Det har verkligen varit en helt vanlig dag på jobbet, bland brevknivar, automatkaffe ur kaffekoppar med centimetertjocka beläggningar i botten, andra kontorsråttor och pärmar med gaffelmekanism. Något som däremot inte varit som det brukar var att jag känt mig gnällig, lat och hängig mest hela dagen, men jag  tror att det beror på att jag har hand om inbetalningar, fakturering och autogiron i veckan. Att bara greja med papper med siffror på hela dagarna brukar ha den effekten på mig. En tantlur med alla kläderna på efter jobbet gjorde mig i alla fall på så pass pigg och på bra humör att jag och señor Basti orkade med en promenad till Rådhusparken med världens bästa Anna för att titta på Misantropic, och därefter åkte vi till vår nya lägenhet och kikade hur den såg ut utan möbler och små barn som sprang omkring. Nu är det inte långt borta, och jag längtar verkligen ihjäl mig.

Hur som helst. En sak som slagit mig sedan jag kom tillbaka från semestern förra veckan var att det verkar som att alla knäppa människor som ringer och gormar hamnar hos våra sommarvikarier. Inte mig emot, känner verkligen att jag fått min beskärda del av freaks som ringt och skrikit mig i örat sedan jag jobbade min första sommar på Privatmarknad år tjugohundrasju. Tänker att det kanske hör till när man är vikarie att någon ska skrika åt en för att vädret i bulgarien inte får ett helt eget uppslag i tidningen, eller skälla ut en för att man skriver för fort på tangenterna så att det låter som en kulspruta i en farbrors öron och att han tycker att det är mycket obehagligt och att man måste sluta nu genast eller åtminstone vrida skärmen åt ett annat håll så att han inte blir döv!

Nu är det mindre än en månad kvar tills jag slutar på mitt jobb, och även om det kanske inte låter så just nu kommer jag verkligen att sakna det och mina fantastiska arbetskamrater. Men vad fan, det börjar faktiskt bli dags för nya äventyr nu…