I Astrid Lindgren landet Obbola!
Ljuvliga småhus blandat med tjärdoften från fiskebodarna gör verkligen detta till paradiset på jorden.

Vi har dock inte alltid bott så här, ett tag (det känns som en hel evighet sen) så bodde vi inne i stan med alla barnen. Vi trivdes jättebra, barnen trivdes jättebra men det var det där med att äga sitt eget hus. Den svenska drömmen ni vet.

Sagt och gjort, vi fann vårt paradis, barnen bytte skola, umgänge och allt var frid och fröjd.

Så en dag (man kan säga att den dagen var i dag) fick jag för mig att jag skulle ta mina barn på stan.
Hallå!!
Vi är ju för tusan från stan, mina barn har ju avgaserna i blodet liksom.

Innan stan så skulle vi på mitt jobb för att hämta de där gratis biljetterna jag surrade tidigare om.
Stänga förmaningsregler innan: Rör inget, lev inte om, var tysta, snälla, söta & rara!!!
Hah!!
Jag glömde att det var mina barn vi pratade om…
Det första Noah gör när jag står och småpratar lite med en kollega är att han trycker på kaffeautomaten så att varmchoklad sprutar ned över golvet!
Affe grinar, Jack.. är faktiskt lugn, Ebbe surar.

Jo, mina barn är lugna och rara!! Väldigt väluppfostrade!
Flämtande tar jag barnen och springer därifrån innan de orsakar mer skador.

Till stan!!

Mina barn springer, rusar, skriker, plockar, gnäller och mitt i allt så gråter Affe konstant efter ’MAMMA’!
Hallå, jag står ju här brevid!

I bilen på väg hem så slog det mig, mina barn är inga stadsbarn längre… de är inte vana att gå på stan, de vet inte de sociala reglerna som gäller när man rör sig i affärer.
Mina barn har blivit Obbolafierade!!!!

Hädanefter så är det jag som socialiserar in mina barn i stadsandan igen!!
Jag kommer att bli…en lantis som går på stan på lördagarna!!!

Watch out!