är det idag.
jag har haft en son som har haft världens astmaanfall och är hemma idag med pipig andning och ett flitigt användande av Bricanyl.

Jag själv som är totalt utan allergier ’what so ever’ har så svårt att sätta mig in i hur det måste kännas. Jag lider med min son när han kippar efter andan och vill verkligen göra allt så att han skall må bra men jag vet inte vad jag kan göra. Jag håller handen, kramar, pussar och säger att allt blir bra.
Tur att maken tillhör de allergiskas skara, han har stenkoll.

I morgon börjar allvaret för mig, det känns spännande, roligt, skräckinjagande och pirrigt på en och samma gång. vad skall jag ha på mig, vad förväntas jag göra? vad förväntas jag kunna? Egentligen?

Helgen var trevlig, vi var till Mellansvartbäck och hälsade på en vän som bor där med sina fyra barn.
Mellanpojken var bjuden på kalas till Sillviken så när klockan var 19:00 fick jag i uppdrag att hämta honom. För mig så gick det jättebra problemet var bara att Sillviken ligger lite avsides till. Innan jag hittade dit! Tur att värdinnan för kalaset var en hejjare på vägbeskrivningar.

Jag har även kontaktat handläggaren på Ackordcentralen om min lön som jag inte kommer att få denna månad i alla fall. Det skulle inte vara några problem sa hon. Nej, inte för henne. Men för alla oss som inte får någon lön då? Vi som har hus att amortera på, barn att ge mat till och räkningar som skall betalas?

I värsta fall så får vi låna pengar av våra nära och kära. Nästa månad så får jag lön som vanligt igen, hoppas jag i alla fall!

Kram