I vår familj så är några egentligen oerhört allergiska.
Vi har provat att ha katt tidigare (en snygg och väldigt pratsam kattherre vid namn Setzer) men då han var korthårig så fungerade det dåligt för maken.

Setzer fick istället flytta till modern som trivdes jättebra i hans sällskap. Han följde med modern och hennes gubbe på alla serveringar som fanns i stan, väntade utanför tills de kände sig nöjda med kvällen och följde dem sedan hem.
När modern och hennes gubbe var på utlandssemestrar så hade jag den stora äran att vara kattvakt och det var en fröjd för örat. Setzer surrade på som om han aldrig fått prata tidigare.
Vad han sa? Ja du, det vet man inte men det måste ha varit oerhört viktigt och ibland så var han lite småsur om man kom försent. Då kuinde man få sig en utskällning.

Då maken faktiskt var allergisk mot Setzer så blev besöken hemma hos den ömma modern väldigt korta och mer sällsynta. Så tillvida att modern till slut tog det svåra beslutet om att omplacera gubben (katten alltså, inte hennes man. Hur skulle det se ut?).
Setzer lever och frodas i ett bostadsområde någonstans i Umeå. Förmodligen så surrar han på som vanligt.

När så barnen blev lite större så tog vi ett beslut om att införskaffa en liten Dvärghamster. Han fick det ståtliga namnet Zorro!
Zorro var ganska tråkig egentligen, men barnen verkade tycka om honom. Han satt mest i sin bur och var dödsrädd varje gång vi försökte gulla med honom.
Han gjorde definitivt INTE skäl för sitt namn.

När vi så flyttade till Paradiset så mötte jag av en slump min farbror på stan, han berättade att de fått kattungar som var flyttfärdiga och jag kände genast?Jaaaa!!!
Jag skulle bara dit och titta på dem, inte hämta hem någon då Maken fortfarande är så vansinnigt allergisk.
Detta till trots så föll jag för en fura för en liten grå dammtuss som verkade relativt obrydd om oss. Hon tyckte mest att vi var konstiga som ville gulla och kramas med henne.
Hon fick flytta hem till oss och jag tog ett egenmäktigt beslut att kalla henne Smilla.

Smilla, smilla, vilken karaktär hon är.
Världens största musjägare, men bara om dom är utanför huset. Inte inomhus. Då bryr hon sig inte nämnvärt. När vi dränerade så blev torpargrunden frilagd. Detta resulterade i att allt möjligt knytt kunde komma in och så även mössen. Jag vaknade en natt av att mössen satt och försökte krafsa sig in genom hallväggen. Tror ni att Smilla brydde sig?
Jag lyfte henne till väggen som mössen så förtvivlat försökte krafsa sig igenom, men hon bara gäspade, sträckte på sig och gick upp och lade sig igen.
Hon brydde sig inte så mycket om Zorro heller, hon kunde ligga på hans bur. Sovandes. Smillas blotta närvaro däremot gjorde att Zorro fick en hjärtattack och dog.

Så nu har vi alltså en katt, trots att maken (och nu även son nr:2) är allergisk. Smilla verkar de tåla trots allt. Det kan bero på att Smilla är världens farligaste katt, allergenerna törs inte visa utslag.

Kram, alla vänner, släktingar, kollegor kända & o(ö)kända