I februari någon gång så bestämde vi på mina avdelning att visst skulle vi springa blodomloppet?
-Jaaaaa! Hojtade jag. Säkert högst av alla.
När så det ödesdigra datumet för blodomloppet kom så hade jag tränat exakt tre gånger!!
Lägg dessutom till två kraschade knän och extremt dålig kondition så har ni mig.

Men, jag kan ju inte svika laget, tänkte jag. Tog på mig min springstass och nya pjuxen och gav mig iväg till I-20 området.
Väl där så gick det faktiskt bra, överförväntan bra. Jag sprang och sprang och kände mig i toppform ända tills just efter 2km skylten.
Då sprang jag på en liten gruskulle, foten vek sig och..ja, den stukade foten var ett faktum.

Detta till trots så gav jag inte upp, jag gick väl i en kilometer sen kändes foten som om den svullnat så pass mycket att den inte gick att rubba i skon. Då sprang jag igen, jag sprang och sprang och sprang tills jag mötte en kollega, då gav jag upp och vi promenerade gemensamt till mål.

Jag är så ofantligt stolt över mig själv och måste fortsätta. Jag älskar att springa.
Att köra bilen hem till Obbola var en upplevelse kan jag lova *ler* foten följde inte riktigt med mig.
I dag känns den lite bättre, smärtstillande och inlindning gör susen.

I dag har Ebbe fotbollsträning så jag tänkte passa på att städa lite grann. Flytta torsdagsstädet till Onsdag? kan man vara så fräck?

Nu… matlagning.

Kram på er, alla vänner, släktingar, kollegor, kända och o(ö)kända.