Dagen innan så gick jag och la mig i bra tid för att vara piggelin till Ikea resan.

När så väckarklockan ringde så vet jag inte riktigt vad som hände. Antingen så stängde jag av den eller så gjorde min käre make det. Om detta tvista de lärde. Någon var det som stängde av den i alla fall. Detta resulterade i en rad med obehagliga händelser som hade kunnat undvikas om jag hade varit mer alert och på min vakt.

När jag inte stod på parkeringen på utsatt tid så blev min följeslagerska Marlene lite orolig och beslöt sig för att ringa och väcka mig. Jättebra. Med 20 minuter på mig hade jag gott om tid (!!) sa jag till en förbluffad Marlene! Pär ( min underbara make) hjälpte mig att packa lite smått och gott och sa (i all välmening måste jag tillägga):

–ta på dig Crocsen om du skall gå på Ikea så att du inte får ont i fötterna!!

-Ok!  Sa jag och klädde på mig i rask takt. Sprang ut genom dörren och skulle just springa ned för trappen när mina Crocs förvandlades till en dödsfälla!

Skorna slinter på den av regnet hala trappen och jag dundrar ned för alla fem (5) trappstegen med stjärten först! Jag kan inte hålla mig utan skriker av smärta samtidigt som tårarna bara rinner. Pär rusar ut för att hjälpa mig, men jag har ju så bråttom att jag bara fräser:

–hjälp mig upp istället, jag har inte tid att sitta här och grina, jag missar ju IKEA resan!

Jag sätter mig i bilen och på något oförklarligt sätt så fixar jag att köra hela vägen till bussen. Jag stapplar uppför trappen och blockerar samtidigt smärtan. När jag väl sätter mig så kommer den med miljondubblad kraft!

Jag har så ont så ont, så ont!!

Hela bussresan så kvider jag av smärta, snälla medpassagerare ger mig smärtstillande och de hjälper lite grann men vid varje sväng, vid varje gupp, vid varje liten ojämnhet i vägen så mörbultas min stjärt lite till!

Väl på Ikea så visar det sig att de i informationen inte kan sina saker.. men det, det är en helt annan historia!

Nu i alla fall, så är jag hemma med barnen. Jag fixar inte riktigt att gå i trappor, jag kan inte riktigt sitta på stolar, jag har lite svårt med det där att vara snabb och alert. Jag känner mig fysiskt handikappad helt enkelt! Så, mina barn fick ta höstlov tidigare än vad jag hade planerat och jag vilar upp min stjärt!

Om man skall se det positivt, så har väl aldrig min stjärt varit så färgglad som den är nu:-)