Nu börjar jag verkligen misströsta.
Min käre make har ju som ni säkert kommer ihåg lovat mig att köket skulle stå klart tills midsommar…
Så blev då inte fallet, nu siktar vi in oss på vårt bejublade jubileum som äger rum om ca två veckor.
Men jag tror faktiskt inte att vi kommer att hinna.

Maken gör som sagt ALLT själv, jag hjälper till i den mån jag kan men i övrigt så från den minsta spik till den största kakelplattan görs av Herr Olsén själv.
Han är jätteduktig, jag säger inget annat men jag kan bli lite avis på alla andra som får all hjälp dom behöver av sina föräldrar (inget ont om dig nu mamma, jag vet att du skulle hjälpa till om du kunde).
Andras föräldrar fixar och trixar men vi får göra allt själv.
Nu kan vi iofs klappa oss på axeln efteråt och säga att vi varit duktiga, men vad är det värt när vi kryper på knäna av trötthet och uppgivenhet?

Jag vet att vi får skylla oss själva som köpte ett hus med renoveringsbehov, men till vårt försvar, vi har gjort väldigt mycket (även om det är vansinnigt mycket kvar).

Nej, förlåt att jag gnäller. Detta skall ju inte bli en gnällblogg.
Nu skall maken på repning, jag kasta Affe i säng och sen skall jag måla klart skafferiet.
Hmm, kanske till och med hinns det med att målas insidan innan sängen ropar på mig?

Kram på er alla mina vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända