Hej, hej.

När jag var liten och gick på dagis fanns det en låt som vi brukade sjunga på sångstunderna som gav mig en sådan ångestklump i magen att det inte var klokt. Samma ångestklump fick jag förresten av min jättefina gymnastikdräkt (svart med rosa och röda rosor) som man knäppte i skrevet, och som jag aldrig klarade av att knäppa själv, och därför alltid missade början av dagismotionsstunderna på grund av. Men skit i just den ångestklumpen och åter till sången jag började skriva om. Sången som fick mig att känna mig extremt utpekad, utskrattad och mobbad av när jag var typ fem år gammal. Texten ser ni nedan:

Det var en gång en flicka som hette Josefin
Josefin fin fin, Jose Jose Josefin
Den enda skatt hon ägde det var en symaskin
Symaskin skin skin, syma ma ma ma maskin

Hon hade och en fästman som hette Jonatan
Jona tan tan tan, Jona Jona Jona tan
Och han var inte fager men hon var likadan
Likadan dan dan, lika lika likadan

Han ägade en skuta som uppå böljan for
Böljan for for for, uppå blåa böljan for
Den hade han fått ärva utav sin gamla mor
Gamla mor mor mor, gamla mormors mormors mor

Han skrivade ett brev till sin kära Josefin
Josefin fin fin, Jose Jose Josefin
Och bjöd ´na upp på skutan med hennes symaskin
Symaskin skin skin, syma ma ma ma maskin

Och när de hade seglat uppå den blåa sjö
Blåa sjö sjö sjö, blåa blåa blåa sjö
Dom stötte mot en klippa invid den gröna ö
Gröna ö ö ö, gröna gröna gröna ö

Och Jonatan han sade: "Jag tror vi sitter fast"
Sitter fast fast fast, sitter sitter sitter fast
Jag tror vi måste slänga en del av vår ballast,
Vår ballast last last, vår ba la la la la last

Så slängde han ballasten och det var symaskin
Symaskin skin skin, syma ma ma ma maskin
Och efter den så slängde han sin kära Josefin
Josefin fin fin, Jose Jose Josefin

Gissa vad jag fick i julklapp av morsan…
Är det inte fantastiskt, så säg!