Jag hade tänkt att ta en liten "powernap" i förmiddags men den råkade bli en djupsömn på tre timmar istället. Jätteskönt, men allt som jag hade planerat att göra försvann ju. Eller, sakerna finns ju kvar, det var bara tiden som försvann.

I natt arbetar jag första natten av fyra. Det känns som om det kommer att bli tunga arbetsnätter. 3 nätter är mycket, 4 är en evighet.

Omvärlden försvinner totalt, det är jag, kollegan och de boende som existerar. Jag läser inga nyheter, jag pratar med barnen, men när jag träffar dem så är jag så nyvaken att jag knappt kommer ihåg vad de heter. Sen går ju de och lägger sig.

Men Oj, vad jag längtar tills nästa månad. När jag får lön igen. Inte sjutton är det roligt att leva på vatten och bröd. Jag förstår inte hur de som är långtidsarbetslösa fixar det? Jag är så imponerad av dem. Dem och sjukskrivna som inte heller får någon vidare ersättning.

I och för sig, jag har ju inte ens fått min första A-kasse ersättning så jag skall väl inte gnälla…egentligen! Det kanske inte är så hemskt som jag upplever det just nu.

För, även om året började som ett riktigt pissår. Så vet jag att det kan bara bli bättre.