och jag bara måste få berätta om min oerhört duktiga, förståndiga snälla, fina och hjälpsamma son J.

Ni som känner mig och som följt min blogg vet mycket väl att jag lider av vattenskadeskräck! Jag ligger och lyssnar efter droppar på nätterna och börjar hyperventilera bara jag tänker på vad som kan hända vid en eventuell vattenskada.

Nå, i går var min äldste son ensam hemma när vattenkranen i köket råkade gå sönder (ja, köper man billig skit från IKEA så får man skylla sig själv) och vattnet sprutar ut över hela köket.

Min UNDERBARA son reagerar helt annorlunda än vad jag hade gjort i en sådan situation. Han stänger av huvudkranen, drar ut alla elkontakter som kan ha kommit i kontakt med vattnet, torkar upp vattnet och lagar kranen! Han ringer INTE till mig då han vet att jag med all säkerhet hade flippat ur totalt. Utan han bara löser situationen!!

Min underbara son!  Jag älskar dig till vansinne!

Det stundar en festival i Obbola snart…

Min underbart ljuvliga fyraåring (som faktiskt fyller hela fem år i morgon) har bestämt att han inte skall ha ett vanligt kalas.

Nej då, ni förstår. Alfred skall ha en festival och han har stora planer inför denna stundande festival.

Han är naturligtvis festivalarrangör och han har komponerat ihop en ganska så spännande dag för sina vänner. Han och alla hans vänner skall sjunga tre olika låtar, Harts on Fire, Baby goodbye och melodin till Starwars. En av hans vänner skall vara domare, en annan skall dela ut biljetterna och själva tårtan (för det är klart att det serveras tårtor på festivaler? Det vet väl alla som någonsin varit på exempelvis Roskilde?? 🙂) skall barnen tåga iväg för att baka och hämta hos en annan kompis.

Ja, det är en spännande tid som stundar för oss Obbolianer. Festivaler, kalas,  jul!  Vem har någonsin sagt att livet i en by är tråkigt? Inte i Obbola i alla fall! Här händer det stora saker.

Nu så här i decembertider så är väl var och varannan människa trött. Någon som verkligen är trött, det är Alfred.

I går när vi satt i bilen på väg hem från dagis sa han:

-Mamma, när jag kommer hem vill jag sova.

-Ja, sa jag. Vet du att snart är det lördag och då får du ju sova hur länge du vill.

Alfred tittade på mig med sina vackra blå ögon, suckade och sa:

-Ja, jag skall sova tills jag fyller år, kliva upp och få mina paket, sen skall jag sova tills julafton. Mamma, du får inte väcka mig!

Stackars barn. Att vara så trött.

Nå, snart är det jullov även för honom. Då får han sova så mycket han bara vill.

På tal om sömn. Det är lustigt det där med sömn. För bara några månader sen så behövde jag minst 8 timmars sömn för att överhuvudtaget kunna fungera dagen efter. Nu (och jag hoppas vid min gud att det inte är för att jag börjar bli gammal. Den som säger något sånt är bara tarvlig) så behöver jag bara 6 timmars sömn, sen är jag pigg. Missförstå mig rätt, jag KAN somna om och gör det gärna. Men det är inte nödvändigt för min pigghet.

I dag har jag bestämt mig för att när jag blir arbetslös, så skall jag ICKET sitta hemma och bara rulla tummarna. Jag gick tillbaka i mina gamla blogginlägg från förra gången jag var arbetslös och det var en skrämmande läsning.

Denna gång så skall jag se om jag ändå inte kan göra någon nytta emellan arbetssökningarna.

Göra något jag verkligen brinner för. För er oinvigda så är det: Barn, ungdomar och böcker!    

Ack, att kunna kombinera dessa tre! Men, vad är väl en bal på slottet?

By the way…det tidigare inlägget, jag fick godkänt av två av mina kollegor att publicera det.

Det kändes som det mest etiskt och moraliskt rätta. Att rådfråga dem innan jag fläker ut dem, förvisso på ett humoristiskt och vänligt sätt. Men ändock!!

Jag fick nu inte bara en Stor bild på en vacker Älg utav dem, utan även ett presentkort på en utmärkt inredningsbutik och en vacker bukett med tulpaner. Tack snälla fina ni!

Nu är det ju några dagar kvar innan jag slutar för gott men då det är julledigheter å sånt så är detta sista dagen när alla är samlade. Sorgligt måste jag säga. Tack för denna tid, den har varit underbart trevlig.

Har ni tid över så får ni gärna kika in på en av mina bröders sida.

www.jonasofia.se

Min bror och hans flickvän gör en liten rundresa i några månader.

Helt otroligt vackra bilder och underbara människor!

Nu, tänker jag ta min trötta, sjuka, gamla kropp och slappa i soffan!

De tio konstruktörerna & Bibliotekarien!

Det var en gång en bibliotekarie som inte hade något jobb.

Hon sökte och sökte men ingenstans fick hon jobb. Då tog Bibliotekarien saken i egna händer, ringde på ett jobb som krävde lite mer teknisk kompetens än vad hon hade och döm om hennes förvåning när hon fick jobbet.

På hennes jobb så arbetade det 10  konstruktörer. Alla var lika duktiga på att konstruera och rita fina små maskiner, rör och andra viktiga små söta saker som behövdes för att deras lilla fabrik skulle fungera.

Bibliotekarien, hon scannade in deras fina små ritningar och lade upp dem i deras eget lilla dataarkiv. Oj vad hon var duktig. varje dag när hon gick hem efter en dags arbete så kände hon att " Ja, detta har jag gjort bra"

De 10 konstruktörerna var (nästan) alla lika duktiga jägare. Det bästa de visste var när de fick prata om gevär, älgar och jaktpass mitt inne i skogen. Bibliotekarien, hon delade väl inte riktigt deras fascination men, eftersom hon var en väldigt tålmodig och snäll bibliotekarie så lät hon dem hållas. Hon visste ju att det var det roligaste de visste. Själv så satt hon där och lyssnade på dem när de väl började sina historier, den ena värre än den andra och smålog lite för sig själv.

Dagarna gick och Bibliotekarien scannade och scannade. Nöjd med livet och med hennes snälla små konstruktörer. Allt var frid och fröjd!

Men så en dag så kom den stora fula finansvargen och sa;

-Hörru du Bibliotekarien!!

-Ja?, svarade Bibliotekarien nervöst, vad vill du?

-Hörru du, Nu tänker jag inte låta dig sitta där med dina konstruktörer i ditt arkiv längre.

Nu skall jag äta upp dig!!

-Neeeeeeej, skrek Bibliotekarien när vargen jagade henne.

Bibliotekarien sprang och sprang och sprang. Så långt bort hon kunde komma och hon visste att det skulle dröja länge innan hon skulle tordas ge sig tillbaka till hennes konstruktörer.

De tio små konstruktörerna var väldigt ledsna, vem skulle nu sitta och småsurra med dem. Vem skulle nu ge dem små uppmuntrande ord när pennorna inte fungerade som de skulle? Vem skulle välkomna dem med ett glatt "Åh vad trevligt att se dig idag!"

Tillsammans så sörjde konstruktörerna sin stackars Bibliotekarie.

De tog ett gemensamt beslut att som en påminnelse av sin Bibliotekarie förära Bibliotekarien en bild av den finaste älgen de kunde finna.

Bilden, den finns att beskåda inramad på en hedersplats hemma hos Bibliotekarien!

Vargen, han finns kvar. Men man vet aldrig. En dag så kanske vargen beger sig av och Bibliotekarien åter kan bege sig till sina konstruktörer!

SNIPP SNAPP SNUT, SÅ VAR SAGAN SLUT!!

"Gubbarna" på avdelningen.

Om jag får säga det själv *ler* så tycker jag att jag är en rätt så snäll kollega! Bjussa på "Gofika" så där en fredag!! Ja, jag borde få ett pris. Eller hur? Haha!!

Tror ni att dom blir glada?

Ni är fina, underbara och BÄST!

I er har jag inte bara funnit styrka utan även fått ventilera det som man inte riktigt kan ventilera med endast män;-)

Tack så hemskt mycket för de fina avskedspresenterna jag fick av er.

Jag kommer att sakna er och er fina stämning. Våra glada skratt men även våra allvarliga stunder.

Jag läste en dikt och tänkte på er:

En gammal Indian berättar för sitt barnbarn

om ett gräl som pågår inom honom….

Han säger att konflikten står mellan två vargar.

Den ena vargen är full av

avundsjuka, sorg, ånger,

girighet, högmod,

självömkan, skuld, bitterhet,

mindervärdighet, lögner,

falsk stolthet,

överlägsenhet och egoism.

Den andra vargen är full av glädje,

fred, kärlek, hopp, ärlighet,

ödmjukhet, vänlighet, välvilja,

medkännande, generositet, sanning,

medlidande och tro.

Barnet tänker efter en liten stund

och frågar sedan sin morfar:

"Vilken varg vinner?"

Den gamle mannen svarar honom:

"Den varg jag matar."

Ni, mina vänner. Ni är den andra vargen!

Traditioner är till för att hållas?

Eller?

En del traditioner kan jag tycka är sorgliga när de försvinner, en del känns det ganska skönt att bli av med.

Som i vår familj… där hade vi i många herrans år en helt vansinnig tradition att vi (jag och maken och barnen) flaxade omkring som galna höns från förälder till förälder hela julaftonen. Samt att julaftonen tillbringades hemma hos oss, med de föräldrar och syskon som vi INTE flaxade runt till.

Nu, när vi har så pass många barn har vi bestämt oss att sluta flaxa runt. Vi har för många barn, för mycket stress i vardagen som det är, att julafton måste få vara lugn. 

DET är en skön tradition tycker jag.

Andra tråkiga saker, det är att i år är det andra året som farmor Edith inte berömmer mig för min hemgravade lax. Vad är en jul utan henne? Väldigt trist om jag får säga det själv.

Slutligen så tänkte jag bjuda på världens goaste kille!!!

<object width="320" height="265"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/Urtt-PjGjBU&hl=sv_SE&fs=1&rel=0"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/Urtt-PjGjBU&hl=sv_SE&fs=1&rel=0" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="320" height="265"></embed></object>

Suverän, eller hur! (hoppas att detta fungerar, annars så finns länken nedan)

http://www.youtube.com/watch?v=Urtt-PjGjBU

resulterade i att måndagen och tisdagens inspiration helt försvunnit.

Eller så beror stiltjen på den tröga, sega, gegga som min skalle just nu måste vara fylld av. Jag har inget fokus och när människor talar till mig så förstår jag inte riktigt vad de vill?

-Är det mig de talar till? Vad vill dom? Mig? Jag ser läpparna röra sig, jag hör ord som kommer ut, men jag kan för mitt liv inte förstå vad de säger! Tokigt.

Ebbe hade feber och halsont idag och då jag faktiskt INTE har råd att vara hemma med den lille sonen så fick han följa med mig på jobbet idag. Det gick över förväntan faktiskt. Han är en duktig kille min lille E.

Nu inväntar soffläge, tv-dosan och tysthet! Oj vad vi gillar varandra vi fyra!

God Jul!!

Nu kommer jag att bli en av  alla de där som skriver ett inlägg var 20:e minut!

Förlåt, men jag kan inte hjälpa det. Kan man bli beroende av att blogga så då är jag det. Måste jag gå på avgiftning månntro? Finns det rehabiliteringshem för bloggberoende personer?  Vad får man göra där tror ni? Lära oss att skriva på det gamla hederliga sättet?

I dag så skall jag och La Familia på innebandymatch för Noah. Vi skall sitta i Sekretariatet. Även om Noah har spelförbud tills i mitten av januari någonting så drar vi vårt strå till stacken och stöttar naturligtvis laget.

Noah har varit så deprimerad för att han inte kunnat spela. I dag skall han ta med sig sin klubba och kanske bara bolla lite.

-Mamma, jag kan ju inte springa så jag bara bollar lite!

-Ok säger jag.

-Men mamma, om jag har mina tofflor på mig då kan jag ju springa lite!

-Mm, sa jag. Fast du kanske skall vara lite försiktig?

-Äsch..jag kan nog vara med ändå!!

Hm, nej. jag skulle inte tro det va?

..så kommer här en lång harang!!

Konstigt nog så brukar det ju vara på söndagarna som min fantasi tryter. Så är dock icket fallet idag. I dag skulle jag kunna skriva en lång roman, men jag nöjer mig med några blogginlägg istället!

Ni som följer min blogg har väl knappast missat att jag blir arbetslös vid årsskiftet? Dumt nog så har jag ju vetat om det, sökt några stackars jobb, men inte fått ett enda svar? Vad menar dom med det egentligen? Kan det verkligen vara på det sättet att ingen har förstått min storhet ännu? Att jag faktiskt är den ultimata anställda? *ler*

Nå, på mitt jobb så var det några tappra eldsjälar som startade en grupp, menad främst för de kvinnor som inte hade så många andra kvinnor att samtala med under sitt arbetspass, men ALLA kvinnor är naturligtvis varmt välkomna.

Dessa stunder har varit bästa stunden under hela veckan för mig. Att arbeta endast med män är trevligt, men vissa saker kan man bara berätta för andra kvinnor!

På torsdag så är det mitt sista, mitt allra, allra sista möte med dessa underbara kvinnor. Jag skall bjuda på fikat! Vad bjuder jag på? Jag skulle vilja att det jag bjuder på symboliserar vad de har betytt för mig och vad dessa möten har inneburit för mig! Jag kan ju inte gärna komma släpandes med tråkiga gamla pepparkakor eller något annat trist.