Det känns bra att det blev tre veckors ”vila” i mitt flängande längs inlandsvägarna. Ett tag kändes som om jag skulle vara ute på turné med Ester resten av mitt liv. Det har kostat på att ha varit i vartenda samhälle och by och predikat om Ester Duva. Så här i efterhand har jag varit på tok för billig. Hade jag haft lite is i magen, hade jag lagt på några tusenlappar och då haft en buffert i varje fall ett år. Den dagen jag inte orkar skriva längre och ha kvar denna sidoinkomst längre, så kommer jag att tillhöra fattigpensionärerna. Det och Parkinson känns inte som någon rolig framtid.
Från fjolårets Esterdag.
Jag har varit hygglig och sålt mig billig till ”fattiga” byaföreningar, som haft studieförbund i ryggen. När skatt och sociala avgifter är betalade, så kan fyra timmars bilresa bli en vinst på ett par tusen kronor – och tre dagars värk och sömnlöshet. Kulturarbetare är sannerligen inget höginkomstarbete.
Satte mig ner och räknade ut hur många mil jag kört/åkt under det gånga året och det har blivit 670 mil, vilket är som att köra till Rom och tillbaka, eller en enkel fill Bagdad eller Jerusalem.
I tid har jag suttit 100 timmar i bilen, först i Skodan som föll sönder och samman, vilket resulterade i ett inköp av en nyare bil. 100 timmar är 4 dygn. 9 Hotellnätter har det blivit, vilket betyder att jag varit hemifrån en natt extra. Jag har fått äran att träffa drygt 2000 av mina läsare och blivande läsare.
Nu har jag suttit med två jobb som jag håller på att bli klar med: 1. Planeringen av Esterdagen på Gammplatsen i Lycksele. 2 Alla de texter som måste följa med i det underlag som jag ska skicka ut till landets filmproducenter. Det är inte lite, vill jag lova. Bara mitt treatment som omfattar 6 x 60 minuter är på 100 sidor. Jag har inte till punkt och pricka följt romanens handling, utan lagt till nya händelser och jobbat en hel del med dialogerna och dramatiseringen av storyn.
Trött estradör.
Är trött, vinglig och lider av mardrömmar. Typisk Parkinson.
Jo, jag hade hoppats, trott, att Älskade Ester, med den vind i seglen romanen har sedan ett år tillbaka (inte minst med 30 bokade författarbesök), otroligt bra recensioner, 300 tackbrev, många sålda exemplar, skulle vinna Norrlands litteraturpris. Älskade Ester nominerades ju som en av de fem bästa böckerna som gavs ut under fjolåret. Men igår fick min förläggare beskedet att första priset gått till en annan författare. Jag kan äta upp min hatt om inte Kerstin Ekman utropats som segrare. .
Kanske faller jag återigen på mitt ihärdiga skrivande om de små, ibland märkliga, människorna som levt sina liv vid sidan av allfarvägarna eller som med Ester som levde gömd i 27 år i väglöst land och sedan 56 år i Lycksele, där hon flyttade runt mellan olika ålderdomshem och äldre boende. 33 år gammal kom hon och sina åldrade föräldrar till ett ommålat före detta fattighus, då man inte hann bygga ålderdomshem i samma takt som efterfrågan ökade. De unga drog till städerna, gamlingarna blev kvar. De låg där och jämrades i samma jävla soffa de en gång blivit födda i. Den soffan skulle de också dö i.
Skit samma. Jag har ju sett till att skaffa mig fiender på alla håll och kanter som finns i kultursfären och nog finns även ett par tre i juryn som delar ut förstapriset. ”Kulturens Svarte Petter” som Folkbladet hade som rubrik när de till slut intervjuade mig. Tja, varför inte. Jag närmar mig även den tid i mitt skrivande då jag inte har så mycket mer att komma med, när jag tvingas kapitulera inför den övermäktige Herr Parkinson. Den senaste tiden har jag varit riktigt usel. Efter de 44 milen t.o.r. till Vilhelmina, så kunde jag knappt prata och hasade mig fram så som parkinsongubbar ska förflytta sig i sin färd från A till B. Dessutom har jag förstått att Parkinson är en av de mest plågsamma sjukdomarna, med sina fruktansvärda muskelkramper, den pinande värken än i nacken, än i ryggen eller djupt inne i magen.
Den stora tröttheten har slagit till.
Jag har börjat bli otålig. Orkar inte med människor – skriver jag som inte göra annat än kuskar runt för att träffa folk och hålla 90 minuter långa monologer, se glad ut för att få publiken att ta i utav helskotta i refrängen på Pärleporten.
Jag är urusel på att be om hjälp, utan tar i stället på mig fler och fler uppdrag. Jag blir riktigt trött när jag nån gång ber om hjälp på grund brist på ork och får höra att ”som man bäddar får man ligga” eller ”tagga ner för helvete”. När folk fått häva ur sig det (förmodligen på grund av dåligt samvete) så inte i helskotta hjälper till då jag trots allt bett om hjälp.
I och med att mina framträdande snart är avklarade, så samlas Tiden kring och i mig. Jag får mer tid över för att skriva en sista bok. Hoppas jag. Jag kommer att rensa i mina uppdrag och i mitt umgänge. Jag ska luta mig mot de som får mig att växa och som jag kan växa tillsammans med. Jag har på gamla dar insett att jag nog duger som människa och kamrat och att jag i och med Älskade Ester fått upprättelse i mitt författarskap. Jag håller på att lära mig att det inte är någon större skada eller förlust att inte vara älskad och omtyckt av kreti och pleti. Jag har även gett mig själv ett löfte: Att säga och skriva vad jag innerst inne känner och tycker. Med Döden i bakhasorna kan jag unna mig att få uttrycka mig lite skarpare än vanligt.
Så det så! Å hör sen!
Nu ska jag ringa och ställa in en Stockholmsresa jag för en månad sedan bokade, då jag vid den tiden mådde prima liv. Men med Parkinson går det knappt att planera en enda dag in i framtiden. Sedan ska jag lämna en förening som mest leker tysta leken, särskilt med de som råkar vara duktiga eller som inte förstår att man inte behöver bli ovänner bara för att man råkar tycka olika.
Hej hopp i lingonskogen. Dagarna äro räknade.
Och Tok-Putin står på samma podium som Stalin en gång stod och ljög. Fast Putin är nog en än värre lögnare. ”Ryssland är under attack. Vi måste besegra nazisterna en gång till!” Nazist kan du vara själv, herr Putin.
Ondskans iskalla händer tar ett strupgrepp. Det blev svårt att andas när bilderna från Butja visades. Längs en öde gata i Europas mitt låg mängder med uppsvullna lik – bakbundna män och kvinnor i civila kläder. Alla avrättade med ett eller flera skott i huvudet. Ondskans slåttermaskiner förvandlar Europas kornbod till karga blodsåkrar. I över tjugo år har envåldshärskaren Putin duperat sitt folk med lögner. Utan en min förnekar han all inblandning till det som sker i Ukraina. Nya skrämmande uttalande varje dag. Hörde nyss att den ryske utrikesministern påstod att Hitler förmodligen var jude. Dessutom består , enligt ryssarna, hela den Ukrainska ledningen av nazister. Lögner som vevas ut i rysk media. Allt för att folket ska förledas att tro det är Ryssland som är under attack av västvärlden. Att Ryssland måste ut spöa Nazisterna – en gång till.
Det är mycket nu. Hoten kommer från alla håll. Lager på lager ligger hoten som fyller oss med skräck och oro. Under vår rädsla för ett nytt, förödande storkrig, väntar en annalkande klimatkris, och i det tysta pågår en ständigt pågående pandemi. Lägg till en uppblossande ekonomisk kris med inflation, ökad arbetslöshet, samtidigt som vårdköerna växer och växer. 1974-års energikris då bensinen ransonerades på grund av kriget i Mellanöstern, är bara en ljummen fläkt jämfört med den som kommer slå till, när ryssarna stänger all gas till väst.
Nu ropar Putin:De som hotar oss, de som blandar sig i våra interna affärer kommer vi att straffa med blixtens hastighet. Alltså kärnvapen. Alltså ett tredje världskrig. Mänsklighetens undergång. Tro fan att man börjar hicka när Fursten ger sådana löften …
Vi har inget val. Inte när finnarna går med i NATO. Vi kan inte stå där med rumpan bar.
Vi har inget val. Jo, jag tillhör de som menar att vi bör gå med i NATO. Vi kan inte tro att mellanstatliga NATO vars 30 medlemsländer ska komma till konsensus, medan Sverige står under attack. ”Ska vi hjälpa Sverige som inte ens är medlemmar i NATO. Nja, tvekar kanske Ungern och Turkiet. Nya samtal, nya omröstningar. Ja, då får väl svenskarna fortsätta att vara alliansfria och neutrala. Ja ja, det är tillspetsat. Men när finnarna går med i Nato, står vi där med rumpan bar – och vid en attack, tvingas vi huka i skyddsgravarna i väntan på att NATOS civila del ska komma fram till ett konsensus i frågan om landet i norr, Sverige. Det är då som vi blir till en bricka i en mycket svårlöst fråga.
Alla dessa hot gör oss sjuka. Hoten sätter kroppen i beredskapsläge – på samma sätt som när grottmannen gjorde sig redo att tampas med en sabeltandad tiger. Hjärtat bultar snabbt och hårt, blodtrycket stiger. Ångesten som redan är påtaglig, ökar än mer. Därute, någonstans, hukar masspsykosens vansinne. Masspsykosens vansinne som förblindar oss när flockarna möts i kamp. Motståndaren har inget värde. Alla slags lögner är tillåtna. Ungefär som när masspsykosen tog över handen i 1600-talets Europa då den jagande, galna, blinda, döva flocken pekade ut 50 000 oskyldiga kvinnor som brändes till döds.
Men på något sätt måste vi försöka leva våra liv. Vi får inte fastna i tystnaden. Inte heller låta oss fjättras av rädslan. Kanske är det rent av sunt att vi känner en viss oro och ångest inför alla dessa hot. Vi är ju trots allt tänkande och kännande människor. I tystnaden förlorar vi hoppet, och då förlorar vi även framtidstron. Hoppet är ju ingen känsla, utan förhållningssätt vi måste träna på. På samma sätt som vi måste träna på vårt medlidande.
Kriget kan snabbt komma närmare.
I krigstider är språkförbistringen själva navet i ondskans hjul. I det psykologiska kriget ska man ljuga, misstro och vägra lyssna på allt vad fiende har att säga. Ett uppenbart problem är att vi har att göra med en storljugare. Trots det känns det obekvämt att stänga inne 147 miljoner ryssar tillsammans med en paranoid, ständigt ljugande Putin? En man som anser sig vara alltings mått. En man som vuxit upp och skolats till ”en hård, rysk man som vägrar ta skit från väst.” Det finns onekligen tankar om ett nytt Stor-Ryssland, ett världsherravälde, ledd av en paranoid despot. Det är en tid då det är män med hårda nävar som avgör vår framtid. Inga djupingar, inga poeter. Utan män som slår först och möjligtvis snackar senare. Ty, där hjärnan tar slut, tar nävarna vid.
Något har gått snett. Det vi inte förstår, skrämmer oss.
Var kommer barnen in … De ser allt. Ser vår rädsla, vår oro. När jag som barn ställt till det brukade min far blistra en låt. Det lugnade ner min springande oro. Vi måste fortsätta att leva med värdighet. Själv försöker jag finna styrka i det lilla, i det vackra. Lyssnar en hel del på underbar musik, bläddrar efter trösterika citat i min boksamling. Men fan, inte är det lätt att vara klok och vis i en värld som håller på kantra i sin egen galenskap.
Denna turné med Ester verkar aldrig ta slut. Min kropp kräver fyra fem dagars vila mellan varje framträdanden. Men jag lever upp var gång jag får kliva upp på scen.
Det hela började vid fjolårets Esterdag på Gammplatsen i Lycksele, men tog ordentlig fart i september och sedan dess framträtt dryga 30 gånger och fem kvar.
Måste vara nåt slags rekord. Någon dg ska försöka räkna ut hur många mil/timmar jag åkt/varit på väg och hur många som sett min föreställning: Älskade Ester.
Holmsund 31 mars anno 2022.
Holmsund 31 mars. Esters namnsdag
Signering i Holmsund.
Mot Norrbotten
Jag har mycket att tacka Norrbotten för. NSD:s recension satte bollen i rullning. Mitt första författarbesök i denna landsända.
Många mil i bilen.
Mot Boden och Piteå
På toppen av min karriär. Åttonde våningen i Boden.
Sova oroligt. Vaknar – var är jag.
Åkrädd författare.
I Piteå.
På alla ställen utom ett, har jag fått publiken att sjunga Pärleporten.
Sista tiden pappa bodde kvar på Bäckmyran. Jag ärvde hans pärmar.
Jag satt en natt och bläddrade i pappas pärmar. De spår han efterlämnade från sin tid på jorden. Han dog på Valborgsmässoaftonen 2003. Det var inte Parkinson som kallade honom hem, utan ett blödande magsår och en bukhinneinflammation som fick honom att ta klivet in evigheten. Det jag har kvar är hans pärmar. Varje berättelse har en förhistoria. Allt hänger ihop, på något underligt sätt.
Pappas anteckningar om älgjakten är en blandning av fakta och naturbeskrivningar. Bäckmyrans jaktlag bildades 1957, året innan jag tvingades ut i väla. Pappa var jaktledare. Håkan Andersson blev jaktlagets premiärskytt, som fällde en älgko på hundratio kilo. Året därpå sköt Ivan Sjöström en gigantisk gammtjur med tolv taggar, som vägde otroliga trehundratrettio kilo. Efter varje jaktsäsong satt pappa vid köksbordet och sammanfattade årets jakt.
Bäckmyrans jaktlag nån gång under 1970-talet.
”1968. Årets älgjakt har varit kall. Svårjagat. Den 23 september föll snön. Spårjakt. […] Sista dagen fick Emanuels hund upp ett spår. Ståndskall. Sigvard sköt en åttataggare på 226 kilo.”
Jag var 10 år, totalt ointresserad av all slags jakt. Men jag tjuvlyssnade ofta på männens berättelser. Gubben Emanuel, han med bästhunden, drog skröna efter skröna och blev jublande glad då han fick bästbiten från älgen: Mulen! ”Harreligen sä gött hä bli när man koka han ve na salt”, sa han och smackande med läppar. ”Hä jer sä gött när fetan smält på tunga!”
I en av pärmarna står det att farfar anno 1927 betalade 1000 kronor till Kronan för att överta kolonatet Nymyrliden i byn Bäckmyran. Det var ett av många övergivna kolonat. Samma blöta myrmark som pappa senare övertog och där jag sprang omkring som liten pojke.
Farfars hus i Bäckmyran.
Under mellankrigsårens djupa depression, växte en korkad idé fram. Det statliga experimentet gick ut på att skicka arbetslösa sörlänningar till Norrlands inland för att bruka jorden. Landshövdingen i Västmanland, som var pådrivande i frågan, påstod att odlingsmöjligheterna i Norrlands inland var lika goda som vid Nildeltat. Jo du, då som nu, fick de välbeställda säga vilka dumheter som helst, utan att bli oemotsagda. Arbetslösa bruksarbetarna i Västerås och Sandviken hade inget val.
1922 klev ett tiotal före detta stålverksarbetare av tåget i Hällnäs, några i lågskor, utan redskap, ovetande om hur man fäller en tall, dikar ut en myr eller drar upp stubbar ur marken. I väglöst land fick de gå upp mot tre-fyra mil, för att komma till den värdelösa marken som staten lånat ut.
”Ett helvete på jorden”, sa Elis Eriksson som var en de få som stannade och antog utmaningen förvandla surmyrar och tallskog till brukbar mark, som knappt räckte till å still opp tre-fyra kor.
I en plastficka finner jag pappas arbetsbok. ”Nils Lundholm, född 1931. Ansökan 1945. Ålder 14 år. Längd: 135 centimeter. Vikt: 28 kilo. Anställd timmerhuggare. Snödjupet var det året 145 centimeter. ”Yxan var så jäkla tung att jag knappt orka lyfta den.” I slutet av 1980-talet blev han sjukpensionär. Utslitna axlar och rygg. I mitten av 1990-talet drabbades han av Parkinson. År 2003, i en ålder av 72 år, dör pappa på Lycksele lasarett. Men medan jag läste i hans pärmar, blev han levande igen. Så länge vi minns en annan männisch, så länge finns hon kvar.
Tystnad är en bestraffningsmetod som är oerhört smärtsam för den utpekade.
Att ignorera, förminska en annan människa, ökar bara avståndet. Hur ska något gå att laga om man inte talar med den bestraffade, inte lyssnar på vad den andre säger. Ett mail från den bestraffade besvaras naturligtvis inte. Genom tystnaden ska hen osynliggöras. Med andra ord en grym metod när en människa ska sparkas ut ur gemenskapen. Genom att ignorera den utsedde visar gruppen att personen inte är värd något.
Förr i tiden, då vi vandrade över savannen och sov i grottor, hängde våra liv på att stammen kunde hållas samman. De som inte orkade hålla stammens tempo eller ifrågasatte ledaren, lämnades kvar för att ensamma möta döden. Ett beteende som i generna gått i arv till dagens moderna människor. Vi är sociala varelser som likt grottmannen söker inträde i olika slags grupper. Var grupp har sin egen dynamik, sina regelverk, som måste följas för fortsatt medlemskap.
I de flesta grupper gäller mottot ”En för alla, alla för en” och som följd av detta skapas en tystnadskultur. I grund och botten är våra drivkrafter rätt så primitiva, rent av larviga – men savannens regler gäller ännu. Tystnaden som bestraffning är förödande och krossar alla möjligheter till en jämlik relation. Tystnaden har ingen läkande funktion, utan skapar istället ilska, bitterhet och hämndlystnad.
Nej, tystnaden löser inga konflikter. Den lägger sig som en våt filt över vad det hela egentligen handlar om.
Jag får i mitt värv som författare dagligen frågor om ditt och datt, de flesta från trevliga och artiga människor. Ibland dyker det upp en del obekväma frågor, men jag besvarar alla de som skriver till mig. Jag försöker synliggöra alla som kontaktar mig. Även om det så bara blir med ett par korta rader. Jag gör det av artighet och av medlidande.
Att jag får så många mejl om och kring psykisk ohälsa beror väl på att jag skrivit en självbiografi (”Spring Kent, spring) om mina tillkortakommanden och en roman om en autistisk kvinna ”Älskade Ester”. Många har även läst mina bloggar om psykisk ohälsa.
Återkommande skriver folk att de ständigt möts av TYSTNAD,
Då och då kommer ett rop på hjälp. Ett rop som jag känner ända in i min själ. Jag fick ett sådant mejl för ett par veckor sedan. Jag var tvungen att agera. Handgripligen. Jag gjorde ett hembesök hos en autistisk man som levde sitt liv i ett kaos. Det var det djävligaste jag sett. Det var tur att jag åkte dit och kunde hjälpa honom. Han var nära döden.
Jag är ju själv rätt så risig på grund av att Parkinson håller på att bryta ner min kropp. Så nu bad JAG om hjälp för att hjälpa en autistisk man i knipa. Jag vände mig till personer som arbetar aktivt för att göra livet bättre för människor som lider av psykisk ohälsa. Jag hade hjälpt mannen med att få somatisk vård – vilket var en hel del. Den stress jag upplevde försämrade min Parkinson. Blev liggande.
”Kan någon av er, hjälpa den här autistiske mannen att få ett ordnat boende, samordna kontakterna mellan kommunen och psykiatrin. Mannen har nämligen hamnat mellan stolarna där ingen vill ta ansvar för vården.”
Tystnad.
Det har gått en vecka. Inte ens ett ”Tack för ditt mejl”. Nog kan jag förstå att de inte har tid, eller att de anser att autistiska människor med en missbruksproblematik är hopplösa fall. Det kan jag acceptera.
Jag agerade medmänniska. Det är jag stolt över.
Ja, ni har läst min enormt långa ingress om Tystnaden som straff, för att komma till den tystnad som drabbade mig direkt och indirekt den autistiske mannen. Det finns något som heter hederlig hövlighet.
Jag var tvungen att släppa allt. Är ute på turné. Norrbotten tisdag och onsdag, sen åter till Västerbotten. Jag tänker på mannen som bad mig om hjälp. Känner mig som en svikare. Kanske är det sanningen.
Två veckors semester ledde till ett besök i Kaos och ett skrivande i högt tempo. Efter tre veckor fick jag mina nya soffa uppburen och ihopsatt av två flinka grabbar. En bäddsoffa med en divan på högra sidan. Soffan är inte insutten och ger därför en känsla av att sitta på två plankor. Får göra som barna – hoppa utav helskotta på den. Då blir den mjukare.
Mot Norrbotten,
Till veckan gör jag en turnésväng till Norrbotten.
Tisdag 26 april syns och hörs jag 18.00 i Bodens stadsbibliotek.
Dagen därpå besöker jag Piteå stadsbibliotek 14.00.
Som vanligt kör Lena medan jag håller fast i mig i stolen.
Under ledigheten råkade jag hamna i Kaos. Det är så hemskt att jag måste samla kraft för att orka skriva någorlunda objektivt.
Fick nyligen en märklig fråga från en av mina läsare. Den handlar om en viktig plats i min roman ”Konungarnas konung i Baklandet” (2006) Platsen är Flakaliden , en dryg mil nordväst om Siksele, tre mil från Lycksele. Bilderna är från 2009 och denna ”Religiösa park” är numera borta. Men vem/vilka skapade denna religiösa konstpark?
Numera borta
Bakgrund:
Konungens dopnamn var Valfrid Johansson (1904–1987), och växte upp i Flakaliden tillsammans med fem syskon, en hunsad, plågad mor och en galen, ond far. Han kallade platsen för ”Helvetet på jorden” och han kallade sin far enbart för Johansson. ”Han var inte värld att bli kallad för pappa”, sa Valfrid.
Johansson var en ond man som vid i ett flertal tillfällen varit nära att slå ihjäl Valfrid och hans mor. Valfrid flyttade till Bjurselefors där han installerade sig som Konungarnas konung. I köket hade han byggt en tron av ett bilsäte, kungakronan var en stickad luva med julgransglitter. Runt huset hade han grävt fallgropar och olika slags fällor. Han var eljest, men inte sämre. Han körde moped och stannade ofta vid mitt barndomshem i Bäckmyran, där han ofta satt på kökssoffan och berättade om sin barndom, om Flakaliden – helvetet på jorden.
Konungarnas konung döpt till Valfrid Johansson.
Läsaren skriver och berättar följande: ”Mina döttrar åkte för länge sedan, 2009, från Umeå till Lycksele och passerade en plats där det bodde en man, som hade tillverkat skyltar och skrivit religiösa budskap på stenar osv. Platsen skyltades Flakaliden. Jag funderar om det finns någon koppling till Konungarnas konung eller finns det fler Flakaliden? Jag finner din bok och berättelse så intressant, den sätter igång så många värdegrundsfrågor som är viktiga i vår värld!”
Valfrid och hans syskon var alla döda 2009. Medan fem av syskon lämnade Flakaliden, så blev en av bröderna kvar. Han var förmodligen psykiskt sjuk, då det berättas att han vid några tillfällen täppt igen skorstenen för att röka ut ”Smådjävlarna.”
Vid den tiden pågick Flakalidenförsöket, ett forskningsprojekt som drevs av SLU.
Frågor till Er som känner till den ”Religiösa parken”:
Vem var mannen de såg? Vilka hade målat stenarna, tillverkat änglarna och Jesusfigurerna? Nån som vet?
Tiden verkar inte räcka till, trots att det rent objektivt finns gott om tid till mitt förfogande. Då måste det väl handla om att jag slösar bort ovärderlig tid till strunt eller helt enkelt glömmer bort att ta tillvara mina minuter och sekunder. Så har det blivit. Min stund på jorden befinner sig i sluttlanne och jag förfasas över att jag glömt bort ett par tre timmar; upplever stress för att inte varit nog strukturerad. Sanningen är väl den att jag inte längre orkar kliva av och på varje hållplats, utan blir sittande i busskuren i ständig väntan på bussar som inte håller tiderna. Var morgon begår jag misstaget att planera mina dagar så som de kunde förflyta för tio år sedan. Förr i tin kunde jag hålla fem sek bollar i luften samtidigt. Numera är jag glad ifall kan jonglera med EN boll. En uppgift per dag har jag lovat mig själv, men lik förbannat sitter jag kvällstid med fem halvgjorda uppgifter.
Jag har fattat att Parkinson gör mig trög, försvårar att fokusera på mer än ett par sinnesintryck per dag.
aj aj aj
Nu har jag den senaste veckan samlat ihop en jättehög med halvgjorda uppgifter, stora och små, men där inget klart, inget som jag vifta i luften med ark som jag rott i land. kanske kan vi kalla det brist på LIVSBALANS. allt detta som icke blir blir gjort skapar stress, som i sin tur försämrar min Parkinson. Mina förväntningar blir till höga torn som hotar att rasa ner över mig. OK. Då får jag styra upp min organisationsförmåga. Rent av minska på mina åtaganden. Mina författarframträdanden?
Framförande i kungatron.
Fan heller, det är ju det enda jag tjänar en slant på. På att sälja pappersböcker med titeln Älskade Ester ger mig enbart lite snuspengar. Bättre struktur? Jo, jag är ju en sådan som avskyr överraskningar. Men herregud vilket trist liv. Men jag går med på att tacka nej till de små uppgifterna, som tränger sig in i de som jag kan få en slant för. Mina författarframträdanden är exempel på uppgifter jag kan få mig att uppleva en viss mån av rikedom. 90 minuters framträdande och 18, 50 kr per mil. Går back p.g,a. bensinpriserna. Inte heller får jag betalt för de tre timmarna till och från den ort där jag ska framträda, inte heller de fem, sex timmarna av förberedelsearbetet. Inte ett öre för de tre åren det tog att skriva romanen som jag har som underlag till mina framföranden. Slår jag ut arvodet så blir det faktiskt riktigt uselt.
Jag växte upp som en ADHD-grabb och återvände hem från skolan med ständiga nederlag i bakfickan. Nu känner jag igen den sorgen. Nu när jag som Parkinsonsjuk har fått sirap i tankarna. Strunta i dina misslyckanden eftersom de är tillfälliga, läser jag på en var-lycklig-NUETsajt. Va? Hur är det med tesen om ens val, att tvingas välja och att inte välja också är ett val. Eller handlar det kort och gott om att inse sina begräsningar. Det är väl snarare det som mina halvgjorda projekt handlar om. Att jag tror mig kunna fungera som en frisk 50 årig Kent … Tja, jag vet inte. Min hjärna fungerar inte som förr. Hjärntrötthet är ett tillstånd som får tankarna att stanna av.
Hjärnan … funkar ej
Min hjärna funkar så här, ungefär.
Minsta lilla tankearbete slukar all mental energi
När en ”normal” hjärna återhämtar sig efter några timmar så kan det ta dagar, veckor för Lundholms hjärna göra come back.
Sämre koncentrationsförmåga är ett faktum, simultankapacitet, vad är det???
I går besökte jag Sångargården i Granö (25 personer), förra lördagen framträdde jag under Littfest (200 personer). Däremellan sitter jag studerar mina halvgjorda uppdrag. I det skedet får jag för mig att tvärskiva denna blogg … I morse rotfyllde jag en tand. Tror jag …
Det är mycket nu. Var totalt utmattad efter en dag på LittFestivalen i Umeå. Min hjärna är inte gjord för att vistas i stora människoflockar – den kan inte sortera alla intryck. Men jäklar så kul det var att framträda inför en rekordstor publik. Träkonstnären Jögge Sundkvist och jag förde ett samtal kring ”Älskade Ester” och temat ”Modet att vara eljest”. Jag och Jögge kompletterade varandra på ett utmärkt sätt – som om vi inte gjort annat. Trots att det är 15-20 år sedan vi träffades senast.
Tror att jag endast talat ett par-tre gånger inför en större publik, än den i Äpplet: Det måste ha varit nån av föreläsningarna i samband med självbiografin ”Spring Kent Spring!” (år 2016) eller inför Landstingsfullmäktige (anno 2003) när tilldelades kulturstipendiet för romanen ”All världens lycka.
Jögge ställde kluriga frågor som krävde kluriga svar.
De 56 minuterna gick snabbt. En fråga från publiken; ”Hade Ester det bra?” ”Jo” svarade jag. ”Sedan hon fick plats på ålderdomshemmet. Däremot svalt hon i Nygård. I Lycksele fick utlopp för sin nyfiken. Hon löste utanförskapet genom att bju in sä själv på olika slags kalas.
Förlaget fick sälja ett 80-tal böcker och jag signerade till dess pennan tog eld … Riktar ett tack till arrangörerna som gjort ett bra jobb
Detta om att vara ELJEST:
Läser högt ut Älskade Ester.
I Västerbotten är eljest sprunget ur vår dialekt. Här är eljest mer levande och används även i betydelsen ’annorlunda’. Dock icke sämre. Alltså annorlunda; lite egen eller speciell; lite udda; inte som andra. Att vara eljest är att vara avvikande. För många betyder det nog att det är en person som är udda, avvisande, rent av dum i huvudet. För andra kan det handla om ett original, en udda prick — utan att lägga till värderingen att en person som är eljest skulle vara sämre på något sätt. Eljest — ja! Men absolut inte sämre. Normala tänker i raka linjer. De som är eljest i zick-zack och runt hörnen.
Ester var ELJEST. Hon var undantaget, den annorlunda, den som avvek från normen. Men inte dum, korkad. Även om många än i dag anser att hon var … En Idiot. Esters karaktärsdrag: LÅNGSAM. I kroppen och i talet. Kvinnan med en egen världsbild. Hon var född sådan. Jag känner igen mig i Ester. En som stör, är i vägen – är annorlunda. En sådan där som fungerar illa i grupper, i en flock. En sån där som inte kan tyda flockens sociala regelverk. De som är eljest har ofta en annorlunda världsbild. Men inte en felaktig.
De ser bara världen på ett med spännande sätt, annorlunda sätt. Nästan alltid kan vi sammanbinda en person som utpekas som eljest, med ett utanförskap. Men Ester bjöd in sig själv på begravningar, teaterföreställningar, invigningar. Jag hävdar också att en som är eljest har svårt att finna sin flock — och de släpps ogärna in i en flock som består av dem som är … oeljest. De som är eljest oroar, stör, är allmänt märkliga.
Att bli accepterad av andra är ett djupt instinktivt behov. Människor är sociala av naturen, lyckliga då de är en del av gruppen och ledsna då de blir marginaliserade. Men jag nog ville hävda att även en person på grund av sitt yttre, ett lyte, funktionshinder, ovanligt kortväxt, lång å smal som en hässjestör kan kallas för att vara eljest. Vi ser, vi dömer! (Döm inte hunden efter håren!) Ju mindre man vet, känner till om den annorlunda, ju mer luft sväljer gaphalsarna, ju närmare kommer vi mobbingen.
Författare och konstnärer är eljest
Människan vill både fly och tillhöra en gemenskap. Men för konstnären, författaren är utanförskapet en bättre grogrund. Det är nu som modet kommer in. Jag har under intensiva skrivperioder, med sorg i hjärtat medvetet valt bort vänner, familj, socialt umgänge för att klara av att fokusera på mitt skrivande. Då får inga flockar störa mig. Klart att man blir ensam.
Det ligger i betraktarens ögon vad som det annorlunda i vad som egentligen är eljest.
Eljest är en person som vi inte riktigt behöver ta på allvar.
En människa man kan driva med och dumförklara. Skratta åt.
Vi vill skilja OSS från DEM och vi gör det genom att ställa våra val, vårt beteende och våra åsikter och tankar mot dem som beter sig och tänker annorlunda. ”
Det avvikande, icke-normala kan av vissa anses vara en fara. Det är NEDÄRVT, så att grottmannen skulle se en eljest tiger. Vi funkar så än i dag. En som är eljest får svårt att bli fullt ut accepterad. Men vem avgör vem som är en udda fågel, en särling, udda person — vem som är eljest? Vad är norm och vad är avvikande? Men att få till förändring är ofta svårt för oss. För faktum är: det finns de som redan dömer dig.
Trött, trött …
Vi kan inte vara gillade av alla. Och världen går inte under för det. Välj de som gillar dig och låt dem växa med dig, samtidigt som du växer med dem.
Mobbare Personer med usel JAG-känsla! har lättare att bekräfta sig själva genom verbal och fysisk mobbing. De saknar förmåga att förstå hur ont det gör för sina offer. Andra känner sig starkare när de är elaka mot någon annan. Alltså de lider brist på empati och saknar förmågan att känna medlidande. De begriper heller inte att det är en starkt kränkande och en förödmjukande upplevelse att bli utsatt för systematisk mobbning.
Presentation
Kent Lundholm, Umeå
Bosatt i Umeå men född 1958 i Lycksele (i byn Bäckmyran)
Författare, föreläsare, journalist. Har skrivit sju romaner. Den 1 juni 2021 släpptes "Älskade Ester". En roman om Ester Duva Nilsson.
Har en dotter på 22 år. Är särbo med Lena i Skellefteå.
Senaste kommentarerna