Klockan nio cyklade jag in till stan för att träffa två av mina allra finaste bästisar. Jag var dock tidig, och valde därför att lyssna på världens skönaste dragspelsgäng ett tag. De spelade bland annat en egen version av When I’m sixty-four, fast med svensk och mycket festlig och fräck text. Jag var glad och fnittrade mycket.

Det första en kvinna i baren på Sjöbris sa till oss var: "Bara så att ni vet har vi inte öppet hur länge som helst!"

Hon kanske trodde att vi var ett farligt rejvgäng! Men vi trodde faktiskt inte att de skulle ha öppet hur länge som helst. Det är ju verkligen jättelänge ju.

På den här bilden ser jag och Bibi ut som två som nyss har träffats på en förfest och fortfarande är lite stela och blyga inför varandra, men hallå, vi har faktiskt känt varandra nästan hela livet.

Det blev en öl på Sjöbris, och sedan en på Trädgården innan vi åkte hem. Bibi gosade lite med Johannas konstnärshänder.