Jag skrev ett långt inlägg nyss om hur sur jag är och hur trött jag är.
Jag ångrade mig i sista stund då detta skall ICKET bli en deppig sur blogg, utan mer en ’YES; jag kan’ blogg!

Så här, härmed så tillägnar jag denna dags blogg till alla smådeppiga, snart arbetslösa, underbara kvinnor (eller män)!

Vi kan mer än vad våra chefer tror, vi sitter på en enorm resurs egentligen bara genom att existera. Vi är unika, det finns ingen som oss.
Vaddå ekonomisk kris??
Klart som tusan att det blir en ekonomisk kris när vi slutar, det viktigaste jobbet blir ju inte gjort ordentligt utan oss. Vilket ovillkorligen kommer att sluta med katastrof då det kommer att kosta företaget enorma resurser när de försöker styra upp allt igen.
Vi är snygga, även om vi inte kommer att ha råd med designerskläder. H&M skall man inte förkasta i första taget, ej heller Boutique Maxi (Ica Maxi för er oinvigda).
Sedan så sitter ju inte skönheten i kläderna utan i hjärtat!

Visst känns det lite bättre nu? För mig så gör det det i alla fall.

Jag läste om någon som förlorade jobbet pga att de bloggade om sitt arbete. Helt galet anser jag. Ens arbete är ju en del av livet.
Nu har jag iofs aldrig avslöjat vart jag arbetar i min blogg, jag tänker inte heller göra det.
Men, jag kan säga som så, att jag vill verkligen inte sluta. Jag trivs jättemycket, både med arbetsuppgifterna och med mina kollegor (även om de idag fick några ilskna kängor av mig, förlåt för det).

Vissa dagar känns det bara värre än andra och idag var en jobbig dag. Nu känns det bättre.
Nu skall jag se Desperate och äta min nybakta limpa!

Kram, kollegor, vänner, släkt kända & o(ö)kända!!!