Men serri, jag lever faktiskt. Det är roligt och smickrande att ni saknar mig, även om jag inte riktigt uppskattar en del av de arga mail och kommentarer som ramlat in sedan jag skrev sist. Jag får inte längre betalt för att blogga och känner därför inte att jag har någon som helst skyldighet att göra det, men det som stör mig allra mest är att ni ju faktiskt inte vet om det hänt mig något. Eller hur? Jag hade ju kunnat ligga på sjukhus med brutet hjärta, eller typ sex meter under marken. Eller så hade det kunnat vara så att det hänt något jobbigt som gjort att jag inte riktigt haft tid och lust att skriva. Och vet ni, det är precis det som har hänt! Det har med mitt jobb som kontorsråtta att göra, och de senaste veckorna har ägnats åt att prata med facket (gud vad jag älskar facket), böla och ha ångestklumpar i magen varje dag. Men mer om det senare (eller kanske inte alls, vi får se). Ett hett tips om man vill läsa texter signerade Josefin Isaksson är i all fall att köpa sig en tidningsprenumeration på Västerbottens-Kuriren, där man med jämna mellanrum kan läsa mina krönikor, reportage och recensioner.

 

Men alltså, jag tyck’ ju som om er och ska försöka komma igång med bloggandet igen. Ni är hjärtligt välkomna åter lite senare, och då lovar jag att berätta vad jag hittade på ungefär en och en halv timme efter att bilden nedan tagits.