Etikett: Vedtjuven

Att möta sina läsare

Av Kent Lundholm, 22 oktober 2012 kl 22:35, Bli först att kommentera

Har under hösten snurrat runt i länet och mött mina läsare. I kväll var jag i Umeå och mötte landstingets kulturförening – nästan hundra personer. Hamnade uppe på ett podium och avståndet blev väl långt, men med en "mygga" vid munnen så hördes jag tydligt.

Sedan i april har jag varit på ett trettiotal platser och antalet åhörare har skiftat. Efter att ha kört i tre timmar till Vilhelmina dök det upp två personer. Men det blev en mycket trevlig träff, där det varken behövdes podium eller myggor. En sådan gång blir det mer ett resonerande, ett samtal med åhörarna. Annat var det i Lycksele där det kom över hundra personer och där mikrofonen gick sönder. Men även det blev ett roligt möte.

Som författare är man nyfiken vad de tycker om boken, i det här fallet Vedtjuven som kom ut i april. Nu är det ju inte alla som hunnit läsa den, men det finns en del proffskritiker som gärna vill ge ett utlåtande efter mitt framträdande. Ett personligt omdöme. Dessa människor betyder mycket. Dessa läsare har läst allt jag skrivit och kan jämföra romanerna. Ett sådant omdöme fick jag för två veckor på stadsbiblioteket i Umeå. Jag hade under föreläsningen sagt att jag börjat bli en aning trött på Baklandet och nästa roman förmodligen skulle bli den sista. Den äldre mannen tog mig armen och drog mig avsides. "Du ska aldrig sluta att skriva om Baklandet. Det är din livuppgift. Hör du det?" Jag blev paff, svarslös. "Förresten, Vedtjuven är det bästa du skrivit", svslutade gubben.När jag kom hem, så förstod jag innebörden av det han sagt. Läsarna kräver att jag ska skriva om Baklandet – ända in i min bleka död.

På torsdag är det Bjurholm som gäller, i kyrkstugan. En ny uppmaning. I november väntar Vindeln och Sävar. Däremellan ett föredrag hos Dysleksiföreningen i Umeå. Det senare blir en riktig utmaning.

Sedan tar jag jullov.

Vedtjuven på väg in i filmen

Av Kent Lundholm, 1 juni 2012 kl 14:32, Bli först att kommentera

Är som sagt ute på turné med min Vedtjuv och besöker bibliotek och sjukhus runt om i länet. En upplyftande tillvaro – och emellanåt lite skrämmande. Är ju egentligen inte lagd åt det där hållet då man ska stå framför folk och vara märkvärdig. För skulle jag enbart vara Kent, skulle ingen lyssna. Man måste vara nalta eljest för att kunna lyfta fram en berättelse.

När det sedan gäller själva berättelsen, min egenhändigt skrivan roman, så är det ju ingen som kan slå mig på fingrarna. Vad gäller Vedtjuven så finns det ingen annan än jag som känner till hur den kom till. Jag kommer långt genom detta maktförhållande. Sedan måste jag naturligtvis vara ödmjuk inför mötet med mina läsare. De har ju kommit för min skull – och det är stort.

Vedtjuven kom till i slutet på 1980-talet i Arvidsjaur där jag för tillfället jobbade som sjuksköterska på akuten. Det var en stund mellan passen som min kollega Börje berättade den märkliga historien. En riktig skröna – eller hade det faktiskt hänt? Jag gjorde några anteckningar och i början av 1990-talet skrev jag en novell som kom att hetta Vedtjuven.

Den blev liggande till 2003 då jag gick en kurs att skriva filmmanus. Det hamnade hos SVT Drama, hos dess chef Daniel Alfredsson. Han tände till på den och besökte Umeå för att diskutera manuset med mig. Jo, en novellfilm skulle det kunna bli. Det var med andra ord långtgågna planer, men de rann ner mellan stolarna. Manuset blev liggande.

2010 hittade jag detta filmmanus och läste igenom det. Jag insåg att det skulle kunna bli en roman. Jag placerade handlingen i Baklandet -det enda land jag känner till – och började jobba med karaktärerna och gestatningen. På den vägen är det. Det gick ovanligt fort att skriva romanen, men så var ju storyn princip "klar". Om nu en roman någonsin kan bli klar.

Ett tiotal av mina läsare har sagt att Vedtjuven är filmiskt skriven; tydliga scener, skrapa klipp, övergångar. Jo, så är det nog. Det är nog meningen att Vedtjuven trots allt ska bli en film

Nån som vet var man får tag i Daniel Alfredsson och Jörgen Bergmark?

Det ljusnar därute. Stora blå hål mellan de grå skyarna.

En dag som alla andra

Av Kent Lundholm, 22 april 2012 kl 13:09, Bli först att kommentera

Utan att jag märkt det har livet vänt till det bättre. Jo, här gäller det minsann att vara uppmärksam. Meningen med tillvaron handlar i mångt och mycket om att upptäcka de goda, fina stunderna, så att man kan njuta av dem. Fort har de runnit undan och försvunnit. Mötet med mina läsare har gjort att livet lyft och att oron kring ett "misslyckade" spolats bort. Det är ju så när man skrivit en bok, att katastroftankarna dyker upp – särskilt vid tiden av utgivning. Innan jag fick Vedtjuven i min hand, var jag inte ens säker på att trycksvärtan skulle finnas kvar; att jag skulle ha skrivit en bok utan ord. Men när jag väl bläddrat i den, läst högt ur den en stund, insåg jag att jag verkligen lyckats med min bedrift.

Efter att ha varit på väg i ett drygt år, har jag åter stannat upp. Det är då som minnesbilderna rasslar förbi, som pärlorna på ett halsband. Det är väl så som vi människor gör när vi får tid över för reflektioner. Men man får heller inte fixera sig allt för mycket vid detaljerna; de kan skymma sikten för själva livet. Därför gäller det att välja rätt karta. Tror att man ska strunta i kartorna som visar varenda liten bäck och sten och istället välja en som visar en större översikt. Det är helheten som räknas. Den och inget annat.

Grått därute. Grått och oroväckande stilla. Längtar så ofantligt efter våren; efter den tid då värmen infinner sig och när knopparna brister. Det är den tiden på året då jag brukar få en sådan vanvettig lust efter att vandra. Det är långpromenadernas tid. Jag går liksom hela vintern och laddar inför att få komma ut och gå. Att få gå mig stark. Vet inte vad det är med mig, men om vintern vill jag mest kura ihop mig mörkret och stugvärmen, och undvika världen. Det är också den tiden på året då jag skriver som mest intensivt.

Detta är en dag som alla andra. Varken mer eller mindre. Det är dags att koka kaffe.

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com

Rekord i Lycksele

Av Kent Lundholm, 17 april 2012 kl 15:27, Bli först att kommentera

Det är nåt alldeles speciellt att komma till Lycksele. Jag har ju med åren blivit en hemvändare, som återvänder till Lycksele för att antingen hälsa på släkten eller för att uträtta något särskilt ärende. När det gäller det senare har det blivit liktydigt med att träffa mina läsare. Den här gången var det boksläpp av min senaste roman "Vedtjuven". Något som i sig är pirrigt – och än värre blir det att möta läsarna just i Lycksele. Det är ju där som samtliga mina romaner utspelar sig – eller rättare sagt i Baklandet som ligger tre mil in i svartskogen.

Biblioteket hade annonserat rejält, vilket visade sig när portarna öppnade. Totalt strömmade det in 96 personer, vilket är publikrekord. Det blev ett himla fixande för att få fram tillräckligt med stolar.

Själv stod jag i änden av rummet och fipplade på med mikrofonen och högtalarna. Lika bra det, så att jag inte behövde jaga upp mig. Där fanns många kända ansikten; människor som jag inte sett på år och dar. Där var de som kom fram och skakade hand och sa sig känna mig – men som jag hade svårt att placera dem på minnets karta.

Väl igång så gick det bra – förutom att högtalarna "kärvade" ibland. Jag berättade om mitt skrivande, om resan fram till publicerad författare. Det var ju när jag kom på att skriva om det jag kände till, som det lossnade för mig. Många var intresserad av att få veta vem vedtjuven är. Det kunde jag berätta – men inte hur vedstölderna utvecklade sig till ett krig mellan gubbarna.

Sålde 50 exemplar av Vedtjuven – vilket är ett rekord för ett enskilt tillfälle.

I morgon väntar Café Pilgatan. Då blir det boksläpp för publiken i Umeå. Det känns som den värsta nervositeten släppt efter framträdandete i Lycksele. Nu ska det gå som en dans. Hoppas jag.

KENT LUNDHOLM

Att möta sina läsare

Av Kent Lundholm, 15 april 2012 kl 09:04, 1 kommentar

Allt har sin tid. Skrivandets de senaste året, medan det nu handlar om framträdandets tid. Börjar i morgon i Lycksele (19.00 i biblioteket) och på onsdag är det Ordcaféet på Pilgatan i Umeå som gäller. Det ska erkännas att det känns en aning pirrigt, som om jag står på osäker mark. Intalar mig att jag ska tala om ett ämne som jag borde behärska – den egna romanen Vedtjuven.

I mitt arbetsrum står fyra kartonger med med böcker. Då och då går jag fram till dem och plockar upp ett exemplar av Vedtjuven, vrider och vänder på den, bläddrar förstrött och slår upp en sida på måfå. Jo, det är verkligen jag som skrivit i denna text.

På mina framträdanden kommer jag att börja tala om meningen med att skriva, om hur det krävs ett viss mått av mod för att överhuvudtaget börja skriva böcker. Förmodligen måste man även vara dumdristig. Till detta ska läggas den belöning man får av att möta sina läsare – och att i slutänden få hålla i ett tryckt exemplar.

Jag kommer kort att berätta om resan i mitt skrivande, hur jag i början fick för mig att skriva storslagna, filosofiska romaner. Något som enbart ledde till refuseringar och skrivkramp. Det var först när jag började berätta om det jag kände till, om människorna i Baklandet, som förlösningen inträffade. I dag känner jag inte till något annat än Baklandet. Nu har det blivit fyra romaner om denna märkliga trakt, som finns någonstans i skogs- och myrlandet utanför Lycksele.

Slutligen blir det – naturligtvis – en hel del prat om Vedtjuven; romanen som blev till efter en hörsägen uppe i Arvidsjaur i slutet av 1980-talet, och sedan en novell i början av 90-talet och sedan ett filmmanus 2004. Hösten 2010 återfann jag detta filmmanus och beslöt mig för skriva en roman. På den vägen är det.

Nu ska jag alltså ut i vida världen och berätta om den romanen. Det är det som jag sitter här och gruvar mig för. Men det ska nog gå bra.

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com

Jo, det är sant

Av Kent Lundholm, 13 april 2012 kl 14:59, Bli först att kommentera

Det är ungefär som när man väntar på ett barn som ska födas. Man tror inte det är sant förrän man får lägga sina händer på det. Åkte tidigt i morse mot Skellefteå och förlaget, för att hämta mina "författarexemplar". Innanför dörren på förlaget, stod några lådor innehållande min roman "Vedtjuven". Med darrande händer bläddrade jag i ett exemplar, i första hand för kontrollera att texten fanns kvar. Jo, där fanns text i vart och ett av de hundra exemplaren jag skulle hämta.

Det är något stort i att se sina egna ord, tryckta och inramade av ett vackert omslag. Jo, det är sannerligen som att vara med när ett barn föds. I stort sett varje dag sedan hösten 2010 har jag umgåtts med orden som till slut fastnade i boken. Det fungerade den här gången också.

Nu är jag redo att möta läsarna och publiken under den turné jag ämnar göra den kommande månaden. Skrivandet går in i en ny fas.

Det börjar dra ihop sig

Av Kent Lundholm, 11 april 2012 kl 11:08, 2 kommentarer

Det börjar dra ihop sig. Det är av den anledningen jag har fjärilar i magen, som gör det svårt att fokusera och som får mig att drömma hårt och intensivt. Efter ett års intensivt arbete, så ska detta mynna ut i en tryckt bok och en del möten med mina läsare. Varje gång det skett i mitt liv, så har nervositen och oron kommit som ett brev på posten. Jo, det krävs sannerligen ett visst mått av mod för att skriva böcker. Eller så har man sig själv att skylla.

Rent geografiskt befinner sig "Vedtjuven" i en långtradare, någonstans mellan tryckeriet i Riga och förlaget som huserar i Skellefteå. Sedan ska ett okänt antal exemplar ner till mig i Umeå; böcker som ska tas med på min turné i Västerbotten. Utan dem skulle mina framträdanden te sig fattiga och innehållslösa.

Först ut är biblioteket i Lycksele (16/4), följt av Umeå (18/4) och Skellefteå veckan därpå. Det är även klart med Vilhelmina, Nordmaling och Vindeln.

Att möta mina läsare är stort – och pirrigt. Stort för att det kommer människor för att ta del av det jag skrivit, för att lyssna på det jag har att säga. Ibland infinner sig en känsla av overklighet, när somliga visar sig kunna romanerna bättre än jag gör. De har läst samma bok gång på gång och funnit tolkningar som jag själv inte reflekterat över.

Som sagt: det börjar dra ihop sig. Nu kan jag omöjligt backa bandet, nu kan jag omöjligt lyfta armarna och ge upp. Jag har själv satt stenen i rullning och får därför stå mitt kast. Allt jag kan göra nu är att ta det lugnt och invänta samtalet från min förläggare. När jag väl fått det, så är det bara att starta bilen och ge järnet.

Snart dags för boksläpp

Av Kent Lundholm, 3 april 2012 kl 11:51, Bli först att kommentera

DET ÄR INTE första gången. Den fjärde. Men jag blir till samma darrande löv, var gång jag lämnar ifrån mig mitt verk. Ibland slår tankens blixt till: Herregud, vad har jag ställt till med? Ett drygt år har jag skrivit på romanen, i princip varje dag, till och från. Så lång tid behöver jag på mig för att skriva en bok. Ändå har det gått ovanligt fort och lätt med Vedtjuven. Kanske för att jag haft romanen i skallen sedan i början av 1990-talet – så ur den synvinkeln så har jag skrivit på den betydligt längre än ett år.

NU ÄR MIN roman på väg hem från ett tryckeri i Riga i Lettland, där förlaget (Ord & visor förlag) trycker sina böcker. Inom kort finns den på bokdiskarna och biblioteken runt om landet. Nu kan jag omöjligt påverka skeendet mer. Inte ett dyft.

Så om jag får djupandas ett tag, så kommer oron att lätta. Jag vet ju hur glädjen kommer att strömma emot mig när jag får hålla i MIN roman, när jag får bläddra i sidorna och nicka förnöjsamt : Jo, detta har jag skrivit.

VEDTJUVEN ÄR SOM sagt min fjärde roman. Den ustpelar sig i Baklandet, en trakt som finns i och kring byn Bäckmyran, utanför Lycksele i Västerbottens inland. Jag rör mig alltså i samma miljöer som i mina tidigare romaner. Karaktärerna är bekanta för mig, inte minst på grund av att jag mött dem alla, på ett eller annat sätt.

Vad handlar då boken om? Ja, så här har jag beskrivit handlingen på baksidestexten.

”Vintern 1974 drabbas västvärlden av en energikris. Så även Baklandet. Rubert äger all ved i världen, medan grannen Adrian inte förfogar över en enda pinne. Där bortom allfarvägarna uppstår en maktkamp om veden – och en dag smäller det. Kriget mellan männen står utanför lagens långa arm. Klart är att konflikten om veden har ett mycket högt pris.”

Några framträdanden är bokade:
16 april i Lycksele
18 april i Umeå

Läs mer på min webb:

Etikett: Vedtjuven

Att möta sina läsare

Vedtjuven på väg in i filmen

En dag som alla andra

Rekord i Lycksele

Att möta sina läsare

Jo, det är sant

Det börjar dra ihop sig

Snart dags för boksläpp

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv