Detta gör han trots att han satt uppe med mig till klockan 03:00 inatt. Han hade ont i hela kroppen, ont i nacken, ont i huvudet och han var så arg på sin far (om ni kommer ihåg att enligt Alfred så var det makens fel att han fick feber). När han äntligen somnade så trodde jag i min enfald att han skulle vara trött, sliten, febrig och vara allmänt sjuk idag…

Ack vad jag bedrog mig. Alfred vaknade, pigg som en lärka. Inte ett dugg arg på sin far längre utan han skyllde febern på lördagsgodiset. Hela dagen har han surrat på. Om allt och ingenting. Feberfri hela tiden, tills nu. Nu börjar febern komma tillbaka igen. Egentligen så skall jag inte vara förvånad, det var ju likadant för de andra barnen. Men ingen av dem har haft lika mycket energi som Duracellkaninen Alfred.

Jag vet inte hur jag skall göra, om jag skall vara hemma med honom eller om hans far skall få dra det lasset. Risken är, att om jag är på jobbet att jag bara oroar mig för Alfred och inte kan koncentrera mig på jobbet. Men, är jag hemma så är jag väl inte en bra anställd heller.

Det är blandade känslor till max måste jag erkänna.  Jag vill göra bra ifrån mig nu de sista veckorna jag har kvar. Jag vill inte att de kommer ihåg mig som hon som var hemma med sina barn de sista veckorna:-) Nackdelen med att ha flera många barn…och vara en hönsmamma.

Äsch, jag och Pär får ta den diskussionen när pojkarna somnat. Om nu inte någon vänlig mormor/farmor känner för att ställa upp och vabba med sina barnbarn:-)