Etikett: Corona

Påskfirande i stillhet

Av , , Bli först att kommentera 10

Påsken är här. I Sverige har vi firat påsk sedan 1100-talet. Då äter vi (för mycket), pyntar med påskris och går utklädda till påskkärringar. Det är då vi äter som aldrig förr, då vi fastat klart. Det är bara så att numera är det väl ingen som fastar … Vi äter av tradition ägg, lax, sill och lammstek. Dessa förbaskade ägg.

Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach”, som betyder passera eller skona. Det beror på att påsken från första början är en judisk tradition som firas till minne av uttåget ut Egypten. I den kristna traditionen handlar det om Jesu död för att sona våra skulder och glädjen över hans återuppståndelse.

Stilla veckans dagar (Eller tysta, dymmelveckan) kallas palmsöndag, blå måndag, vita tisdag, dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag och påskafton. Under palmsöndagen firas för dagen då Jesus kom ridande på en åsna in i Jerusalem. Blå måndag ska symbolisera lugnet, det blå lugnet. Vita tisdagen har med fastan att göra. I år, i coronatider, lär långfredagen bli extra lång. En golgatavandring.

Tomt blir det i slalombackarna sedan de ”huvudlösa” kommit på att det inte är så lyckat att trängas i liftar och på Afterski. Till och med kyrkorna står tomma eller halvtomma. Påsken firas digitalt.

I dag är det dymmeldagen och då ska man ”hårdfasta” för nu börjar det dra ihop sig. Skärtorsdagen har att göra med renlighet; dagen då Jesus tvättade lärjungarna fötter. Långfredagen handlar om Jesu död på korset, för våra synders skull. Påskafton, en mellandag. Jesus ligger i sin grav. Samtidigt som vi ”firar” påsken. Jesus vinner över Döden. Påskdagen: Jesus grav är tom. Återuppståndelsen. Annandagen: Jesus visar sig för lärjungarna.

Tidigt 60-tal. Skärtorsdagen eller påskaftonen. Då klädde jag och syrrorna ut oss till påskkärringar och knatade de två kilometrarna till farbror Filip och Elon för att hämta hem några kilo godis. Att klä ut sig till påskkärring och pryda påskriset med små olikfärgade fjun har sitt ursprung i de stora blodiga häxprocesserna på 1600-talet då man enligt folktron ansåg att djävulen själv bjöd in häxorna till fest på skärtorsdagen.

På långfredag segrade allvaret. Förr i tin var vi alla finklädda och vi skulle sitta stilla och knipa käft. Årets värsta dag för en hyperaktiv ADHD-grabb. Tiden gick långsammare den dagen. Inget på TV. Radion avslagen. Märkligt, för ingen i min familj var ju religiös. Trots det var firandet en stark ritual – som dog ut i Baklanne i slutet på 60-talet.

Golgatavandring är vägen till det slutgiltiga nederlaget eller undergången (efter Golgata, platsen där Jesus korsfästes). Sådana vandringar tycker man sig ju ha gått då och då. Kanske nu under isoleringen i coronatider?

En annan myt är den om ”Den vandrande juden” – Ahasverus som skomakaren hette . En rasistisk myt. Under medeltiden skapades myten om en judisk skomakare, Ahasverus, som hade sin verkstad vid Via Dolorosa, den väg Jesus vandrade till avrättningsplatsen, enligt det andra testamentet. Enligt myten stannade Jesus utanför Ahasverus dörr, men blev avvisad. Som straff fick Ahasverus vandra runt i världen för evigt, utan hem, ro eller vila. Maken till taskigt straff får man leta efter. Tillkom väl för att som vanligt skylla allt på judarna.

 

 

För övrigt firar jag min påsk instängd i min tvåa på Ostvägen. L. besöker mig. Idag fyller min dotter Hanna 21 år. Tänka sig. År 2000 var vi i Kina och fick ta emot det lilla knyttet. Hon har kommit att bli en sån fin och vacker kvinna. Omtänksam, snäll, glad. Här en bild från förra sommaren då vi besökte mor Gunhild i Lycksele.

Högläsning för folket

Av , , Bli först att kommentera 6

Nog känns det en aning tröttsamt att sitta här instängd och isolerad fram till i maj-juni. Vem vet … Kanske i all evighet. Blir dessa rum den sista plats där jag ska leva återstoden av mitt liv.

Fick en idé igår. Ville få tiden att gå och samtidigt kommunicera med omvärlden. Satte mig ner och började att läsa in korta stycken ur min senaste roman ”Män som spelar schack” – inspelningar som hamnade på facebook. Fick ett otroligt gensvar. Det borde var läge att spela in en ljudbok – hur tusan man nu gör det? Verkar vara en rörig marknad.

Ni hittar mina inspelningar på min författarsida på facebook. Till ”Män som spelar schack”

Har packat upp det mest. Läser in mer fakta kring Ester-romanen. Vet ju vad som sker dagen jag börjar rätta korrekturet till romanen om Ester – jag blir uppslukad, blir förlorad, går vilse.

Har nog aldrig prövat på ett mer påfrestande romanarbete än det om Ester Nilsson, kallade Duva. Dels vad gäller omfånget, dels de partier i romanen där jag måste gissa mig till vad som egentligen hände, de tider då fakta saknas.

Men allt har sin tid. Ester. Corona. Sommaren. Nageltrånget som får min högra stortå att bulta som en bula i Kalle Ankas huvud.

Igår tvättade jag kläder i den skitigaste tvättstuga jag någonsin kommit i kontakt med. Hade astmabesvär till långt ute på kvällen. Svinpälsar.

 

Nu ska jag spela in två avsnitt till om mina schackspelande, något tafatta, män i Baklandet.

För övrigt. Håll ut alla ni som är isolerade, ensamma i väntan på att pesten ska passera och försvinna.

Alternativet är att gå ut och bli smittad – och dö en förfärlig död.

Vilda katters diktatur

Av , , Bli först att kommentera 7

Ytterligare en dag i ”pestens” tecken. Måste hålla mig inomhus. Möjligen tvätta kläder, studera Lyckseletraktens historia, plocka undan, dammsuga. Börjar få ordning i mitt kaos. Tingen har börjat finna sina givna platser.

I livets utkanter finns minnen eller det vi tror oss minnas. I varje fall finns där bilder. Hela morgonen har jag gått och tyckt mig minnas de hundar och katter som fanns hemma i Bäckmyran. Varför jag nu ska minnas dem? Kanske för att hundarna ”inte hörde hemma där”. Bäckmyran, den trådsmala byn tre mil från Lycksele, tillhörde katternas diktatur. Hundarna fick åt nerverna.

Idag skulle väl farbror Filip och Elons kattsamling blivit sedd som djurplågeri. Drygt 60 katter varav flertalet var vilda eller halvvilda. De fräste mest och klöste en på händerna. Ibland kunde de ge oss människor giftiga bett. I ladugården, i höet som börjat mögla, fanns små öar av nyfödda, blinda kattungar. En dagen fanns de där, nästa var de borta. Kanske hade kattgubbarna ätit upp dem?

De snälla gubbarna hade förlorat kontrollen över sina katter. Det började med att de hade ett par stycken, sedan blev det fyra-fem och sen exploderade kattbeståndet till drygt 60 stycken. Tror att de var förtvivlade. Då och då sköt männen i byn ett tiotal katter, i smyg, men nästa månad hade 20 nya katter sett dagens ljus.

I en radie av en dryg kilometer var där sommartid helt tyst. Inte ett enda fågelkvitter. Katterna rensade bort varenda småfågel som fick för sig att bygga bo i dessa trakter. Men så fanns det en klick katter som tydde sig till oss människor, som var normala. Mina systrar lärde dem att vi människor inte var farliga.

 

Hundarnas nosar bar ärr eller var blodiga efter kortvariga strider mot livsfarliga katter. Många av dem fick också åt nerverna. Kattägarna Filip och Elon hade en hund som hette Pontus, en drever av nåt slag, som alltid satt bunden vid räcket till farstubron. Gång på gång rymde hundstackaren, som bodde bland 60 sextio katter, och sprang raka vägen hem till oss. Hunden stod där, skakande och stirrade på oss: Sänd mig inte hem igen! Men hem skulle den. Stackars hundkrake.

Pappa skaffade sig några fågelhundar. En var en stövare, den hette nåt på A, kanske Aron. Han letade mest möss, och var inte intresserad av fåglar. Kanske såg och hörde han vildkatterna vars revir växte år från år – och insåg att han skulle åka på spö ifall han störde deras jakt på föda. Pappa var förtvivlad. Uslare fågelhund gick inte att uppbåda. En dag gick far till skogs med hunden. Han bar bössan över axeln. Far återvände hem utan hund. Den hunden såg vi aldrig mer.

Vi hade flera småhundar, Doddi x 2 och Stopsy. De var snälla, men vågade sig aldrig utanför gårdsplanen. De visste nog att vildkatterna låg och tryckte i lövslyet nere vid myrarna. En av dessa småhundar, en liten dvärgpudel fick tidigt åt nerverna och låg mest under kökssoffan och skällde åt allt och alla. Den hunden var inte tyst en enda sekund.

En gång kom Bertil Brändström från Maltträsk på besök. Då kröp hunden fram och hoppade upp i hans knä. ”Vill du ha hunden”, undrade mamma. ”Hunden är nog lite knäpp, bara så att du vet.” Bertil tog med sig Doddi II hem och tog väl hand om den. Lugnare hund fick man leta efter. Men så skötte Bertil om hunden som ett barn, borstade dess tänder, gick omkring och småpratade med den och i Maltträsk fanns inga vildkatter.

Efter Filip och Elons död bestämde sig männen i byn att göra sig av med alla vildkatter. De hade nu börjat söka sig in till bebyggelsen. Morsan blev en dag attackerad av en vildkatt inne i ladugården och biten i händerna och klöst på huvudet. Den hösten ekade gevärsknallarna mellan bergsryggarna. Men trots det kunde vi många år framöver se vildkatter stryka fram i skogen och längs skogsbilvägarna. Skygga, vilda djur.

Ändå blev jag en kattmänniska. Gillar katternas mentalitet. De gör lite som de vill. Lever sina egna liv. Fast jag har haft en katt som blev som en trogen hund; som gick fot, som åkte i min cykelkorg eller satt i ryggsäcken när jag åkte skidor. Hundar kräver för mycket. Jag står inte ut med deras hängande tungor och bedjande ögon. Samtidigt som jag en gång i livet var livrädd för vildkatterna i Bäckmyran. Märkligt.

Ja, detta har jag gått omkring och tänkt på under morgontimmarna. Vildkatternas diktatur i Bäckmyran och hundar som fick åt nerverna och som hade stora ärr på nosen.

Återvänder till Nuet. Till min lägenhet på Ostvägen. Det hade varit trevligt med en katt som sitter på fönsterbrädet och glor. I min senast roman ”Män som spelar schack” så finns där med en katt som biter och klöser Rulle Stenlund. Det måste ha varit en av Elons katter. Kattgubben. En katt som kunde ta makten över ett hus, en hel by.

För övrigt har jag just nu besökt den skitigaste tvättstuga jag nånsin klivit in i. Jag har bott på 23 ställen, men aldrig sett nåt liknande. Fy tusan! Trots att jag har nedsatt immunförsvar, är infektionskänslig och är isolerad var jag tvungen att ta bort det värsta. Särskilt då filtren var så fulla med ludd att de åkte in i rentvätten. Men jag vägrar bli en sån där som skriver arga lappar och hänger upp. Kanske finns det andra sätt att komma åt detta ”problem”.

Jag och Bror Duktig

Av , , Bli först att kommentera 5

Efter att ha levt bland flyttkartonger, kassar, plastsäckar sen i november, då flyttplanerna blivit ändrade flera gånger, så har dammallergin gjort mig hängig, täppt i näsan och stram i halsen och gett mig röda, rinnande ögon. Lägg  sedan  till torrhostan och man skulle kunna tro att jag blivit smittad av Coronaviruset. Men det är allergi. Är dock sen dryga veckan isolerad för att inte ”åka dit”. Jag är en så kallad högriskpatient med åkommor som diabetes, Parkinson, astma, stroke och med en riktigt usel kondis.

Men på lördag är det flyttdags. Äntligen – och med fasa. Jag måste ju glida fram lite på sidan om (låter hemskt). Utan att kunna hjälpa till. Jag lider dessutom av åkomman: ”Jag-kan-inte-be-om-hjälp-syndromet.” Nu har jag på sistone börjat be om hjälp, men det har suttit långt inne var gång. Jag har genom livet alltid varit en riktig Bror Duktig och betackat mig all slags hjälp. Fast jag vet ju att ber man om hjälp, så får man ofta hjälp. Tänkte på det när jag vid 02.00-tiden stod vilsen och trött och packade ett par flyttlådor. Just då, 02.00, kände jag mig vansinnigt ensam. Därinne i vardagsrummet var jag en bortglömd och kvarlämnad människa.

Trots att jag är en ”inomhusmänniska” som gillar att polemasa mellan rummen och göra det som faller mig in, så har själva situationen, med isolering och den påtvingade, ofrivilliga ensamhet, börjat göra mig till en mental katastrof. Det är klart, med ett faktiskt dödshot som väntar utanför ytterdörren, så kan en panikbenägen person som jag då och då förlora fotfästet. Under den senaste veckan har två läkare och sjuksköterska sagt att jag har så många riskfaktorer att jag kan stryka med om jag drabbas av Covid-19. Igår blev min kontaktperson inom psykiatrin förbannad då jag mumlade nåt om att ”klara mig själv.” Då fick jag svar på tal. ”Man skulle kunna tro att du är självmordsbenägen”, sa hon. Jävligt muntert, eller hur go vänner? Men det är svårt att att vara vidsynt och ödmjuk när valmöjligheterna tas ifrån en. Det är inte så lätt att kura skymning och mysa på soffan – med såna tankar snurrande, surrande i skallen.

I morgon måste jag ut i den vilda, farliga världen för att träffa två personer från kommunen. Ska underteckna hyreskontraktet. Istället för att ses på vicevärdens kontor där det kommer och går folk hela tiden, så träffas vi på minst två meters avstånd i min nya, helt tomma lägenhet.

Världen har blivit märklig. Världen är plötsligt mycket farlig.

Tänker på ”Pesten” av Camus och på den där afrikanska staden som isoleras på grund av att pesten slår till och på hur olika karaktärerna hanterar det ständiga dödshotet. En del uppoffrar sig för andra, somliga förtränger det hela och låtsas leva som vanligt, andra förlamas av rädsla, några försöker att fly. Men vad de än tar sig för så fortsätter pesten att släcka liv efter liv. Mekaniskt. Supersmarta människor som slås ner av ett osynligt korkat virus. Intressant är att boken tagit slut i stort sett hela Europa – en roman som kom ut 1947.

Nä nu jävlar får jag rycka upp mig. Har ju fått sova fem timmar, har en kopp  kaffe och en macka att se fram emot. Trösten är att jag nu har packat det allra mesta. Under tiden får jag stå ut allergin. Ska söka rätt på nåt roligt program på SVT Play.

 

Måste få skratta lite. Förr i tin var jag bra på att  skratta bort alla bekymmer. Gjorde i stort sett inte annat. Gapflabbade dag som natt. Måste återfå hoppet, för med hoppet följer framtidstron. Världen måste vara mer än fyra väggar.

Pesten – rykande aktuell

Av , , Bli först att kommentera 4

Nobelpristagaren Albert Camus roman ”Pesten” från 1947, har blivit rykande aktuell. Nu har den blivit svårt att få tag i …Har folk börjat hamstra Camus: Femton ”Pesten” och en kubikmeter toapapper … Även i Frankrike och Italien är varenda bok slutsåld.

Ett litet virus och vi människor, Skapelsens krona, faller ihop i chock och panik. Herregud, vi är dödliga!

Hoppet står till människan
Men precis som Camus tror jag på människan. Visserligen finns det somliga som (på fullt allvar) menar att vissa djur är klokare än människan. Varför har vi då inte sett till nån hund, katt eller rent av en apa som experter under alla dessa presskonferenser.

”En kamp för mänsklig värdighet”
”Pesten” är en tidlös roman som rent filosofiskt skildrar solidariteten som en revolt mot tillvarons meningslöshet. Den tidens existentialism lyser igenom, den som Sartré lanserade.  ”Livet kan få mening genom upproret; kampen för mänsklig värdighet”, som Camus skrev.

Ondska och okunskap
Isolerade från omvärlden är invånarna utlämnade åt varandra och åt skräcken. Läkaren Bernard Rieux, tar upp kampen mot pestens härjningar. Den är aktuell sin beskrivning om människans förhållande till det onda; om underkastelse och feghet, om ansvar och mod. Humanitärt tänkande, solidaritet och engagemang mot inskränkthet och egoism. Det är därför väldigt viktigt med förändring. Livet kan få mening genom upproret; kampen för mänsklig värdighet.

Farliga stollar
Detta känns ju rysligt aktuellt med dagens klimatförnekare och inskränkta typer. Såg här om dagen en republikan i USA som på fullt allvar menade att coronaviruset var något som Demokraterna hittat på … Okunskap är farligare än man tro – särskilt med en viss Trump vid rodret i USA. Camus menar att människan måste vakna upp och bryta sig ur det meningslösa mönster vi lever i.

Kloka citat av Camus:

  1. ”Att ge allt i nuet innebär att man gör vad man kan vid varje tillfälle. Alltid enligt det som vi vill ha. Det är så vi konstruerar vårt öde, genom att fokusera på varje situation och försöka ge det bästa av oss själva.”
  2. ”Att inte vara älskad är en enkel otur; det sanna nederlaget är att inte älska.”
  3. ”Varje gång en man är kedjad i världen, är vi kedjade med honom. Frihet måste finnas för alla eller för ingen.”
  4. ”I vinterns djup lärde jag mig till slut att det finns en oövervinnerlig sommar inom mig.”

*

För övrigt har vår langare här på Pig Hill, Bov Berra, börjat sälja limpa (svart) utanför Coop för femhundra spänn styck. Alltså inte cigarettlimpor, utan i detta fallet en glutenfri limpa bakad med majsmjöl.

Bov Berra köpte helt sonika varenda jävla limpa på Coop och säljer dem sedan ute på parkeringen: ”Limpa, prima limpa! Ha limpafest till helgen!” viskar han när man passerar.

Han funderar även på att ge sig på toapapper, men tycker att just det är ett skitjobb – under hans värdighet. ”Författarn, va tror ru om Försvarets ärtsoppa, den på burk?”

 

© Kent Lundholm

2020-03-17

 

 

 

 

 

 

Vackerola jag glömt

Av , , 1 kommentar 7

Förra natten, nån gång vid två-tre tiden, då man ska tänka som allra bäst, som mest logiskt, satt jag och skrev om Ester. Då klickade det till i skallen. Mycket av min oro bottnar i flytten den 28 mars Hade bara fått ihop tre flyttgubbar, varav en har ljumskbråck, den andre har ryggbesvär.

Jag förstod plötsligt hur det låg till. Förr i tin då jag flyttade, i parti och minut, kunde det dyka upp tio-femton friska kompisar – på den tid då vi var 30-40 unga.Nu har polarna fyllt 60 år. Folk är vinklippta med artroser, diskbråck, stroke, hjärtbesvär. Så jag vände mig till en flyttfirma. Jag kan inte dräpa mina få vänner jag har kvar. Så de får bära lätta bokkassar och flyttlådor. Medan jag dirigerar och ger order – och glada tillrop.

Ostvägen 151 på Ersboda. Dit drar  jag. Där ska jag leva och dö. Hoppas jag flyttar för sista gången. Detta blir 24:e gången jag flyttar. Det är bara folk med ADHD som flyttar så ofta – som på grund av långtråkighet flyr i geografin.

Coronaviruset … Vilken mardröm. Skulle det bli en pandemi så får många sätta livet till. Men för Trump är det väl en tidningsanka, en journalistisk fejknyhet.

 

Vackra dialektala ord som jag jobbar med i romanen om Ester. En del är så vackra. Ord jag har glömt men påminns om.

Tjälan, skaran, ogräse, sursnön, råkes, i lönnom, illun och Gu nåde dä!

Få jag sätt mä bredave dä? Jo sätt dä bredave mä. (Hör så vackert!)

Fjaskut, gapahals, svinut, kryp fyromfot och utbölinga.

För övrigt torde det vara så, att ju mer obegriplig världen tycks bli, desto mer måste vi läsa om den. Helt enkelt lära oss mer om den.