Smillabäjbi kommer nog aldrig att få kattungar.
Ja, jag vet?ni kattuppfödare kissar på er av förskräckelse när jag skriver att jag har en bondkatt, som är okastrerad, utekatt till på köpet och jag vill att hon skall få bebisar. Oansvarigt och respektlöst!! *Skäms på mig*

Nå, nu till saken. Varför kommer hon aldrig att få kattungar då?
Jo, hon löper, inget snack om det. Men hon är inte den mest högljudda av katter så ingen stackars katthane i världen kan ju höra hennes förtvivlade rop om parning. Det enda som händer med henne är att hon blir lite extra kelig mot oss.
Men, tänker ni läsare, finns det då inga katter i närheten av er?
I stallet måhända?
Jooo då! Visst finns det hankatter där, men de är ju kastrerade.
Smilla traskar dit varje gång hon är på löpen, gör sina piruetter och kråmar sig precis som hon skall inför de stackars herrkatterna. Som förvisso är väldigt sugen på henne. Men de kan ju omöjligt få till det. De är som enucker. Stackarna. Jag har hört från säkra källor att de visst försöker men får inte riktigt till rätta snitsen.
Så Smilla kämpar och kämpar, gör sig till och bjuder ut sig, bara för att bli **satt av kastrerade hankatter!

Vår Smillabäjbi har en rolig egenhet, om jag går på promenad, så följer hon med ungefär till växthuset. Absolut inte längre då jag tror att hon är lite skygg för andra katter (tror jag det, då de enda katter hon träffar är enuckerna vid stallet). Nå, i vilket fall som helst så började promenaderna när hon var ungefär 5 månader och en gång försökte hon till och med komma in i bussen. Busschauffören fick tuta och stänga dörrarna för Smilla var som besatt, hon skulle följa med mig.
Just denna specifika gång så fick jag skjuts hem av maken från stan så jag stannade inte till på hållplatsen som vanligt. Smilla hade ju varit där flera gånger själv så jag antog att hon kunde hitta hem själv även denna gång.
Ack vad jag misstog mig.
När Smilla inte kommit hem på hela natten började jag sökandet, jag gick Obbolaby igenom, ropandes, gråtandes efter min lilla bebis. Ingen Smilla någonstans.
Dagen efter så kom det en kvinna med min lilla bebis i släptåg, frågade om det var vår lilla kisse som de funnit?
Jo, det var det ju förstås.
Smilla gick in, med huvudet högt, så länge den andra kvinnan såg.
När vi sen var ensamma så började Smilla att halta, lade sig (istället för på sängen bredvid mig) nedanför fönstret, gnällandes och jamandes.
Orolig som jag redan var över min prinsessa så började jag leta igenom henne för att se om hon eventuellt blivit påkörd, men icket.

När Smilla trodde att jag inte såg henne, så hoppade hon vigt och oskadat fram. För att så fort jag såg henne börja halta igen. Smilla fejkade sin smärta som för att visa att allt var mitt fel!!

Nu, när vi går på promenad så stannar hon just före växthuset. Vänder och går hem!