Så finns det alltid en krönika som är skriven av två herrar: Niklas Berglund och Benny Karlsson. Dessa två herrar bollar ämnen emellan varandra och dagens krönika var skriven av Niklas Berglund angående PRYO-minnen.

När jag så sitter och läser om Niklas minnen så poppar mina egna traumatiska minnen från min allra första praovecka. Den utspelades i SVT-huset och jag minns än i dag hur avundsjuka alla var när jag fick den åtråvärda platsen. Jag skulle få leka journalist i en hel vecka (eller, det var vad jag trodde i alla fall).

Nu har jag försökt förtränga dessa hemska minnen i 20 år men lite positivt kommer jag nog i håg. Jag tror verkligen att de försökte göra sitt bästa för att jag skulle trivas, jag fick följa med på lite reportage bland annat om en utbildning i Strömbäck. Det som dock fastnade och som jag än i dag bara inte kan med, det är när vinjetten till PLUS går i gång.

Att som 13-åring sitta i två hela dagar och se samma program, om och om igen… det var TORTYR! I mina ögon så var programmet  vedervärdigt och att se samma sekvens spelas upp 1000 gånger?! Gaaahhh!!! Till slut så gick det så långt att jag inte ens kunde ha mina ögon öppna. Jag blundade mig igenom programmet men kunde fortfarande höra Sverkers röst upprepa samma sak en miljon gånger.

Nu, när jag är gammal och förståndig så uppskattar jag programmet. Men, om jag blundar. Då kan jag få samma ångest som jag hade för 20 år sedan.