är aldrig speciellt roligt. Nyss fick jag ett samtal från en gråtande Ebbe. Han hade en oerhörd hemlängtan och ville bara ringa och gråta av sig lite.  När vi till sist lade på luren så tror jag faktiskt att tårarna torkat. Han småfnissade i alla fall litegrann i luren och det känns skönt. Det skär så i mammahjärtat när barnen är ledsna, när de gråter så vill man vara där med dem.Krama om dem och viska små, mysiga, tröstande ord i deras öron.

Nu går ju inte det då de är några mil härifrån. Jag har dock fullt förtroende för barnens farfar & Hans fru Mary-Jo. Dom har säkert mysiga kramar till övers.

I morgon så får Affe storfrämmande från en dagiskamrat. Han ser verkligen framemot det och även jag. Det innebär att fokus flyttas från mig till kompisen. När man som Affe är van vid att alltid ha sina tre äldre syskon att vara med. Helt plötsligt lämnas med endast en ynka tråkig mamma så kan livet bli ganska trist, om man heter Affe förståss.

Nej, nu börjar klockan bli mycket. Bäst att hoppa isäng om jag skall orka med två vilda pojkar i morgon (hörni, jag börjar redan bli bekväm med att "bara" ha ett barn hemma).

Godnatt, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända!