensbefriat inlägg om varför man ska rösta på moderaterna (orkar inte fixa en länk, ni får gå in och läsa själva). Bara nu inte människor är så korkade att de blir hjärntvättade av dravlet. Förhoppningsvis får väl inte läppglansfjortisarna som läser hennes blogg och ser upp till bruden rösta än.

Nu är jag helt matt. Ska skynda mig hem från jobbet och lägga mig och vila med en filt över benen.

Hej, hej.

Är tillbaka på jobbet efter ett ypperligt dygn i Sundsvall med Västerbottens-Kurirens läckraste kontorister. Har idag börjat svara i telefonen igen, och det har gått ovanligt smärtfritt för att vara måndag. Inget skäll än så länge (peppar, peppar ta i träskalle), och alla har varit vänliga och rara. En annan bra sak är att jag kommer ihåg oväntat mycket om hur man uppdaterar betalfiler och fyller i bokföringsallegat, samt att jag slipper gå en heldagsutbildning i veckan (jag är visserligen hemskt förtjust i att lära mig nya saker, men just nu har jag fullt upp med alla andra arbetsuppgifter som jag försökt lära mig under våren och som målet är att jag ska kunna när sommarvikarierna kommer).

Måste ju berätta om Sundsvall sedan, men det får allt bli när jag är färdigt med inbetalningarna. Och när jag har druckit kaffe, förstås.

Hej, hej.

Jag har det bra, jag här bak i bilen och vill ej va’ med om nån krock (så ge fan i att krocka, Britt!). Fast jag är inte ensam här i baksätet. Lill-Gin och dongeln är också med. Bakom ratten sitter som sagt Britt, och bredvid henne i framsätet sitter Brallan ’Miss bulle i ugnen 2009’ Häggström. Vi har just börjat rulla igen efter ett fikastopp vid Höga Kusten-bron där jag lyckades pula in små, små bitar av en halv krämbulle i käften innan jag gav upp. Nu ser jag mest skog och sådant. Inte särskilt intressant, men vi har det väldigt trevligt i alla fall.

Tänkte försöka vara lite effektiv och skriva min recension om Perssons Pack innan vi är framme i Sundsvall, då jag inte hann göra det i natt. Kom hem kring ett eller något, och då var jag tvungen att packa och sedan gå och lägga mig. Därför är det en himla tur att jag har Lill-Gin. Hon är min nya bästis.

Hej, hej.

Jag slutar egentligen 10.48 på fredagar, men passar på att jobba in lite flex idag. Ligger nog en hel del minus just nu på grund av alla svängar fram och tillbaka till sjukhuset, tänker jag. Ska i alla fall stämpla ut snart och kasta mig på Gretus Christ Superstar och cykla in till stan. Måste köpa foundation, Alvedon och kanske något tjusigt och puffigt som matchar mitt klotrunda ansikte.

Planerna för kvällen är att packa och kanske hänga med Ylva. Nyss ringde även Anna och frågade om jag inte kunde recensera Perssons pack i natt också. Och jo, nog kan jag väl det. Man måste ju ställa upp för laget, liksom.

Hej, hej.

En duktig bloggare hade ju såklart meddelat redan igår hur det gick med hela det där käklåsspektaklet, men jag är inte en duktig bloggare och orkade helt enkelt inte skriva något.

I alla fall så är jag numera käklåsfri, men har i stället fått gummiband i käften för att hålla allting på plats i ytterligare en vecka. Egentligen ville "min" kirurg, Sofia, att jag skulle ha käklåset i en vecka till, men när jag pressade ut en tår ur mina förtjusande två blå med ett "Men jag har ju blivit lovad… snyft!" så kunde hon sträcka sig till det här med gummibanden.

Får numera både äta och borsta tänderna (förstår ni hur jävla ljuvligt det var att göra det? Har ju känts som att någonting krupit upp från magen och dött och sakta börjat ruttna där bakom kromet), och jag åkte givetvis direkt till Konsum på Haga och inhandlade ingredienser till en ljuvlig måltid. Köttfärssås och sönderkokta makaroner. Kommer nog inte kunna njuta av mat på ett bra tag till, eftersom jag inte kan tugga ordentligt. Men jag kan i alla fall äta mat med bitar lagom stora att sväljas hela. Fantastiskt. Tänker aldrig mer dricka någon vidrig näringsdryck igen.

När de knipsade upp alla ståltrådar flög liksom käkarna upp av sig själv. Sjukt märkligt. Sedan kunde jag ändå inte låta bli att fortsätta prata sammanbitet under resten av gårdagen, och när jag tillagat min första måltid och ätit den längtade jag nästan efter att sätta dit gummibanden igen för att känna mig "normal" igen. För det har ju faktiskt blivit så för mig under de här tre veckorna. Att det normala är att hela tiden bita ihop.

Ja, ja. Det här blev ju ett något virrigt inlägg, men nu vet ni hur det ligger till i alla fall.

Hej, hej.

Nu hoppas jag att ni håller tummarna för mig när jag ska till käkkirurgiska kliniken. De har ju som sagt lovat att jag får ta bort käklåset idag, men har det inte läkt som det ska så har jag ju inget annat val än att fortsätta ha hela käften full med skrot och plast. Och har det inte läkt, och jag måste fortsätta att gå på min ofrivilliga diet, så kommer jag gråta floder. Så nu håller ni tummarna. Annars!

Och ja, det ni just läste var ett hot.

Hej, hej.

Brallan släppte av mig utanför OK/Q8 efter jobbet så att jag kunde springa in och köpa en påse potatis- och purjolökssoppa och Norrmejeriers chokladmjölk (så sjukt orättvist att jag är en sådan där bloggare som inte blir sponsrad och får en massa saker hela tiden, förresten. I så fall hade jag velat bli sponsrad med Norrmejeriers chokladmjölk och Falcon Bayerskt 3,5). Sedan knallade jag de sista metrarna hem och tillagade soppan och anordnade ett stavmixer-race tills jag slutligen hade en tekopp full av gulaktig geggamoja som smakade himmelskt. Därefter sög jag i mig dagens sjuttiofjärde Alvedon och tog en tantlur på soffan. Vaknade och mådde mycket bättre.

Nu halvligger jag i sängen med Lill-Gin i knäet och hoppas på att kunna somna trots tantluren. I morgon är nämligen en mycket stor dag för Josefjant Is-hacksson (eller Isuckmycockson som Ungjävlar-Elin och Ungjävlar-Hanna brukade kalla mig back in the days) eftersom det äntligen – ÄNTLIGEN – är dags att ta bort käklåset. Över tre veckor på flytande föda har det blivit och ett antal kilon har tappats. Dessa kommer jag dock gå upp på en gång, eftersom jag lovar och svär på att jag tänker äta som en gris framöver. Att unna sig är A och O här i livet, mina vänner. A och O.

Hej, hej.

"Det varken bär eller brister" – så stod det på min klass studentflak för två år sedan. Ett citat vi stulit från en av våra lärare, från när hon skulle beskriva isen mellan ön Fjäderägg och Holmön under den så kallade femte årstiden (våra tre år på gymnasiet kretsade typ kring Fjäderägg, eftersom vi hade ett projekt som gick ut på att marknadsföra ön). Vi tyckte, av någon anledning, att citatet passade in även på vår klass, och nu skulle jag vilja påstå att det passar in på mina ben också. Det känns verkligen som att jag ska svimma när jag reser mig upp, och så fort jag måste gå några meter är det inte långt ifrån att jag singlar ihop i en hög på golvet. Varför är jag så himla utmattad nu helt plötsligt? Straffas jag för att jag knappt åt någonting alls förra veckan, men ändå kånkade och bar så mycket att jag fortfarande har träningsvärk (och nej, jag tränar verkligen aldrig)?

Sjukt tung dag, alltså. Skäms dessutom ihjäl för att jag är nära gråten så fort mina arbetskamrater frågar hur det är fatt, men jag kan inte hjälpa det. Mina extramorsor här på VK:s Privatmarknad har den effekten på mig. Vill bara hoppa upp i knäet på dem allihop och att de ska klappa mig på huvudet och säga att allt kommer bli bra igen.

Nu är i alla fall arbetsdagen snart slut och då har Brallan lovat att skjutsa hem mig. Vågar mig inte på en cykeltur just nu.