Etikett: ilska

Lider av tidsanemi

Av , , Bli först att kommentera 6

Fem dagars ledighet. Sedan bär det av mot Lycksele för att berätta om Ester, fjärde framträdandet i Lycksele, om jag räknar med Esterdagen i juni. Kan bli en femte, om bokningen i Knaftens bygdegård blir av. Ständigt detta framåtblickande. Blicken fastspikad vid horisonten. Tidsanemi. Kompis med harmen.

Spring Kent, spring! Signera all världens böcker.

Tiden – ett hot och en möjlighet. Jag har tidigare skrivit och sagt att jag inte hinner skriva någon fler roman. Hinner inte, orkar inte. Tre års skrivande är orealistiskt med Herr Parkinson hängande över mig.

”Tiden efter Ester” är en titel som tilltalar mig: en slags självbiografi som beskriver allt som skedde i samband med boksläppet. Om det inte blir genomförbart, skulle jag kunna skriva om skrivandet, en slags handbok om skrivandet i stort och smått; en bok som vänder sig till de som ville bli författare.

Om jag, med alla hinder, klarat av att skriva sju romaner och en självbiografi, så borde det finnas fler som fixar det. Däremot kan jag inte hjälpa och tipsa de som saknar vilja och uthållighet. Saknar man dessa egenskaper kan jag endast rekommendera ett inköp av ”Stora trolleriboken för hemmabruk”. Det finns helt klart något som kan benämnas för skrivandets smärta. Naturligtvis finns det även ett skrivandets glädje. Ni som klarar av att dagligen sitta på ändan och skriva, år efter år, kan redan nu börja att samla på detaljer, läsa in sig på de ämnesområden som hakar tag i en kommande roman – kunskaper som författaren kan ha nytta av när det i framtiden blir tal att ”skriva mellan raderna”. Det är i radernas och ordens mellanrum som livets väsen finns. Ett sådant manus har jag liggande, i stort sett klart.

Vintern 2020 var rullatorn min vän. 

I det dunkla, i dimman, kan vi göra orden klara, tydliga. Genom lära sig att använda språkets alla möjligheter, kan vi göra oss förstådda. Många författare trasslar till sitt språk i en önskan att visa hur ”mycket man som författare kan”, vilket ovillkorligen leder till att man strävar bort från sitt språk. Glöm inte bort att använda dig av det du upplevt, berättelserna som finns kvar i dina sinnen och minnen. Kring det kan man sedan bygga på med det fiktiva.

Men för att detta ska bli verklighet måste man ha ett språk.

I allt vi ämnar skriva måste vi finna drivkraften, i Älskade Ester, var drivkraften att ge henne upprättelse. I viss mån att betala av en skuld. Det som är bland det svåraste i skrivandet är att finna den rätta berättarrösten och dess tonläge. Jag trasslade till det rejält när jag i de första versionerna av Älskade Ester, lät en diakonissa vara berättare. Men Ester och diakonissan kom inte överens.

Ska jag bli poet?
Jag har en stor mängd poesi som blivit liggande och som jag emellanåt filar på. Ibland bråkar jag med EN dikt i Månader. Somliga dikter är riktigt bra, men om det räcker till en diktsamling vete tusan. Jag är ju inte någon poet i grunden. En bra dikt har en inbyggd harmoni i orden – det svåra är att skriva vackert om något som har en djupare mening. Resultatet blir ofta en massa ytliga ord som inte betyder något annat – förutom att vara vackra.

Skriva noveller
Jag har börjat peta i gamla och nya noveller, men har ju så rysligt svårt att skriva kort. Minns tiden som journalist och de arbetspass då jag skulle skriva notiser. Det är svårt att skriva kort och begripligt. Att sno ihop ett mittuppslag är enklare, än att i korthet beskriva en trafikolycka eller kommunstyrelsens ja/nej till ett ärende. Vad gäller novellerna, så har jag prövat en teknik där jag lägger anslaget så nära slutet som är möjligt. I några noveller finns mycket riktigt anslaget i de två, tre sista rader.

Tiden – ett hot!

Filmmanus?
Jo, tankarna går ofta till de filmmanus som jag skrev mellan år 1998 och 2005 och nu har frågan kommit från en producent, att jag borde ta mig an ett av de längre filmmanus jag skrev: ”All världens lycka” (3 x 60 minuter), som var tänkt att bli en TV-serie, regisserad av Kjell-Åke Andersson, med Daniel Alfredssons (Chef på SVT Drama) som delfinansiär. Allt var klart för filmstart 2004 – då SVT Drama ”rasar sönder och samman” av nåt internt bråk där TV-sporten fick ökade anslag, som togs från Drama. Plötsligt var där nytt folk. Ingen av dem kände till någon TV-serie vid namn All världens lycka. De tiotal personer som stöttat mig med kontakter, manusbearbetning, lön, försvann och upplöstes, och jag där stod jag med en bunt med filmmanus. Dessutom var där ett flertal producenter/regissörer som ryckte i mina novellfilmsmanus: Vedtjuven och ett tiotal till. Även de projekten gick i stöpet.

Ni förstår min tvekan att använda den tid jag har kvar, till att riskera ett hårt arbete med manus som bara blir liggande. Samtidigt finns där en kittlande nyfikenhet. Faktum var ju att det en gång fanns en hel hop med kunnigt filmfolk som höjde mina filmmanus till skyarna. faktum är att orsaken till att det inte blev några filmer, berodde på bristande ekonomi – inte på grund av mina manus.

En kort, kort roman?
Romanen om farmors mor Maria ropar på min uppmärksamhet. Kommer trots allt inte förbi berättelsen om min farmors mor Maria och hennes märkliga resa i geografin och den skam hon var tvungen att bära resten av livet. Men hinner jag skriva denna roman?

Ett litet barn söker sig till föräldrarnas trygghet. En författare skriver för att bli hörd och sedd genom sina ord. Paniken rör sig i mitt bröst. Den gör det var gång jag påminns om mitt öde, om att jag kommer att förlora mitt språk. Hur trögheten i mina tankar kommer bli än värre. Vem, vad blir jag utan språk? Jag är ju författaren som med MITT språk berättar för andra hur världen gestaltar sig, hur den kan förändras, bli tydligare genom den fantasi som jag levt i sedan barndomen.

Bäckmyran. Torpet, det rödmålade. Mitt hem.

För närvarande känner jag mig inte hemma någonstans. Jag har blivit en uteliggare bland minnen, liggande på en bädd av harm. Jag förflyttar mig mellan de rum där bokstäver, ord och meningar är inristade i väggar och tak. Men rummen kan inte sammantaget bli ett hem. Jag hade ett hem i det rödmålade torp som nu bebos av andra människor. I tonåren längtade jag mig bort från torpet i Bäckmyran, glömde platsen, till dess jag började skriva och snart börja inse att allt jag skriver om utspelar sig i och utanför torpet.

Ilskan bottnar ofta i oro och rädsla. Det gör mig till en stridbar figur. Har kommit på kant med ”hela världen”. Slåss för att få svängrum, för att hitta hem och att under tiden hitta rätt nivå för att beskriva de minnen jag har kvar – med ett språk som förtvinar, för att sedan försvinna.

Kanske bottnar allt i min oförmåga att uppskatta och njuta av det jag har; det jag faktiskt har åstadkommit – efter att ha levt ett liv i 200 km/h. Vad ska det bli av den där pojken iklädd en kropp som tillhör en gammgubbe; en man som inte kan lära sig att leva i Nuet – som går armkrok med sin harm.

 

Listar min lycka

Av , , Bli först att kommentera 4

Vaknar utvilad. Sju timmars sammanhängande sömn tack vare ny sömnmedicin. Två läkarbesök i onsdags, två olika ordinationer vilket tvingade mig som patient att göra ett val. Vad gör man när läkarna vägrar prata ihop sig? Nej, istället kör de i sina hjulspår. Dagens vård. Det är inte klokt. Men jag gjorde ett val och valde rätt. Minns inte när jag senast sov så gott och så länge, som under ett par års tid sovit 2-3 timmar per natt, vilket nu slagit sig på min kropp med sämre diabetes (inre stress), mer värk, sämre Parkinson, uselt minne.

Pigg och alert tänkte jag bjuda på några listor. (Vad nu det ska vara bra för?)

Svårt med lycka
Det är märkligt. När jag ska göra en lista med tio saker som gör mig glad, så kör jag gång på gång fast. Men under hela mitt liv har jag haft svårt att se min egen lycka och att vara tacksam för den. Där finns en känsla av att jag inte gjort mig förtjänt av den. Skulden, skammen.

10 SAKER SOM GÖR MIG GLAD

  • När jag får träffa Lena och min dotter Hanna.
  • En vacker höstdag när luften är hög.
  • När jag efter treårs jobb får hålla i en av mina romaner.
  • När jag träffar polarna och mina läsare.
  • Att dagarna i ända får lyssna på Genesis.
  • När jag läser en bra bok.
  • När jag ser en bra film – utan reklamavbrott.
  • När jag av nån anledning känner mig frisk.
  • När jag mot alla odds orkar med att motionera.
  • När jag får in en extraslant på mitt bankkonto.

TIO SAKER SOM GÖR MIG IRRITERAD

  • Pratakusar som bygger sina åsikter och så kallade sanningar på fördomar och konspirationsteorier.
  • Vardags- och smygrasister som ursäktar sig med: ”Jag är inte rasist, men …”
  • Klimatförnekare som sprider konspirationsteorier för att undergräva vetenskapen.
  • Alla dessa skojfriska typer, som försöker vinna billiga poänger genom att skämta nedlåtande om folk som är eljest, annorlunda.
  • President Trump, som tycks tro att han är alltings mått.
  • Lockropen från bakåtsträvarna om att det var bättre förr.
  • Fördummande Teve-reklam. Alla dessa irriterande avbrott kan driva den bäste till vansinne.
  • Alla dess spelbolag som skapar spelmissbrukare.
  • Treackordsmusik.
  • Bilister som inte vet vad en blinkers ska användas till.

Häpp! Roligare än så här blir det inte.

När hjärtat brister

Av , , Bli först att kommentera 5

Märkligt. Idag ska jag träffa en läkare på psyket (den femte i raden under ett halvår) för att bland annat diskutera min sömnlöshet. Förra veckan sov jag 2-3 timmar per natt, vilket varit vanligt sedan i februari, men nu har jag två nätter i rad sovit sju timmar. Tillfälligt eller håller sömnen på att stabilisera sig? För tidigt att säga efter ett drygt år av farlig sömnlöshet.

desperate-2293377_960_720

Sorg och ilska går hand i hand. Det blir så när man förlorat något/någon. Man kan å ena sidan gråta i förtvivlan för att en kär vän har dött, å andra sidan bli förbannad på den döde för att denne har övergivit och svikit en. Sorgen är komplicerad eftersom den kan ha så många olika ansikten och faser, men det är väl som Robban Broberg: ”Precis som natten växer in dag, så växer lessen in i glad” (på ett ungefär).

Det finns en existentiell sorg som mer handlar om livet i sin helhet och vad som händer sedan. Vi kämpar som galningar för att behålla vår ungdom; springer, cyklar, bantar etc men vi vet ju alla att den kampen är vi dömda att förlora. Jag har alltid levt med en ständigt pågående dödssorg, vilket gett mig en svart klangbotten. Dumt kan tyckas, men sorgen över att förlora mitt enda liv har präglat mig mycket. Jag tror att jag blivit författare av den anledningen; att skriva böcker för att försöka förstå, att kunna skriva av mig och för att lämna fotspår i sanden.

Sorgen behövs för att vi ska kunna acceptera och bearbeta det som hänt; så att man kan släppa taget om den som dött eller övergivit oss. Man måste genom ”dyngan” för att bli fri, så att man med öppna ögon kan se vad som hänt. Till slut kommer en tid då minnet av den döde bleknar. Det är så lätt att sorgen som blandar sig med ilskan skapar blödande sår som aldrig vill läka. Eller som Ulf Lundell skrev: ”Jag bär min ärr som medaljer.”

broken-heart-2965890__340

Sorgen kan sätta sig i kroppen som värk eller orsaka sjukdomar. Brustet hjärta eller takotsubo är något som sker vid allvarliga kriser. Man har sett det i krig och efter naturkatastrofer. Men även vid akut sorg eller långvarig stress. Sörjande, men hälsosamma, vältränade människor med perfekta kranskärl, kan få en hjärtinfarkt, ett brustet hjärta. Emotionell eller psykisk stress får stresshormonerna att flöda. Till dess det smäller.

Det är kanske så att sorgen sitter i hjärtat. De gånger jag drabbat av en akut sorg, när nån nära plötsligt dött, så har jag känt ett band över bröstet och en glödande punkt där hjärtat sitter. Men värst i sorgen är nog skulden. Varför sa jag inte ”det till hon/han”, eller varför sa jag ”nåt så korkat”? Det kan till och med kännas så: Varför fick inte jag dö istället? Man börjar att anklaga sig själv (för något man inte kan påverka). För hur ber man en död om ursäkt?

roses-4356384_960_720

Hur det nu än är med allt detta, så tar det tid att sörja. Det måste få ta tid. Det kan ta år innan man kan släppa taget om den döde eller han/hon som övergav dig. Jag sörjer mest det faktum att sjukdomen kommer att göra så att jag förlorar kontrollen över min kropp. Den sorgen lär följa mig ner i graven. Men det får jag leva med.

För övrigt så har samtalet en läkande kraft. Prata, prata med någon som klarar av att lyssna. Det är din berättelse, låt inte nån annan lägga beslag på den.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Vrede mot orättvisor

Av , , Bli först att kommentera 3

Mina tankar går till alla de människor som flyr från kriget – det behövs inte mycket fantasi för att förstå varför. Bilderna vi ser dagligen är verkliga. Är man sedan utrustad med en någorlunda utvecklad empatisk förmåga, så är det fullt möjligt att känna deras skräck. Hur skulle vi själva ha gjort? Stannat och väntat – eller tagit vårt pick och pack och sedan börjat gå? När man som jag börjar blogga i ämnet så dyker kommentarerna upp, alltid anonyma, där man som skribent får veta vilken dumjävel man är, eller så kommer det långa texter som ska innehålla ”sanningen”. Det är så de jobbar. de som tänker brunt.

Här kan vi hjälpa.

Satt i morse och slötittade på ett program om ilska och hur olika vi kan reagera vid hot eller inför en påtaglig orättvisa. En man, som tydligen i vanliga fall var något av en filbunke, blev totalt rosenrasande när han på tunnelbanan såg en man helt öppet stjäla en mobiltelefon från en ung tjej som satt och sov ruset av sig. Han filmade tjuven och gjorde en slags intervju med denne. Boven menade att det var hans fulla rätt att ta mobilen, då han själv blivit bestulen på sin mobil för någon vecka sedan. Mannen följde efter tjuven och filmade hela tiden, samtidigt som han verbalt läste lusen av honom. Filmen ledde till att tjuven senare kunde gripas. Civilkurage med andra ord och som visar på en vrede som är positiv och som vi ska använda oss av när vi dels sätter gränser för vår egen person, dels när vi helt rättmätigt försvarar de som är utsatta och svaga.

ilska

Sedan visade de exempel på den plötsliga, irrationella ilskan, på människor med taskig impulskontroll, som låter grottmannen/kvinnan styra beteendet (fly eller slåss), människor som inte klarar av att räkna till tio, utan smockar till direkt. De visade två situationer från ett flygplan som flög på 10 000 meter. En kortväxt, späd kvinna gick till ursinnig attack mot en tvåmetersman. Orsaken: han hade inte fällt tillbaka sin stolsrygg tillräckligt. Nästa klipp visade en skränig, odräglig nygift kvinna som gick runt i planet och muckade gräl. Det är då som en man ”spillde” te på hennes klänning. Då dök hennes far upp, en propert klädd gentleman i 70-års åldern, som stegade fram till mannen som spillt te på dottern – och försökte strypa honom! Inte tala honom till rätta – nej förstahandsvalet var att strypa honom! Det säger en del om oss människor – och vad händer då inte med oss i en krigssituation, när vi bär uniform och har vapen i händerna …Tänk er ett gäng soldater med taskig impulskontroll som intar en by – och så blir en av dem tvärförbannad …Åter till tv-dokumentären. Priset tar dock mannen som blir förbannad – och spöar upp en snögubbe! Då är man styrd av sina känslor – totalt.

En ny dag med nya möjligheter. Borde försöka ta bussen in till centrum.

För övrigt rör jag mig framåt. Alltid framåt! För varje steg jag tar, så avlägsnar jag mig det som varit. Sorgen lättar och jag blir alltmer fri.