Hej, hej.

Ligger äntligen hemma i sängen på Haga och trivs. Det gick bra att köra tillbaka till Umeå (jag och Anna överlevde i alla fall), men snöröken, snöyran och mörkret tvingade mig att hålla typ sextio kilometer i timmen hela vägen. Eller, tvingade och tvingade. Ingen tvingade mig. Jag råkar bara tycka att jag är för ung och härlig för att dö. Jag och Anna skrattade i alla fall gott hela vägen. Mest åt snigelfarten, men även åt hur jag lyckades slå igång vindrutetorkaren men sedan inte klarade av att stänga av den igen. Den vevade liksom bara på som värsta schlagerarmen i två timmar.  Man kan säga att jag inte är van vid nya och flashiga bilar.

Det har i alla fall varit en fantastisk dag i Örnsköldsvik, och höjdpunkten var ett hysteriskt roligt och underbart uppträdande av Dolph Lundgren. Han är fan kung den mannen. Dessutom har karl’n självdistans, och det hade jag väl aldrig kunnat tro.

Lägger upp lite bilder och sådant i morgon, för nu måste jag verkligen sova. Har ju faktiskt varit i gång sedan kvart i sju i morse.

Hej, hej.

Ledsen för extremt dålig uppdatering. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Batteriet till Lill-Gin (min fina minidator) dör så fort jag drar ut sladden, så därför har jag inte kunnat uppdatera direkt från arenan. Har i alla fall mängder av halvrisiga bilder som ni kan få ta del av senare. Förstår om ni knappt kan sitta stilla av all förväntan!

Och yes, här kommer därför några av de bilder jag hunnit slänga in i datorn. Jag ger er…

Festivalens märkligaste outfit:

En schlagerröv (eller den märkliga utstyrseln bakifrån):

En dansant Linda Pritchard iförd en gräslig klänning:

En dansant Linda Pritchard, fast denna gång i en snygg klänning som gömmer sig under den fula:

I skrivande stund skickar Anna in allt vi skrivit till morgondagens tidning, medan jag bara är hungrig som en varg och börjar längta efter dagens fjärde varmkorv. Det är det, lite pizza, småkakor, läsk och kaffe som erbjuds här i pressrummet, om ni undrar.

Hej, hej.

Vi har nu förflyttat oss ner till scenen och jag har hunnit spotta en hel del kändisar (Tobbe Ek från Aftonbladet sitter exempelvis på stolen bredvid mig). Ola har hunnit köra sin låt fyra gånger, och nu är vi mitt i Jenny Silvers rep. Hon har förresten på sig en gräslig handske i silver för sjuttofemtusen spänn som hon skulle kunna göra mycket snuskigt med. Ni kommer förstå i morgon.

Anna styr upp.

Jag har förstått att mina vänner inte tycker om att bli uthängda i min blogg, men här kommer i alla fall två bilder till en av mina käraste vänner som hon kanske… ja,  kan rasta snigeln till. Du vet vem du är!

"We want you for the bad boy schlager army!"

Nu är vi på plats i pressrummet i Fjällräven center i Örnsköldsvik. Anna äter korv med bröd och i bakgrunden repar Charlotte Perelli för för allt vad hon är värd. Nu ska vi på presskonferens och sedan hoppas jag hinna trycka i mig lite käk så att jag inte blir så vrång och svårhanterlig.

Resan gick förresten bra och jag körde (nästan) som en gudinna.

Hej, hej.

Nu sticker vi på Mälådifästival’n i Örnsköldsvik. Jag ska inte göra så mycket mer än att blogga, så jag hoppas att ni hänger med under dagen då det vankas rep, kändisletande och säkerligen något annat roligt också.

Visst är jag väl ändå drottningen av spexiga bylines, förresten?

Hej, hej.

Hej, hej.

Det här med Gustav har verkligen berört mig och jag har spenderat ofantligt många timmar åt att tänka på honom och hans familj och hur fruktansvärt orättvist och överjävligt livet kan vara. Därför känns det lite konstigt att jag nu tänker försöka återgå till min vanliga hurtiga ton (eller, vad har jag för ton i den här bloggen egentligen? Lite cynisk kanske? Eller dryg? Jag vet inte.) igen. Innan jag gör det vill jag i alla fall göra klart för alla att det fortfarande går utmärkt att skänka pengar. Det går till en sjukt bra grej, så ba gör’t. Här.

Och nu vet jag inte alls vad jag ska skriva.

Men okej. Dagen har varit väldigt bra. Mest på grund av en kvinna som ringde och tackade mig och var helt lyrisk, när det enda jag egentligen gjort var att lyssna på henne när jag satt i växeln i måndags och sedan springa upp på redaktionen och göra henne en liten tjänst. Det handlade förresten om applåden som var inlagd på sidan sju i tidningen i dag, men hela historien orkar jag inte dra. Man blir i alla fall så himla glad när någon tar sig tid och ringer för att säga tack och inte bara skriker och gormar, och hon gjorde verkligen min dag.

En annan bra grej med denna dag är att jag kom hem från jobbet och upptäckte att det jag beställde från CDON i söndags låg i brevlådan. Mad Men säsong ett och två, Ebba och Didrik och Drömprinsen – filmen om Em. Vågen och raketen. Den sistnämnda filmen brukade förresten jag, Bibi och Hedvig titta på ungefär varje dag efter skolan i slutet av nittiotalet samtidigt som vi åt chokladbollssmet med stora skedar direkt ur bunken. Vi var bästisar vi. Nu ska jag titta på Drömprinsen igen och bli lite nostalgisk, och sedan ska jag sova så att jag orkar bli fotad med en rosa fjäderboa runt halsen i morgon bitti.

Hej, hej.

Hej, hej.

Det har varit dödens eftermiddag här i växeln, och det är nästan så att jag har önskat att något psykfall ska ringa och härja lite. Som kvinnan som ringde för ett par år sedan och skrek åt mig att hon skulle spränga VK-huset i luften och att det var mitt fel att hon inte hade råd att köpa mjölk, till exempel.

Klockan halv sex är det dags för redaktionsmöte med VK ung som vanligt. Hoppas att någon vänlig själ som ska åt samma håll efteråt har lust att skjutsa mig, för jag ser verkligen inte fram emot att knalla, och måste dessutom hinna handla innan affären stänger. Sedan längtar jag faktiskt hem till min (relativt) städade lägenhet och till min symaskin också.

Hej, hej.