Återigen en strålande morgon utanför mitt fönster – blå himmel, tidig morgonsol och värmen ska visst vara på gång, upp mot 18 plus kommande torsdag, vilket kan leda till en hel del tid utomhus, åtminstone lär det bli parkering på Lenas balkong. Åker i vilket fall som helst till AIK-land i morgon och kommer då att färdas längs världens tråkigaste vägsträcka.
Igår fick jag hjälp av mina goda vänner Karlsson och Peppe att fixa mina cyklar; slangbyte, justering av växlar och handbromsar, sträckning och oljning av kedjor. Cyklarna blev som nya, fast väl hemma hade Monarken hunnit få punka framtill – men det kan jag fixa själv innan den går till försäljning. Efter att min höftartros slog till 2011, så stelnade muskulaturen i ljumskarna och jag kunde omöjligt få högerbenet över sadeln, istället fick jag lägga ner den och kliva på. Likadant blev det när jag skulle kliva av cykeln – jag fick lägga ner den och sedan kliva av cykelhelvetet. Så jag har köpt in ett par gamla damcyklar, vars konstruktion passar mig bättre, särskilt vid på- och avstigning. Nåväl, Peppe och Karlsson har det jag inte har – känsla för mekanik, en nedärvd förmåga att förstå hur cyklar och motorer fungerar. Det är något som inte finns i mina gener, således finns inga logiska begreppskrokar i min hjärna som leder mig mot steg 2, steg 3 o.s.v. när jag ska skruva och spika. Så jag brukar antingen bli förbannad eller så ger jag helt sonika upp.
Vid åttasnåret ska jag göra ett besök på behandlingshemmet Blåsippan ute på Teg, ett ställe som jag under 2010-2011 tillbringade ett helt år . I vanliga fall är behandlingstiden sju veckor, men för mig, som var en ”dubbeldiagnos” (psykisk sjukdom+missbruk) och som var totalt söndertrasad, stannade jag först sju månader, sedan jobbade jag heltid som sjuksyrra och skrev samtidigt på en roman (Vedtjuven), vilket ledde till ett bipolärt skov. Jag ville så väl, men pressade mig för hårt. Dessutom bröt smärtorna ut på grund av min nyupptäckta höftartros. Jag slutade sova, visste till slut inte vad som var dag eller natt, och gick till jobbet utan att veta vad som var upp eller ner på mig, var nog delvis inne i ett psykotiskt tillstånd.
Jag åker till Blåsippan lite då och då och berättar min historia – och nu har jag ju den nerskriven i självbiografin ”Spring Kent, spring!” Alltid kan jag bringa förståelse hos några, kanske kan jag få några att begära en utredning. Både ADHD och bipolär sjukdom ökar risken för att man ska fastna i ett missbruk och beroende. Vetenskapliga studier visar att barn och ungdomar med ADHD löper en stor risk för missbruk och kriminalitet som vuxna, och vill det sig riktigt illa så fastnar de i ett livslångt beroende och går en för tidig död till mötes. När det gäller vuxna med ADHD så har så många som femtio procent av dem missbruksproblem. Återfallsrisken efter en rehabilitering är också högre hos de med ADHD.
Alkoholism är en allvarlig, kronisk hjärnsjukdom som kan vara ärftlig. Det handlar alltså inte om att människor dricker för mycket på grund av en ”taskig karaktär” – det är lika sällsynt som att någon börjar dricka med ambitionen att bli alkoholist. Missbruk av alkohol gör att hjärnan ”byggs om” och till slut blir den ”kidnappad”. Samtidigt som hjärnan blir mindre känslig för vissa effekter av alkohol, så krävs allt större mängder för att man ska bli berusad och allt mindre för att suget ska uppstå. Man kan säga: en gång alkoholist alltid alkoholist, ett förhållningssätt som faktiskt är bra, om man väl ska lyckas bli och förbli nykter. Efter en tillnyktring och rehabilitering, så ska man inte inbilla sig att det är möjligt att börja dricka normalt igen. Belöningssystemet i hjärnan har en gång för alla blivit ombyggt, samtidigt som drogminnena ligger i hjärnbarken och väntar på att väckas till liv igen. Den som är aktiv i ett missbruk kan till slut endast njuta av drogen, den och inget annat. Livet runt omkring blir ointressant. Därför kan man förstå varför en alkoholist så tappert försvarar sin flaska och sin universella rätt att tömma den.
Alkoholism betyder att man dricker för mycket och har en oförmåga att sluta. Dricker man för mycket och tillräckligt länge så uppstår ett kroniskt förgiftningstillstånd som gör att man blir avtrubbad, nervös, ångestfylld, aggressiv, glömsk och personlighetsförändrad. Drickandet leder till en rad sociala problem: sparken från jobbet, skilsmässa, vänner som drar sig undan. I slutänden väntar en förtidig död. Det händer en hel del i hjärnan hos folk som dricker för mycket alkohol. Minnet försämras, belöningssystemet ruckas så att det frisätts mindre dopamin, vilket gör att man måste dricka än häftigare för att få kickar. Det blir även en minskad aktivitet i pannloberna; de delar i hjärnan som är så viktiga för personligheten, där vi gör riskvärderingar och fattar beslut. Allt detta skadas vid missbruk och beroende. Man kan även se att hjärnans volym faktiskt minskar. Fast det ska sägas att redan efter en kort tids nykterhet, så börjar hjärnan återhämta sig, både vad gäller volymen som funktionerna. Så det lönar sig att sluta. De som supit länge får försämrade kroppsrörelser, framförallt vad gäller koordinationen. De som fortsätter dricka får allvarliga neurologiska skador, ibland utvecklas en alkoholdemens. Men man kan även få andra kroppsliga skador, som skrumplever, blödande magsår eller blödningar från matstrupen. Man går en förtidig död till mötes.
Lite om det här ska jag prata om när jag besöker Blåsippan. Det ska bli spännande – och det brukar vara givande att på detta sättet sprida budskapet om hur mycket bättre livet blir om man när är nykter och drogfri. Man får leva, man återupptäcker världen utanför, man kan återigen börja njuta av god mat, en vacker solnedgång och om man har tur så återfår man förtroendet hos de vänner och familjemedlemmar som man som man under åren svikit och ljugit för.
För övrigt måste man ibland bestämma sig för att vara lycklig. Helt enkelt.
Senaste kommentarerna