Etikett: Midsommar

Det farliga stillaståendet

Av Kent Lundholm, 26 juni 2022 kl 07:58, Bli först att kommentera

Tål inte hettan, men det struntar jag i.

Midsommaren anno 2022 torde väl vara en av de varmaste på länge. Frustar, stånkar. Tål ju inte värmen, detta i kombination med att min Parkinson blivit klart sämre. Orkar gå ett hundratal meter, sedan blir benen tunga som betongpelare. Jag håller kanske på att förvandlas till en staty …

Värst är kramperna i ryggen. Smärtan går ej att beskriva i ord.

Kombinationen att jag blev klar med den kubikmeter dokument om och kring filmen och det faktum att Esterstatyn inte blir av, satte sig direkt i min kropp. Avslutade projekt brukar ha den effekten på mig. Istället för att känna mig nöjd över uträttat värv, så går jag vilse och den smärta jag ”glömt” under skrivandet blossar upp i kropp och sinne.

Min ständigt brummande ADHD-motor, kräver att jag ständigt har något för händerna och att jag gör något vettigt av överskottsenergin. Min oförmåga att ta det lugnt, att vila, har följt mig genom livet. Visserligen har det resulterat i att jag fått en hel del gjort. Men onekligen har det även resulterat i ett kroppsligt förfall.

Nu sitter jag inte och hänger med tandköttet, utan läser in mig på forna tiders idiotiska idéer så som arvshygien och rasbiologi – idéer som kom att drabba många oskyldiga människor. Idéer som gjorde Ester till ett jagat barn.

Tärnaby, nästa stop på min turné.

20-21 juli befinner jag mig i Tärnaby. Framträder på Udden den 20 juli tillsammans med Mikael Niemi och Göran Lundin. Programmet går visst ut på att vi ska berätta helt sanna skrönor. Ska bli roligt. Dagen därpå pratar jag om Ester i Tärnaby Folkets hus.

Åter en tuff resa. 35 mil enkel väg, sittande i bilen. Som tur är kör Lena. Vi ska bo i min förläggares gäststuga.

Igår var det 26 grader, idag ska det visst bli över trettio. Får bli en shoppingrunda. Det bränner tillräckligt i mitt ansikte efter gårdagens två timmar i skuggan.

På scenen tillsammans med Mikael Niemi.

Så var det detta med att skaffa mig ett nytt litterärt projekt … Jag tror mig veta, men måste först testa det någon vecka eller två för att se om det får mig på benen igen.

För övrigt kan jag konstatera att det är många som vill leka Tysta leken med mig.

Lurade kronotorpare

Av Kent Lundholm, 22 juni 2019 kl 08:05, 1 kommentar

Usch vad jag sover dåligt. Har de senaste nätterna varit nere på två timmar – mycket beroende på att en av sömnmedicinerna tagits bort, men även beroende på att mina sjukdomar och andra åkommor leder till dålig sömn: ADHD, stroke, bipolär sjukdom och nu Parkinson. Jag försöker stå ut och inte stressa upp mig: jag är ju pensionär och kan polimasa mig genom följande dag. Men jag är också författare som försöker skriva några timmar per dag.

Gammalt kronotorp.

Är just nu uppslukad över att läsa allt om kronotorpare. Skriver ju en slags långnovell om Ester Duva Nilssons liv och hon växte upp i ett kronotorp. Jägmästarna och kronojägarna som var ställföreträdare åt Domänverket, som i sin tur stod under Svenska staten och regeringen, betedde sig som svin mot dessa fattiga kronotorpare. Blåste dem på pengar, gav dem falska löften om arbete, som istället gick till privata bönder som tjänade storkovan.

Dikning med spade för att torka ut en surmyr.

När torparna blev för gamla, gjorde bolaget allt för att bli av med dem, så att torpet kunde ersättas med en ung, stark familj. Under tidigt 1900-tal var det viktigt att kronotorparna även höll landet öppet genom att dika ur en jäkla massa surmyrar. Djur skulle enligt kontraktet hållas i ladugården och jäklar om korna dog av svält, så räknades det som kontraktsbrott och familjen kunde avhysas. Man häpnar. Makt gör folk onda och den fördummar även mobbarna.

Under gårdagens midsommarfirande åkte vi till Gammlia och lyssnade på Små grodorna … medan vi satt på en parkbänk och njöt av solen. Tusentals människor hade kommit. Under kvällstimmarna åkte vi en sväng till havet vid Obbola och tog del av årets längsta dag. Fy tusan så kallt det drog från det öppna havet.

För övrigt får stressen oss att trycka mer på gasen, samtidigt som vi märker att bromsarna fungerar allt sämre – en situation som skapar än mer stress. Till slut smäller det.

Ps! Undrar nån hur det gick med pengarna som Coop lade beslag på efter en dubbeldebitering pga strul med Coops kortläsare? Efter att ha väntat fem bankdagar på att MINA pengar (blev sju med helgen), som Coop Kundtjänst uppmanat mig till, så var pengarna fortfarande låsta. Irriterad började jag ringa runt. Nu hade man en ny idé på Coop support: Jag skulle på midsommaraftonen knata över till Coop Grisbacka och be personalen ”backa” kassasystemet till dess mina 405 kr dök upp. ”Varför sa ni inte det redan andra dagen jag ringde?” muttrade jag uppgivet. Vid en sådan aktion skulle jag rycka en eller två ur personalen för att gå igenom kassan dag för dag – när de förmodligen slet i sitt anletes svett med att packa upp varorna inför helgen. Ringde Swedbank för andra gången. Fick tag i en kille med snabba nervsignaler. ”Vad jag kan se så är det dina pengar. Varsågod, nu är pengarna på ditt lönekonto.” Va? Helt otroligt att denna kafkahistoria fick ett sådant plötsligt (och lyckligt) slut. Jag vågar hädanefter inte handla hos Coop och använda deras kortterminaler för att återigen få hundratals kronor spärrade. Som tur var hade jag 32 kronor på mitt lönekonto, så under dessa sju dagar som Coop ”lånade”400 spänn av mig, gick det ingen nöd på mig …Sedan – inte ett pip om en ursäkt från Coop. Ds!

Humorn som befriare

Av Kent Lundholm, 21 juni 2019 kl 08:35, 2 kommentarer

Midsommarafton – en grå dag. Hoppas på uppehåll så att vi kan njuta av Små grodorna och se ungarna dansa kring stången. Själv var jag ett barn som vägrade leka de lekar som hör midsommaren till. Ställde mig på tvären, vände ryggen till. I grund och botten var jag en liten springande ADHD-grabb, som upplevt så många misslyckande att jag senare i livet undvek fler fiaskon. Jag blev skrämd och av gammal vana ställer jag mig vid sidan om, och som avstår gemenskapen – allt detta bottnar i en dålig självkänsla. Skulle jag tro.

Det kan ju verka motsägelsefullt då jag kan stå på en scen och hålla låda i timmar, att vara författaren som blottar sin sårbarhet genom att skriva en bok om sin psykiska ohälsa: ”Spring Kent, spring!” Genom hela livet har jag skaffat mig egna revir, områden, situationer som jag kan kontrollera. När jag under de första skolåren, som en rastlös ADHD-pojke, misslyckades jag ständigt med svenska undervisningen; var usel på att läsa och skriva; och jag fick panik av att addera och multiplicera siffror. Men jag fann min fredande zon: Roliga timmen! Ensam och med egna spelregler, fick jag äga scenen och genom att vara rolig fick jag andra att skratta. Var (och är fortfarande) livrädd att de skulle/ska skratta ÅT mig och värst av allt: Se mig som en svagsint idiot som var usel i högläsning. Därför: Hellre en pajas än en idiot. Men under Roliga timmen skrattade de MED mig – och det är en jälva skillnad. Jag har utvecklat en sida hos mig som är introvert (och som gör mig svår att komma åt) och en annan, min extroverta, sida då jag kan charma folk och locka dem till skratt. Personligen älskar jag underfundig humor; stundom åt det sjuka hållet. Se nedan. Är det humor?

Ett foto från en av mina senaste resor.

En man och hans drömresor
Hade turen att komma över en (mat)rest resa till ICA Kvantums asiatiska hylla. Det blev nog för mycket soja om kvällarna. Förra veckan packade jag väskan och reste till apoteket på NUS och fixade ett billigt boende i hyllan med solkrämer. För kladdigt för min del. Nu har jag en drömresa kvar: En långresa till Dressmann och deras dubbelhylla med raffiga badbyxor. Men det får nog förbli en dröm. Det blir nog istället en vecka i IKEA och deras häftiga avdelning med bokhyllor. Ska bli roligt att träffa Billy, Ivar och Algot, tre stora idoler med varierande hyllplan.

Surt sa räven, men nog bottnar ovanstående ”skämt” (?) om att jag själv rest färdigt. En låg pension i kombination med ohälsa, gör att jag inte längre kan ta mig ut i världen.

Fick en sådan fin present igår. Det var min gamla kompis Ulf Hedlund, som liksom jag, är oppstillt i Lycksele med omnejd, men som liksom jag har slagit ner bopålarna här i Umeå. En gång (70-talet) var vi båda med i Lycksele Ragasällskap som lirade obegriplig indisk musik. Han var dessutom en lysande orienterare och dessutom en duktig kartritare. Kan påstå att han känner till omgivningarna i och kring Bäckmyran (den plats där jag växte upp) bättre än vad jag eller nån annan gör. Han fick av Lantmäteriet (tror jag) i uppdrag att en gång för alla sätta byn, som inte fanns, på kartan.

I går plingade han på dörren. Han var sig lik (badar han i formalin?) Jag stod med mobilen mot örat, mitt uppe i en intervju om min kommande roman ”Män som spelar schack” och jag hann bara sträcka ut handen och bocka. Han gav mig Phil Collins tjocka memoarbok och sa samtidigt nåt riktigt fint till mig: ”Kul att få överraska med nåt som tack för allt du bidrar med själv.”

Jag och Phil, trummis och frontfigur i Genesis.

För övrigt behöver vi våra minnen för att kunna orientera oss i nuet och kunna reflektera över det som hänt. Men vi måste även lära oss att glömma. En del minnen kan vara för tunga att bära. (Som när Staffan Tapper missade straffen mot Polen i VM 1974).

Grillning i regnet

Av Kent Lundholm, 20 juni 2019 kl 09:09, Bli först att kommentera

Sovit relativt gott och i hela sex timmar. Hade igår en bra dag med mindre stelhet och med en vänsterhand som inte längre skakade som ett asplöv. Fast inte skriver jag lika fort som förr och fingrarna tenderar att emellanåt fastna på och mellan tangenterna.

Väntar alltjämt på att återfå de 405 kronorna som Coop blockerat i min bank. Mina pengar. Nu har det gått fem bankdagar (sju dagar med helgen) sedan en dubbel debitering i en Coopbutik ledde till att mina pengar nu ligger låsta i min bank. Fråga mig inte varför. Coop har sådana kafkaregler. Får en känsla av att de menar att det är mitt fel – trots att kortbetalaren i butiken strulade. Det är ju snudd på kriminellt att ta en kunds pengar och ”låsa in dem”. För mig som sjukpensionär är dessa 400 kr viktiga slantar. Inte tusan vågar jag återigen sätta in mitt betalkort i Coops apparat – då ryker väl några hundra till. Nix. Så jag tar bilen till konkurrenten. Har även blivit uppmanad att anmäla ärendet till ARN. Hör ni på Coop, ro hit med mina pengar!

Tillägg: Klockan 10.45 fixade Swedbank så att Coops skyddade dubbeldebitering, helt sonika togs bort så att jag kunde återfå MINA 405,73 kronor. Detta efter att i 45 minuter suttit i telefonkö hos Coop och blivit skickad mellan tre olika personer – som inget visste, som inget kunde göra. Vänta och se – eller att ta mina kontoutdrag till Coop Grisbacka, för att bevisa att jag verkligen har rätt till de 405 kronorna, och sedan låta personalen (som just nu laddar för midsommarhandeln …) gå igenom kassatransaktionerna från idag till den 13/6. Lät som ett evighetsjobb. Varför gjordes det inte förra fredagen?

Så jag ringde Swedbank och på två röda minuter var pengarna på mitt konto. ”Men spara kontoutdragen i fall Coop vill ha dina pengar”, sa hon på banken. ”Just det, så att varorna jag handlade ska bli dubbelt så dyra och kosta mig 810 kr. Suck.

Som sagt, ska handla inför helgen, stryka kläder, jaga dammråttor – rengöra mig själv. Lena dyker upp vid 16-tiden, lagom till middag. Nog är det väl underbart att ha en livskamrat vid sin sida; att ha någon tala med, att dela ett skratt med och att få tröst och värme av – och (naturligtvis) ge värme tillbaka. Verkar bli en regnig midsommar, så det blir knappast någon grillning – om det inte blir nåt hål i de grå skyarna. Ska försöka hålla mig vaken så att vi kan åka en sväng genom den evigt ljusa sommarnatten.

I ungdomen brukade jag och polarna varje midsommarafton bestiga Renträskberget, ett par timmars färd till fots från Maltträsk. Där satt vi på klipporna och inväntade soluppgången. En fantastisk upplevelse. Numera har jag klättrat färdigt i höga berg. Det får på sin höjd bli en kulle jag bestiger.

Snart trettio anmälda gäster till mitt boksläpp av ”Män som spelar schack” den 5 september. Gissar att det blir femtio – vilket betyder smockfullt på Pilgatan. Har även åtta bokade framträdanden runt om i länet, borde bli fler. Sen får jag hoppas att den höjda dosen av parkinsonmedicinen håller koll på mina händer, så att de inte skakar så förbannat. Ska få låna ett notställ av en polare, där jag kan lägga böcker och papper, medan händerna får vara fria.

För övrigt tycks det vara så, att man värderar livet mer när det inte längre är självklart.

Alkohol och barn

Av Kent Lundholm, 23 juni 2017 kl 08:47, 2 kommentarer

Glad Midsommar! Sköt om er både i solsken och regn.

Tänk på barnen och ställ undan flaskan. En gång i livet var jag ofta en full pappa och det ångrar jag djupt. Barn ser minsta lilla förändring hos sina föräldrar; ser att mimiken förändras, ögonen skelar, munnen sluddrar. Jag vill inte framstå som en moralgubbe, men jag vet verkligen hur barn kan påverkas när en förälder super för mycket. Somliga saker går aldrig att reparera. Som förälder ska man vara ett föredöme för sina barn – inte en snubblande, sluddrande pajas. Cirka 385 000 barn växer upp i hem med riskbruk och/eller missbruk av alkohol. Tänk på det.

Det ska bli uppehåll på förmiddagen och regn på eftermiddagen. Hade tänkt grilla, men det mycket möjligt att jag får plocka fram mina grillpannor och tillreda middagen på spisen. Skit samma! Jag (vi) kan ju ändå inte påverka vädret, lika lite som jag kan stoppa vulkanutbrott och jordskred. Det gäller att inse mina begränsningar och lägga krutet på det jag verkligen KAN förändra – mig själv, mina relationer, min andlighet.

Igår besökte vi Åträsket norr om Botsmark, för att delta i en släktträff på Lenas sida. Kul att träffa hennes syskon och lite tillbakalutad kunna studera deras likheter och olikheter. Jordgubbar, kakor och starkt kaffe – det var gott.

För övrigt är cynismen bara ett taffligt sätt att dölja sin sårbarhet.

Små grodor och dragspel

Av Kent Lundholm, 21 juni 2017 kl 09:06, Bli först att kommentera

Grått utanför mitt fönster. Det drar ihop sig till midsommar – och då brukar det ju regna, hagla, snöa och blåsa kallt. Vi har därför inte så stora planer vad gäller firandet av högtiden. Har inhandlat en hel del mat – kylskåpet är proppfyllt – så vi ska nog reda oss. Kanske åker vi, om det är uppehåll, och ser vuxna och barn hoppa omkring som grodor och höra på lite dragspelsmusik.

Jag skulle vilja se Jimmie Åkesson iförd folkdräkt dansa Små grodorna (och vifta med svansen) och sedan hålla ett kort tal om vikten av behålla gamla, hederliga svenska traditioner.

När jag var yngre var midsommaraftonen helig; då kunde inget regn hindra mig och mina vänner. Under en lång rad år besteg vi Renträskberget, en promenad och klättring som tog dryga två timmar. Sedan gjorde vi upp eld, värmde Bullens pilsnerkorv i burk, drack vin och såg till slut solen klättra ovanför horisonten för att först färga allt blodrött, och sedan sända ut ett mjukt gult sken. Skogarna nedanför berget stod i lågor. Häftigast var explosionen av fågelsång som startade när solen gick upp.

En midsommar fick jag och en kompis för oss tälta på Ansia i Lycksele. Dans på Fäbovallen, sedan ett försök att sova men det var oroligt på campingen. Inte långt ifrån oss tältade ett gäng raggare och de tänkte inte sova. Hög musik. Klirr från flaskor. Tokskratt. Men det var inte nog. En man som kallades Zigenarkungen var där med hela sin släkt. Knivslagsmål, polisen kommer. Jag och polaren börja känna oss riktigt obehagliga till mods. Det blev lugnt ett tag. Tror jag slumrade till, för att ryckas upp i vakenheten av ett jävla liv hos raggarna. Det visade sig att Zigenarkungen och hans anhang hade samlat ihop raggarnas träskor och sedan gjort en brasa av dem. Då åkte vi hem. Det var tider det.

Förövrigt ger våra minnen oss en förståelse av vad som väntar där framme.

Facebookdepression

Av Kent Lundholm, 24 juni 2016 kl 07:56, Bli först att kommentera

Ja, en riktigt glad midsommar till er alla. Dansa flitigt och ofta Små grodorna, ät gott, drick måttligt – vad anbelangar det senare så gäller det särskilt er som har barn omkring er. Tänk på att deras spegelneuroner ”suger åt sig” ert vuxna beteende som omvandlas till en erfarenhet om hur man ska vara som vuxen: full vid middags tid, vinglande fram mot midsommarstången och med en bit gravad lax hängande ur mungipan och trassla in ben när Små grodorna ska dansas.

Vi åker dagen till ära västerut, först mot Lycksele och gamla mor Gunhild, sedan till Arvträsk (Näset) för att hälsa på syrran Agneta och hennes följeslagare Curt. Näset där de byggt sitt drömhus, ligger på en hög ås som sluttar ner mot sjön – en skyddad, rogivande plats på jorden. Hoppas i varje fall på uppehållsväder.

Läste att ”Facebook-depression” har blivit ett begrepp. Inte nog att vi kan bli beroende av att få många ”gilla” och bli förbannade när folk inte ”Gillar” det man skrivit, så kan denna digitala form av social gemenskap alltså leda till en depression. Vi får kickar av att någon klickar på ”Gilla”, vilket beror på att vi då får en dopamindusch i hjärnan som triggar igång vårt belöningscentrum – på samma sätt som när vi äter godis, tar en pris snus eller en sup. Det har även visat sig att om vår sociala kommunikation till huvuddel sker på Fb, så kan det leda till att vi blir sämre på att kommunicera på ”riktigt”. I den digitala världen är det svårt att förstå den känslomässiga signalerna, då vi inte kan se mimiken och kroppshållningen på den vi kommunicerar med. Dessutom kan vi ju ha flera hundra vänner på Facebook. Det leder också till att vi tror oss bli ”modigare” när vi skriver våra meddelande ut iden digitala rymden. Vi skriver mer elakt, förolämpande och mer utelämnande än vi skulle våga i den verkliga världen.

Det är i det direkta mötet, i den verkliga världen, tillsammans med andra verkliga människor som vi lär oss att utveckla vår empati. Medkännande är inget som är oss givet. Vi måste träna på det. Istället lånar vi ut våra minnen till datorns hårddisk eller mobilens appar, vilket gör att vårt riktiga minne blir sämre. Till slut blir man deprimerad. Läste även om en undersökning vad gäller barn och ungdomar (tror det var i USA) som visar att de sitter framför olika skärmar mellan 6-8 timmar per dag. Då ska vi veta att hjärnan inte har växt färdigt förrän i 25-års åldern och att en ungdomshjärna har en ännu större önskan av att uppnå snabba kickar och är benägen att ta fler risker än den mogna hjärnan. Dessutom, frontalloben växer ut sist i hjärnan och det är där som bland annat förnuftet huserar, där vi fattar kloka beslut, planerar och där vår personlighet växer fram.Vi behöver känslor för att kunna fatta kloka beslut – vi lever inte ett dataspel, inte heller ska vi tro att det verkliga livet finns på facebook. Skriver en som själv tillbringar många timmar i denna virtuella värld.

Redan innan alla valdistrikt räknats har flera stora Engelska medier gått ut med att nej-sidan har vunnit. Storbritannien är alltså på väg att lämna EU – vilket är en smärre katastrof. Säga vad man vill om EU:s byråkrati, så har en stor del av lagstiftningen kommit till för att medlemsländerna ska kunna lösa de frågor/problem som skiter i nationsgränserna: Vårt gemensamma hot från miljöförstöring, klimatfrågan, hanteringen av de stora flyktingströmmarna. Ett starkt EU torde även vara en bra garant för att förhindra ett nytt storkrig i Europa. Sådant går inte skydda sig mot bakom en nationsgräns, inte ens som man följer Ungerns exempel och bygger en mur bestående av taggtråd runt hela landet. Genom EU har vi fått en frihandel som underlättar export och import – vilket kommer tvinga britterna att omförhandla dessa avtal, vilket torde skicka ett stort antal småföretag i konkurs. Värst är den nationalistiska anda som åter svävar som ett svart spöke över Europa, där alla ska krypa in till sitt genuina i hopp om att allt ska bli som förr, som på den gamla goda tiden och då naturligtvis hålla borta alla på flykt. Det är precis sådant som gynnar de högerextrema krafterna. Nej, EU är inte perfekt, men vad är alternativet? På något sätt måste vi gå samman och lösa de stora problemen.

För övrigt hoppas jag på en skön dag – men jag vägrar dansa Små grodorna …

Solstånd och piller

Av Kent Lundholm, 21 juni 2016 kl 07:38, Bli först att kommentera

Sommarsolståndet. Årets längsta dag och årets kortaste natt. Ljusare än så här kan det inte bli. Är det inte just sådana här dagar vi längtar till när vintersolståndet tar strupgrepp på oss i mitten på december, när det är snödrev dagarna i ända, kylan piskar våra kinder och när det är kolsvart dag som natt. Jo. Egentligen borde man skaffa ett stort tält, resa det på en blomsteräng nära älven, krypa omkring i det gröna och söka efter fyrklöver och suga åt sig allt detta livgivande ljus dygnet runt. Jo, det borde man – om det inte vore så besvärligt.

I dag, trots sommarsolståndet i all ära, är det grått därute, i varje fall här på Pig Hill. Uppe på himlen finns en grå hinna av moln som försöker hindra ljuset. Korta nätter eller inte, denna natt har jag sovit sju timmar, ett mindre rekord. Men jag känner mig inte utsövd, mer tung och otymplig. Men så bär jag också på en gigantisk sömnskuld. Snart midsommar. Smider planer.

Detta ständiga spring på apoteket. Uttag som går omlott, där en medicin får hämtas ut på måndag, nästa på onsdag … Måste ständigt hålla koll på när recepten måste förnyas, jaga läkare som glömmer att skriva ut medicinerna, ringa sekreterare, kontaktpersoner som får jaga läkare X. Kolla på apoteksappen för att se om recepten kommit, kolla öppettiderna på apoteken, och om medicinerna kommer in sent tvingas jag ta bussen upp på NUS där det är kvällsöppet. Jaga recept, läkare, mediciner. Blir jävligt stressad, blodtrycket går upp. Jo, jag har försökt få till stånd en samordning, men det går inte. Har gett upp. Var i går på apoteket. Hon i kassan hälsade glatt, stamkund som jag är. Nu på morgonen fattas lik förbannat en medicin. Mitt fel, jo jag vet. Glömde säga till om just de sömnpillren i går. Så nu blir det ringa igen och sen blir det ytterligare en tur till apoteket – om nu berörd läkare hinner skriva ut receptet idag.

För övrigt är man sitt eget projekt, man är till och med projektledare för sitt eget liv. Det har i alla tider funnits de som överlämnat detta till andra, kanske av bekvämlighet, ren lathet eller för att man fattar tycke för någon stark ledare som helt enkelt får ta över ens tyckande, ens möjligheter till egna val, ens fria vilja. Det är bekvämt när någon tänker åt en och fattar alla jobbiga beslut. Då har man förlorat sin själ och andlighet.

Om att bestiga berg

Av Kent Lundholm, 9 juni 2016 kl 07:26, Bli först att kommentera

Det blåser idag. Det gjorde det i går oxå. Från att för en vecka sedan ha legat halvnäck på balkongen och lapat sol i tryckande värme, var det tröja och vindjacka som gällde igår, förmodligen även idag. Vi har åkt runt med en Mercedes av transportmodell, men vid sista anhalten där Lena skulle få magasinera en del av sina prylar, körde vi fast i det våta, höga gräset. Det var inte jag som körde … 🙂 Så nu står åbäket där i väntan på att någon snäll bonde ska förbarma sig och komma åkande med sin traktor och dra loss den gräsliga bilen.

Snart midsommar, som detta år anno 2016, ska firas i Umeå. Vet inte riktigt vad vi ska hitta på, då de flesta av polarna antingen är bortresta eller upptagna av annat. Får väl fira i all enkelhet. Kanske finna en fin plats vid älven eller havet och duka upp lite gott på en stor filt. Sitta där och kika på den pigga solen. Om det nu inte blir regn och blåst. Minns en midsommar i slutet på 70-talet då jag och några kompisar skulle åka och tälta. Mitt på dagen började det att snöa och snart var marken och träden vita. Vi struntade i att tälta. För två år sen haglade det och termometern visade på styva nio grader. Jag gick omkring i täckjacka och toppluva – och frös.

I unga, spänstiga år brukade jag, Peppe, Karlsson och de som hörde till våra liv, om midsommaraftonen bestiga det höga Renträskberget. Det tog oss cirka tre timmar att först vandra via Sågsele till bergets fot och sedan klättra upp till toppen. Tror inte längre att jag har fysik och balans att klara av denna bedrift. Vi brukade se till att vara uppe på toppen vid tolvtiden, då solen tillfälligt lagt sig precis under horisonten och sedan sitta kring en sprakande eld, äta Bullens pilsnerkorv, och invänta soluppgången någon gång vid tvåsnåret. Precis innan detta skedde tystnade fåglarna. Världen drog efter andan. Sedan steg solen upp, fåglarna gjorde allt för att kvittra liv i dagen, samtidigt som skogen och myrarna nedanför berget färgades röda. Nu snackar vi midsommarfirande.

För övrigt hoppas jag att amerikanarna röstar på Hillary Clinton i presidentvalet. Men säker kan man inte vara.

Humlorna dör

Av Kent Lundholm, 18 juni 2015 kl 06:17, 1 kommentar

Hoten kan komma från de håll vi minst anar. När det gäller miljöhoten talas det mycket om smältande isar och förändringar i klimatet. I själva verket kan det stora hotet vara att våra humlor och bin håller på att dö ut. Vaknade tidigt i morse och slog på teven för att se den senaste väderleksrapporten inför firandet av midsommar, men hamnade istället i en intressant dokumentär om våra humlor och bin; om den tysta katastrof som pågår just nu. Det tycks vara så att våra surrande insekter håller på att dö; dels på grund av undernäring när våra våra vilda ängsmarker håller på att försvinna, dels på grund av ett kvalster som sprider ett dödligt virus. Om bin och humlor dör så pollineras inte våra blommor och växter. Då vissnar allt. I USA transporteras redan ”tama” bin och humlor runt för att ”göra sommar” i många av de industriella jordbruken. Men dessa insekter klarar inte lika mycket som de vilda. Dessutom blir de allt klenare på grund av inavel och den stress som uppstår då kuporna skumpar runt på lastbilsflaken.

Detta en kort reflektion om ett av de ”dolda” hot som omger oss. Om bin och humlor som dör.

Apropå detta med humlor kommer jag osökt att tänka på när mor och far skaffade ett växthus för att börja driva upp tomater. Bäckmyrans första drivhus levererades av morbror Alvar, glasmästaren från Vännäs, och som var hygglig att även sätta glasrutorna på plats.Mamma planterade plantorna i matjorden och vattnade. Nu var det bara att vänta och se. En vacker och solig dag började pappa springa omkring med en håv. Det var en märklig syn. Svärande och viftande rusade han mellan buskarna i jakt efter något. ”Vad gör du”, ropade mamma. ”Jagar humlor till växthuset begriper du väl”, ropade han tillbaka. ”Hur ska det annars bli några tomater? Jag har fångat en humla, men behöver en till … Men hur tusan ser man skillnad på honor å hanar?”

Jo, detta med blommor och bin (i det här fallet humlor) hade min far inte fått kläm på. Men han menade ju bara väl. Han förstod ju det viktiga samspelet mellan humlor och växtlighet. Minns inte ifall han någonsin fick tag i två humlor, av olika kön. Men hur det nu än var med den saken så växte tomaterna i klasar. Och goda blev de.

Igår var himlen blå och solen värmde. Årets första riktiga sommardag. I dag är det grått igen. Kanske är det läge att gå en sväng och försöka ta reda på hur det egentligen är ställt med humlorna här på Pig Hill. Om jag räknar humlorna i dessa trakter, så kan ni andra göra det på de platser där ni lever era liv. Ni och era humlor. Vi ska hålla oss väl med insekterna. Fast gäller det även myggen?

Etikett: Midsommar

Det farliga stillaståendet

Lurade kronotorpare

Humorn som befriare

Grillning i regnet

Alkohol och barn

Små grodor och dragspel

Facebookdepression

Solstånd och piller

Om att bestiga berg

Humlorna dör

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv