Offentligt tack från kommunen

Av Kent Lundholm, 12 juli 2022 kl 12:05, Bli först att kommentera

Lycksele kommun tackar Lundholm.

Det värmde. Jag har fått ett offentligt tack från Lycksele kommun. Det var under Esterdagen på Gammplatsen, som Roland Sjögren ordförande i kommunstyrelsen, å Lycksele kommuns vägnar tackade mig för att ha satt Lycksele på den litterära kartan.

Detta med romaner som Konungarnas konung, Vedtjuven, All världens lycka och nu senast med succén Älskade Ester. Roland Sjögren överlämnade blommor och en målning av Lycksele konstnären Sven-Erik Nordström.

Tack å bock! Uppskattas! Vill gärna vara Lyckseles skriftställare.

Bilder från Esterdagen, den andra i ordningen. Sol och vassa, forsande skyfall. Men vi genomförde att ära Ester.

En politisk fråga om mod

Av Kent Lundholm, 7 juli 2022 kl 11:11, Bli först att kommentera

Ester blir riksnyhet.

Tankarna om att ära Ester med en staty eller ett minnesmärke kom inledningsvis från medborgarna i Lycksele. Svenska Kyrkans moraliska beslut blev bränsle då man förklarade Ester Nilsson Duvas grav som en kulturhistorisk mycket värdefulla plats. Den 1 september i samband med mitt första av åtta framträdande i Lycksele, då var Lilly Bäcklunds (s) motion klar för att lämnas in till fullmäktige. Andemeningen står tydligt inskriven i motionen: ”Det är dags för Lycksele kommun att ge sitt bidrag till Ester Nilssons upprättelse.”

Statyplanerna blev en riksnyhet när Tidningen Vi:s redaktionschef Thomas Dur Fläckman skrev om planerna (i septembernumret 2021). Det finns ett makalöst intresse om och kring Ester, även utanför Lyckseles kommungräns. Trots att Ester varit död i 38 år! Under mina 35 framträdanden har 2000 åhörare kommit för att höra storyn om Ester (trots pandemin.)

Ilskna medborgare

Fyra verksamhetschefer har sagt blankt nej till alla slags minnesmärken, förutom att en gata ska få bära Esters namn. Till mig ringer och skriver folk. Många är förbannade, andra sorgsna. Vad göra? Tja, prata med era politiker. Det är valår. Troligtvis blir det omröstning i fullmäktige oktober-november. Det ÄR kärva tider och alla former av minnesmärken kostar en hel del. Men i tider av hotande kriser, så fyller kulturen, konsten en viktig uppgift. Sedan borde det väl finnas billigare alternativ att jämföra med än Zlatanstatyn i Malmö.

Minnesmärket ska inte resas för att Ester hade stora skor, inte heller för sin långsamhet, eller att hon närvarit vid 3000 begravningar.

Ester ska äras för sitt mod och allt hon fick offra på grund av de knäppa samhällsidéer som härskade som värst mellan 1900 och in i 1950-talet. Tankegångarna kallades för Arvshygien – konsten att minska antalet vanförda barn och fattiga, ensamstående kvinnor. Parallellt löpte den rasbiologiska ”vetenskapen” – men rasism kommer aldrig att bli någon vetenskap. Rasism är ett hopkok av människoförakt, okunnighet och rädsla för främlingar.

56 år på ålderdomshem
Det blev till slut en allmän mening att vanskapta, vanförda, ofärdiga barn ansågs var ”i vägen” för de normala barnen. Genom arvshygien blev man av med de som var svaga och livsodugliga (Läs: sterilisering). De redan starka, skulle på bekostnad av de svaga, bli ännu starkare. Till slut blev även fattigdom ett belastande och uselt anlag – som drabbade fattiga ensamstående kvinnor. Under min turné har jag tagit del av fem berättelser om hur småungar med olika slags handikapp hämtades och försvann. Några hamnade med all säkerhet i någon av Idiotskolorna.

En ett år gammal bild. Mycket hann hända under de månaderna. (Tidningen Vi)

Esters uppoffringar
Under Esters långsamma yta fanns en smart, allmänbildad kvinna. Jag tror mig veta att hon hade beskyddare: några av den tidens makthavare. Ester var 32 år då hon1929, flyttade från Nygård in på ett ålderdomshem nere vid Lugnet. Hon blev kvar i 56 år. Jag gissar att hon frivilligt valde den formen av boende. Att arvshygien praktiserades även i Lycksele, det torde väl Idiotarkivet i Lycksele sockenarkiv vittna om.

Nej, Esters namn fanns inte med i Idiotarkivet.

Jag är tämligen säker på att Esters utanförskap bottnade i att hon var autistisk och därför skapade hon sig en alldeles egen och unik världsbild. Det är alltså Esters mod och uppoffringar som hon ska äras av ett minnesmärke. I mina ögon behöver det inte nödvändigtvis vara en staty. Men jag anser att den frågan måste besvaras av politikerna.

Nu är det upp till politikerna att fatta beslut om, när och hur Lycksele kommun ska bidraga till Ester Nilssons upprättelse.

Skriva kort eller långt

Av Kent Lundholm, 28 juni 2022 kl 09:56, Bli först att kommentera

Det tar tid att skriv korta texter. Det är en svår konst att skiva kort. Minns de dagar på Folkbladet då nyhetschefen gav mig dagens uppgift: Att skriva korta, kärnfulla notiser. Att skriva ihop ett helt uppslag var inga problem, men på några få rader beskriva en brand i Nordmaling eller på max tio rader berätta om en trafikolycka i Vindeln – kunde ta timmar.

Mitt tal till Bjerre

Har i dagarna två skrivit på två korta texter. Den första ett tal på max 4–5 minuter, som jag ska hålla den 10 juli när vännen Bjerre gifter sig med sin älskade Ulla. Ett sådant tal kräver en perfekt blandning av allvar, underhållande skämt och glädje – max 3–5 minuter långt.

Efter åren som reporter på Radio Västerbotten och dåvarande SVT Nordnytt, har jag blivit rätt så duktig på att beräkna längden på det skrivna. Så det kommer att fungera. Dessutom – talaren får inte bli viktigare än texten.

Skrönor i vackra Tärnaby

Vara rolig i Tärnaby
Den andra texten, en 20 minuter lång/kort underfundig skröna, som jag ska leverera ute på Udden i Tärnaby den 20 juli. Jag tror mig vara klar med den. 18 minuter prick. Bra, för jag brukar alltid dras i väg på något sidospår. Jag har fått ihop en bred och varierande skröna från Baklandet.

Gratisjobb
Så fungerar författarskapet. 90 procent av tiden går åt till förberedelsen, 10 procent till framförandet. Men jag får bara betalat för tiden på scenen – ibland knappt det. Än mer snett blir det vad gäller arbetet med en roman. Med Esterboken arbetade jag till och från under tio år med faktainhämtning, intervjuer, val av berättarton, berättartekniken och sedan två års dagligt skrivande i skarpt läge. Kan lugnt påstå: Timpenningen är usel.

Lång text på G
Vid sidan av tangentbordet ligger underlaget till en längre text, som handlar om samhällssynen som härskade i början av 1900-talet och in i välfärdsbygget under 50/60-talet. Den tid då Ester tvingades hålla sig gömde i Nygård under 27 år och sedan tvingades tacka ja till att bo 56 år på Lyckseles ålderdomshem och äldreboende, för att undkomma de alternativa boendeformerna.

Ge plats åt de starka
Jag har under min långa Esterturné hört mängder med förfärliga berättelser om hur myndigheterna tvångsomhändertagit allt från små döva pojkar, till låghalta, ensamstående kvinnor och barn som var sena i utvecklingen. Barn som aldrig återvände hem. Jag läst en del förfärliga berättelser om vad som hände med alla dessa svaga och livsodugliga barn – om experimenten de utsattes för. Det är om detta debatten om statyns vara eller inte vara, borde handla om. Ester, staty eller inte, är symbolen för alla de barn och vuxna som jagades.

Idiot-stämpel i pannan
Många var de som godtyckligt fick en IDIOT-stämpel i pannan. Obehagligt blev det när idéerna om arvshygien (att offra de svaga för att ge plats åt de redan starka) kokades ihop med rashygienen (rasismen).

Alltså, vi ska inte resa ett minnesmärke på grund av Esters stora skor eller 3000 begravningar.

Ester representerar alla de som ansågs var eljest och som dömdes för sitt yttre.

Exempel på den tidens resonemang (1920-talet)
”Idioterna bör icke ha rätt att fortplanta sina lyten till kommande släktled. Detta kan naturligtvis lätt hindras om dylika individer omhändertas i lämpliga anstalter under hela den fortplantningsdugliga åldern. Det blir dyrt, säger mången; ja, men det blir i längden mångfaldigt dyrare att taga hand om deras avkomma. Sinnesslöa barn borde omgående skiljas från familjen, där de tog alltför mycket av moderns uppmärksamhet och omsorg, till förfång för syskonen.”

”Det sinnessvaga barnet är icke i stånd att återge något åt sina medmänniskor, det friska barnet blir ibland tack vare utebliven vård sjukt. Många finnas, som anse en sådan fördelning av samhällets omsorg om sina barn vara utslag av falsk humanitet, dvs mycket litet mänskligt. Huru länge skall allmänna meningen tillåta ett idiotiskt barn växa upp på bekostnad av friska barn, som gå under av umbäranden? Idioterna bör icke ha rätt att fortplanta sina lyten till kommande släktled. Detta kan naturligtvis lätt hindras om dylika individer omhändertas i lämpliga anstalter under hela den fortplantningsdugliga åldern.”

”I läkaresällskapet hävdade 1910 professor Karl Petrén att ”operativa ingrepp, som hindra individen från att propagera rasen är vida säkrare än äktenskapshinder.”

Det farliga stillaståendet

Av Kent Lundholm, 26 juni 2022 kl 07:58, Bli först att kommentera

Tål inte hettan, men det struntar jag i.

Midsommaren anno 2022 torde väl vara en av de varmaste på länge. Frustar, stånkar. Tål ju inte värmen, detta i kombination med att min Parkinson blivit klart sämre. Orkar gå ett hundratal meter, sedan blir benen tunga som betongpelare. Jag håller kanske på att förvandlas till en staty …

Värst är kramperna i ryggen. Smärtan går ej att beskriva i ord.

Kombinationen att jag blev klar med den kubikmeter dokument om och kring filmen och det faktum att Esterstatyn inte blir av, satte sig direkt i min kropp. Avslutade projekt brukar ha den effekten på mig. Istället för att känna mig nöjd över uträttat värv, så går jag vilse och den smärta jag ”glömt” under skrivandet blossar upp i kropp och sinne.

Min ständigt brummande ADHD-motor, kräver att jag ständigt har något för händerna och att jag gör något vettigt av överskottsenergin. Min oförmåga att ta det lugnt, att vila, har följt mig genom livet. Visserligen har det resulterat i att jag fått en hel del gjort. Men onekligen har det även resulterat i ett kroppsligt förfall.

Nu sitter jag inte och hänger med tandköttet, utan läser in mig på forna tiders idiotiska idéer så som arvshygien och rasbiologi – idéer som kom att drabba många oskyldiga människor. Idéer som gjorde Ester till ett jagat barn.

Tärnaby, nästa stop på min turné.

20-21 juli befinner jag mig i Tärnaby. Framträder på Udden den 20 juli tillsammans med Mikael Niemi och Göran Lundin. Programmet går visst ut på att vi ska berätta helt sanna skrönor. Ska bli roligt. Dagen därpå pratar jag om Ester i Tärnaby Folkets hus.

Åter en tuff resa. 35 mil enkel väg, sittande i bilen. Som tur är kör Lena. Vi ska bo i min förläggares gäststuga.

Igår var det 26 grader, idag ska det visst bli över trettio. Får bli en shoppingrunda. Det bränner tillräckligt i mitt ansikte efter gårdagens två timmar i skuggan.

På scenen tillsammans med Mikael Niemi.

Så var det detta med att skaffa mig ett nytt litterärt projekt … Jag tror mig veta, men måste först testa det någon vecka eller två för att se om det får mig på benen igen.

För övrigt kan jag konstatera att det är många som vill leka Tysta leken med mig.

Esterstatyn för dyr

Av Kent Lundholm, 14 juni 2022 kl 10:15, 2 kommentarer

Ester i våra minnen. Dock inte som staty

Det måste ha talats i timmar, dagar, rent av veckor om innehållet i Lilly Bäcklunds (s) motion som lämnades in i oktober 2021. Först den 17 maj 2022 låg den på kommunstyrelsens bord, klar att röstas om. För och emot en Esterstaty. Förvaltningens förslag till beslut är undertecknat av fyra chefer från Gatu- och parkkontoret, kulturnämnden, samhällsbyggnad och myndighetsnämnden.

De är överens: Nej, till en staty. Det fattas pengar. Möjligen finns ekonomi till en mindre minnessten Tingshusparken. Det enda som förvaltningen sagt ja till, är att kommunen ska upplåta en av Lyckseles gator med Ester Nilsson Duvas namn.

Egentligen är jag för trött och alltför plågad av värk, för att börja munhuggas med Lycksele kommun. Min hemstad. Jag vill ju ingen något ont och jag hoppas att vi kan skilja på sak och person – och att man inte behöver bli ovänner bara för att man har olika åsikt i ämnet. Men folk vänder sig ofta till mig i ämnet Ester och särskilt nu i statyfrågan. Det var ju jag som väckte liv i Ester med min roman ”Älskade Ester”, så jag måste väl rimligtvis uttrycka en åsikt i statyfrågan.

Statyer är dyra
Nej. Väntat – ja. Men varför tog det sådan tid, varför sätter man ner klackarna så hårt? Varför i hela friden göra en kostnadsjämförelse med statyn av Zlatan. Dessutom måste kommunen utlysa en tävling där bildkonstnärer skissar fram ett vinnande bidrag. Då har man kommit fram på dryga 500 000 kr. Nog bör det väl finnas alternativ för en lägre kostnad. Zlatanstatyn är ju rätt så stor. Har nejsidan sett ”flyktingpojken” i Skellefteå stadspark?

Flyktinggrabben sitter staty i Skellefteå stadspark.

Återremiss av ärendet
Lilly Bäcklund (s) och Roland Sjögren (Kd) begärde återremiss till myndighetsnämnden. Men det är mest för att vinna tid. Det lär inte bli några förändringar i tjänstemannaförslaget.

Troligtvis återvänder motionen arbetsutskottet i augusti – som då säger bu eller bä innan det blir omröstningen i fullmäktige. Nu ska det sägas att tjänstemännen bara har gjort sitt jobb och konstaterat att det fattas pengar.

Tjänstemännen står för kunskapen. Politikerna för åsikterna. Man kan även säga: Politikerna beslutar vad som ska göras i kommunen, tjänstemännen bereder ärendet för att ta reda på om det är genomförbart. I fallet Ester blir det för dyrt.

En annan skillnad är politikerna är valda av folket, förtroendevalda, medan tjänstemännen är anställda i kommunen.

Medborgarnas röst
Om Ester någonsin stå staty, krävs nog att medborgarna i Lycksele gör sina röster hörda. Faktum är att frågan om Esterstatyn sammanfaller med höstens val. Det kan få politikerna att visa lite andliga spänst och sluta upp kring andemeningen i motionen: ”Det är dags för Lycksele kommun att ge sitt bidrag till Ester Nilssons upprättelse.” Då krävs en omfördelning av resurserna i budgeten. En svår process om ekonomin är pressad. Men – visioner måste få kosta en slant. Drömmar och visioner kan ju inte för alltid bli kvar inne politikernas skallar. Där gör visionerna ingen som helst nytta.

Kulturen – en tunn tårtbit
Ställer politikerna kulturen mot skola, vård och omsorg, så brukar valet var givet. I en kommunal budget brukar kultur/fritid vara cirka 5 procent av den totala kostnaden. Skola, vård och omsorg 80 procent. Kulturen är en mycket tunn bit av den kommunala tårtan. Inkomsterna kommer till största delen från skatter och statsbidrag (80 %).

Ester Duva Nilsson. En riktig kändis.

Utifrån de tuffa tiderna med inflation och skenande räntor, hotas vi av en klimatkris och kriget i Ukraina. Då är enkelt, ur en strikt ekonomisk synvinkel, att avstå från att resa en staty föreställande en liten, långsam gumma. Eller … är det just i dessa tider som vi behöver något konkret i tillvaron. En klurig Ester som får oss att le och återfå framtidstron. Coronapandemins långvariga isolering har skapat en hunger kultur. I sin isolering har många upptäckt hur viktig kulturen är ens liv. Den är luften vi andas, som ger oss ro, vidgar synfältet. Kultur i alla dess former berikar våra liv.

Esters kändisskap
Ester var så mycket mer än en långsamt, leende gumma i ett par förstora skor. Dock dömdes hon ofta för sin utsida. Men inunder fanns en klok, allmänbildad, självlärd, tänkande kvinna – med en alldeles unik världsbild. Ester är vida känd. Jag har varit på över 30 platser och berättat om Ester. Ända uppe i Boden finns skrönor om Ester Duva.

Det är förstås svårt att omsätta filosofiska resonemang i kronor och ören. Men att en av Lyckseles mest kända personer har ett värde torde stå klart. Med då krävs marknadsföring.

Kan leda till ökad turism
Även statyer kan locka turister till orten. Statyn i sig generar inga pengar, men indirekt kan statyn av Ester leda till en ökad turism, som i sin tur gynnar stadens näringsliv. Dessutom, genom kulturella upplevelser och insikter, är det faktiskt möjligt att skapa hälsa och inspiration som förbättra kreativiteten. Kreativa människor är ofta duktiga på att lösa problem..Okej, folk blir inte friska av kultur, men man kan känna sig friskare. Kulturen i alla dess former vidgar perspektiven, ger oss nya tankar.

Kultur är mer än vad ögat ser. Kultur är förändring. Kultur ger oss hopp som i sin tur skapar framtidstro.

Därför bör man i beslutet om en Esterstaty väga in faktorer som:

Att Esterstatyn blir en historisk brobyggare mellan olika generationer. En berättelse om Lycksele, från köping till stad. Statyn som påminner oss om andra historiska personer som levat sina liv i Lycksele. Tänk er att en skolklass samlas kring statyn – om 100 år – för att få följa Esters röda tråd genom fattigdom och ständiga hot om att hamna på en ”idiotskola”. Kanske tar lärarna upp hur det gick till när kommunen beslutade sig för att resa statyn. Eller som Ester sa; ”Sä länge man kunn minnes en männisch, sä länge finns hon kvar.”

En staty med Ester som förebild får oss att förstå, eller ana, den unika världsbild Ester upplevde genom sina autistiska sinnen.

Statyn blir även en berättelse ur ett jämställdhetsperspektiv: På hur synen på ensamstående, fattiga kvinnor förändrats genom tiderna. Statyn blir en berättelse om en kreativ kvinna som på egen hand lärde sig att läsa och skriva; om en kvinna med extraordinära kunskaper i siffrornas värld.

Ester är även en förebild för de som då och nu anses vara eljest (annorlunda men icke sämre) och att det krävs mod att vara eljest.

Lycksele var länge en skådeplats för striden mellan Svenska kyrkan och de frireligiösa.

Kanske kan vi även se Ester som en fredsmäklande symbol i den forna striden mellan Svenska kyrkan och de frireligiösa i Lycksele. Ester rykte på axlarna. ”Låt däm stå å kast bibelola åt varann. till slut så tröttna däm.”” Ester sig rörde sig fritt, som en fri kvinna, mellan Pingstvännerna, Frälsningsarmén och kyrkan som var hennes hemvist. I VK 1977 säger hon apropå striden mellan de religiösa parterna:

”Jag kunn tänk mä å besök en gudstjänst i vilken slags körka hä än kunn vara. För mej finns alltid en plats i kyrkosalen.”

Vår historia är ovärderlig – den är vår identitet
Konst kan alltså, med lite vilja och en gnutta fantasi, ses som en investering i upplevelser. En Esterstaty skapar känslor, ställer frågor och berättar en historia. En staty torde väl knappast kräva några löpande kostnader. Däremot kommer resandet av en staty, att kräva den goda viljan från samtliga inblandade.

Esters mod och ensamhet
Ester fanns där händelserna utspelade sig. Hon var där folk samlades. Själv var Ester en ensam människa. Hennes förmodade medfödda autism medförde att hon hade svårt att tyda de sociala reglernasom gäller hos en flock av människor. Men hennes mod segrade över rädslan. En Esterstaty i Lycksele, får oss att minnas kvinnan som närvarade vid 3000 begravningar, upp mot tusen bröllop, som satt ett par år i tingshuset och studerade ondskan och lögnen, för att sedan bli hängiven fotbollssupporter. Hon som fick namnet Ester Duva och senare Allestädes närvarande. Hon dök upp då det bjöds på fika. Blev hon inte inbjuden, så bjöd hon in sig själv. Hon älskade att bli inbjuden och hon myntade uttrycket ”å då är jag å bjudd!” Frågan kan med fog ställs till Lycksele kommun: Ska ni bju på na fika?

Esterdagen firas årligen

Älskade Ester
Trots att Ester varit död i snart 40 år, är hon fortfarande en av Lycksele mest kända personligheter. Hört att det ska arrangeras resor i Ester spår som bland annat går till Stenriket Nygård där Ester bodde i 27 år. Nygård, Esters skydd och fängelse. 1929 flyttade Fattigvårdsstyrelsen den svältande familjen Nilsson till ett ålderdomshem nere vid Lugnet i Lycksele. Där börjar en ny kamp. Kampen för att bli accepterad. Det blev hon också. Älskade Ester. Hon var då 33 år och blev kvar i Lyckseles äldreboende i 56 år.

Den kvinnan är värd en staty!

Lyckselebornas egna idé
Redan vid boksläppet, Esterdagen den 10 juni 2021, dök förslaget upp: ”Ester Duva är värd en staty!” Sedan har frågan då och då blossat upp på Facebook.

Kyrkan hade redan markerat Esters grav som kulturhistorisk värdefull och därför ska hennes grav förbli orörd i all evighet. Vid mitt första (av åtta) framträdande i Lycksele, berättade Lilly Bäcklund om planerna att skriva en motion i frågan om en staty. Hon hade snappat upp folkviljan i Lycksele.

Stort reportage i Vi

Epilog
Tidningen VI:s redaktionschef Thomas Dur Fläckman, följde mig i två dagar i samband med mitt framträdande i Lycksele den 1 september 2021. Han ville ta del av fenomenet Ester Duva. Det resulterade i ett vackert och elegant gestaltat reportage. Rubriken blev: ”Tänk att Ester ska bli staty”. Thomas Dur Fläckman har sedan mejlat: Nåt nytt om statyn. ”Jaså, har de börjat jämföra Ester med Zlatan,” svarade han. I januari 2022 hör filmregissören Kjell-Åke Andersson av sig. ”Jäklar vilken gumma! Henne vill jag filmatisera.”
Alltså – eventuellt kan Ester skapa en hel del gratis-PR för staden.

Själv kämpar jag med min Parkinson. Det är ett under att jag orkade skriva den 600 sidor långa romanen med titeln ”Älskade Ester.” En period var jag så svag att fick bäras nerför trapporna och byta bostad till en med hiss. Jag kunde inte svika Ester. Jag skulle, till vilket pris som helst, ge den grymt underskattade Ester Nilsson Duva upprättelse.

Kvinnan som blev en del av Lyckseles stadsbild. Vad skulle hon sagt?

”Köst hä nanting?” O ja, hundratusentals kronor! ”Säj du hä?”

FOLKETS OCH NÄRINGSLIVETS INSAMLING
Om kommunen hoppar av finns det bara en möjlighet kvar: Att Lyckseleborna tillsammans med stadens näringsliv skramlar ihop till en staty. En halv Zlatanstaty går loss på en si så där 250 000 kr. Om 3000 personer skänker 100 kronor var, så blir väl det 300 000 kr. Det skulle ge eko över hela vårt avlånga land.

Men till den striden fattas ork. För Lundholm håller Parkinson på att bli en heltidssysselsättning. Men än har jag kvar så pass mycket kvar av mitt språk, att min roll blir att påverka skeendet med ord. Om det mot all förmodan skulle resas en Esterstaty, skulle jag vara den förste att ge statyn en kram. Närmare än så kommer vi inte Ester. Men ändå … fullt tillräckligt.

Esters grav – kulturminne. I all evighet.

Text av Kent Lundholm

Enorm respons

Av Kent Lundholm, 9 juni 2022 kl 12:36, Bli först att kommentera

Man med käpp, som ännu har kvar sitt språk.

Vilken respons. Satt i timmar under gårkvällen och svarade på den e-post som ramlat in efter att min berättelse i P 1: ”Sjukdomen stjäl mitt språk”, om en komplikation som drabbar oss som drabbats av Parkinson. Först ryker kroppsspråket då armarna hänger som tunga släggor nerefter sidorna, mimiken fryser till en orörlig mask, muskulaturen nere i halsen och kring stämbanden förtvinar. Rösten blir hes, svagare, sen … tystnaden. Jag har funderat kring detta faktum.

Om jag som författare förlorar mitt språk, så att jag varken kan skildra den inre och yttre världen; när jag inte kan förklara var jag är på väg, eller fråga om vägen hem. VEM ÄR JAG DÅ?

Ärvde min fars Parkinson-gen.
När pappa, som även han led av Parkinson, inte längre kunde berätta sina kluriga, underfundiga och roliga historier, när han blev fånge i sin egen kropp, när hans röst svek honom, då slocknade den sista glimmande stjärna i ena ögat. Han hasade långsamt in i evigheten.

Min far stödde sig på en granstör.

Många av de som skrivit till mig efter gårdagens radioprogram (en 30 minuter lång dramatiserad berättelse) var just andra Parkinsonsjuka – men en tredjedel som fann berättelsen spännande, vemodig och smårolig.

Häpnadsväckande många frågade varför jag inte fått vara en av sommar- eller vinterpratarna. Bra fråga.

Några klipp ur lyssnarskaran (Enligt producenten ca 100 000 – 150 000 lyssnare):

”Jag är så uppfylld av dagens berättelse att jag knappt vill bryta sinnesstämningen genom att skriva till er, men jag vågar inte vänta.”
”Personlig och smått gripande. Man hoppas att aldrig få höra en doktor uttala detta namn som börjar på P.”
”Din berättarstil personifierar kynnet, dialekten och humorn i Västerbottens inland.”
”Starkt formulerat och grymt (!) bra berättat av författaren Kent Lundholm.”
”Jag så tacksam för att du delar med dig av dina tankar.”
”Otroligt fin och gripande berättelse. Kent verkar ha totalkoll på sitt språk – åtminstone det talade. Så lågmält och omslutande”.

2020. Efter ett års skrivande.

”Morgon med din röst som fick mig att sitta alldeles stilla mitt i frukosten. Teet kallnade och smörgåsen låg oäten på assietten. Vilken berättelse! Poetisk, berörande…ja, nu hittar inte jag orden.”
”Kent Lundholm, vilken underbar berättelse! Jag önskar att jag kunde få höra honom berätta om Ester någonstans i Västerbottens inland!”
”Jag sögs in i historien av den lugna norrländska och stillsamt sorgsna rösten som verkligen rådde över språket. Det var trots mörkret en lisa att lyssna på din beskrivning av livet tillsammans med herr Parkinson.”
”Du borde fått bli sommarpratare … men du har väl förstås inte en tragisk barndom”

Nyfiken på mina 30 minuter i etern? Länken nedan tar dig till Min Berättelse:

Sjukdomen stjäl mitt språk (P 1 Min berättelse 32 minuter)

Lyssna redan nu

Av Kent Lundholm, 3 juni 2022 kl 18:21, Bli först att kommentera

Min berättelse ”Sjukdomen stjäl mitt språk” som har sin premiär tis 7 juni kl. 11.04 – går redan i dag att lyssna på. En 30 minuter lång, snyggt redigerad berättelse av producenten Ola Hemström, om ett tungt, allvarligt ämne: Parkinsons sjukdom och allt vad den ställer till med. Att jag som författare ska förlora mitt språk är vansinnigt skrämmande. Detta är min upplevelse av Parkinson.

Länken till ”Sjukdomen stjäl mitt språk”

Lyssna!

En författare utan språk … Vem är jag då?

Kåserar i radion

Av Kent Lundholm, 1 juni 2022 kl 13:01, Bli först att kommentera

En svårplanerad tid. Först och främst är det Parkinson som ena dagen knappt märks av, för att nästa dag klippa benen av mig. Sen händer det saker och ting kring skrivandet. När jag börjat få upp farten vad gäller filmplanerna, så är det intervju på SR P4 inför sändningen av Min berättelse den 7 juni. Det lär var drygt 100 000 som lyssnar antingen när programmet sänds eller lyssnar på annan tid. Jag har hört berättelsen. Jo, det blev bra.

Nu kan du lyssna. P1 ”Min berättelse: Sjukdomens stjäl mitt språk

Nu måste jag jobba.

Ha det!

Fullt upp

Av Kent Lundholm, 29 maj 2022 kl 04:55, Bli först att kommentera

Ett exakt långt tal, tar tid att skriva.

Att skriva tal är inte svårt, när man fritt tidsutrymme. Värre är det när man ska skriva ett välkomsttal på tio minuter, pip. Sedan ett sammanfattat tal på 20 minuter. Tog mig hela helgen. Men nu är mina två tal under Esterdagen den 11 juni klara att användas.

Vid sidan av detta har jag korrekturläst det treatment som sammanfattar filmens handling. En av många texter som ska skickas till de personer inom filmbranschen som sitter på pengarna.

Ett par veckor av försämrad Parkinson. Benen tunga, som vore de fulla av betong, förvirrad, svårt att finna ord. Orsak: Brist på gymnastik och styrketräning – i kombination med ständig stress och förstås brist på dopamin.

Söndag. Stannar en dag till, sedan åker jag mot Umeå.

Livet går vidare – ett tag till.

Mot vägs ände

Av Kent Lundholm, 25 maj 2022 kl 06:56, Bli först att kommentera

Från fjolårets Esterdag. Då signerade jag 300 böcker.

Vägs ände. Nja, en liten bit till. Men det som rör Ester: romanen, filmtreatment, framträdanden, bilåkande – närmar sig vägs ände. Det är något alldeles särskilt med Älskade Ester, för i vanliga fall brukar en ny roman vara ”Död” efter ett halvår, max, för då slutar inbjudningarna att kom, försäljningen dyker, intresset är mättat. Men ännu finns intresset kvar kring Älskade Ester – ett år efter boksläppet.

Den 11 juni genomförs Esterdag nr 2. Även denna gång på Gammplatsen i Lycksele. Denna gång på stora utomhusscenen med gästtalare, allsång och välkomnande folkmusik.

Efter Esterdag, där jag och förlaget ställer upp ideellt, så är det bara Tärnaby den 21 juli, och i september Sorsele, Umeå x2 kvar.

En turné med dryga 30 framträdande, som pågått 1 1/2 år, där jag åkt/kört bil 700 mil.

En turné som närmar sig vägs ände.

Jag är nöjd, trött och ska använda mina sista krafter för att åstadkomma ett litterärt verk till, försöka finna en filmproducent, se till att ljudboken blir klar – då har jag nåt vägs ände.

Åker till Skellefteå senare under dagen.