att hoppa i säng i en rimlig tid?

Jag är så förvanskligt trött nu på mornarna att jag knappt kan öppna ögonen så i morse bestämde jag mig: Inget mer slötittande på dumburken om kvällarna.
Så jag hade tänkt att hoppa isäng, men så såg jag att det efter Desperate var Christine
(liten byside om den serien, hon är så vansinnigt lik en väninna till mig, ni som känner henne vet vem det är), när så den serien var slut så flippade jag lite…gick ned i tvättstugan och fann att Brothers & Sisters visades..I pausen så flippade jag vidare och vad fann jag då?
Om inte..LOST!!

Så nu sitter jag här, överspeedad och känner mig verkligen inte trött!

På jobbet i dag kom en kollega som sitter på en annan avdelning upp, tittade mig djupt i ögonen och sade: -Säg bara JA!!
Lite rädd blev jag nog, men fann mig snabbt och svarade -Ja?
Då klämmer han ur sig att jag numera är en av lagföräldrarna i sonens fotbollsgrupp!!
Jippieeeyyy? Eller, vad skall man säga?
Vad gör man som lagförälder, klassförälder har jag varit, flera gånger till och med.
Skall jag vara på träningarna som moraliskt stöd till de små liven, förväntas jag ordna partyn?
VAD?

För er som har svårt för skryt…Läs inte vidare!

*************************************************************************

Jag bara måste få skryta om mina barn, de är världens finaste pojkar.
Äldsten är så snäll, fin och ja..helt enkelt underbar!
Jag måste ha gjort något rätt när jag uppfostrade honom för han är så fin mot sin flickvän.

Nummer två i skaran är en superkille på alla sätt och vis, han hjälper mig alltid med Affe. Han gör det dessutom självmant, för att han tycker det är roligt.

Trean vet inte ens om varför tjejerna jagar honom, men det är för att han är en sån fin och gullig kille. Han är inte så mycket för de där hårda tuffa lekarna och bryter på en gång leken om han märker att någon inte tycker om det.

Sisten, min bebis. Han är världens goaste, alltid kramig och snäll.
Så stolt när han lär sig nya saker, som cyklingen.

Åååh vad jag älskar dom!
Mina prinsar, måtte dom växa upp och bli glada, självständiga individer som tror på sig själv.

Som mamma till ENDAST pojkar så har jag väldigt ofta fått höra att jag måste vara ledsen för att jag inte fått flickor.

Helt allvarligt så var det faktiskt någon som sa det precis när vår minsting låg i vagnen,

-’Åhh, jaså…blev det en till pojke. Jaha, nu blev ni väl besviken’
Vad svarar man på det liksom?? Slår man dom på käften eller?

Sanningen att säga så… nej, jag är inte det.

Jag är nog ingen tjejmamma! Jag är en stolt mamma till mina prinsar!

Nu så, nu har jag fått skryta av mig. Som mamma så behöver man få göra det ibland, även om det sticker i ögonen på andra;-)

Kram på er!!