Hej, hej.

I fredags dog jag kontorsdöden flera gånger om, men det fick mig verkligen att inse hur fantastiskt och oerhört spännande det är att jobba med människor dagarna i ända. Vi var inte så många på avdelningen, telefonerna ringde konstant och gjorde oss nästan sjuka av stress och mitt i allt detta satt jag och producerade färdigt måndagens Dig ska vi fira-annonser då jag plötsligt hörde hur någon dunkade nävarna i besöksdisken och röt: "KOM HIT NU!"

Jag reste mig från min plats, skräckslagen ska tilläggas, och gick fram till den rytande mannen vid disken. Sedan, för att göra en lång histora kort, fick jag sitta i en halvtimme och pillra med små och helt meningslösa detaljer i en annons som inte kostar värst många kronor och samtidigt försöka stänga av öronen, eftersom den där mannen, som var ungefär i femtioårsåldern, stod en halv meter ifrån mig och kallade mig "gullrumpan" och "lilla hjärtegrynet", frågade efter mitt namn, sa att det var "sexigt när man kunde se tatueringen på bröstet skymta fram" och föreslog att vi skulle gå på V75 samt ta en fika tillsammans.

Skulle det här ha inträffat på krogen hade jag antingen:
1. Bara gått därifrån.
2. Bett honom att dra åt helvete.

Men jobbar man med kundservice passar det sig kanske inte att ta till dessa metoder. Man behöver absolut inte acceptera sådant där beteende, det vet jag ju mycket väl, men jag har liksom svårt att hitta det där mellanläget där man med lugn röst säger "Du, nu tycker jag att du går över gränsen", så jag stänger bara av öronen i stället samtidigt som jag kokar av ilska och frustration på insidan och i stället passar på att försöka strypa mig själv långsamt när jag hämtar annonsutskrifter från kopieringsrummet.

Efter en halvtimme så var dock detta över, eftersom kunden då bestämt sig för att han inte skulle ha någon annons trots allt. Då gick jag på lunch. När jag kom tillbaka från den hade mannen varit tillbaka och lämnat en present till mig som han trodde att jag skulle tycka om, med tanke på mina tatueringar:

Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka om detta, men det jag vet är att jag förmodligen inte orkar leva längre om folk tycker att jag ser ut som en pudelrockare.