Tidigt i morse, alldeles för tidigt för att vara en lördag om ni frågar mig, väckte Smilla oss med ett högljutt jamande.

Jag stapplar upp ur sängen, struntar i att ta på mig glasögonen och ser därmed inte vad hon skriker för. Jag konstaterar krasst att hon lever, hon blöder inte och beslutar mig för att hoppa i säng igen. Smilla ger sig dock inte utan fortsätter sitt ihärdiga jamande så jag tar på mig glasögonen denna gång, kliver upp, fast besluten att kasta ut henne när jag ser anledningen till hennes jamande.

SmillaBäjbi har varit en duktig katt och fångat en mus.

Om ni läst mina tidigare inlägg om SmillaBäjbis råttfångarkunskaper så vet ni att hon gör det med jämna mellanrum, tar in möss alltså. Jag var fast övertygad om att hon varit ute, tagit in en mus och dödat den inomhus. När det plötsligt slår mig…Smilla har varit inne HELA natten!!!

VI HAR MÖSS…INOMHUS!!

Hur kan det komma sig? Hur kom den in? Vart kom den in?

Så kommer vi på. När vi rev vårt gamla kök så blev det en glipa mellan golvet och väggen. Stadsbor som vi är så tänkte vi inte mer på det. Utan vi lämnade det sådär. Vilket i sin tur beredde en öppen väg för dessa gulliga små skogsmöss. Det var precis som om vi bjöd in dem.

Genast så kommer min noja upp…Hur många möss har vi egentligen inne? Bara för att SmillaBäjbi fick ta på en, så behöver det ju inte betyda att det inte finns fler i huset. Vi kanske är stolta (går naturligtvis att diskutera om stoltheten där) innehavare av en mus- koloni?

Hela Sörjälas små skogsmöss kanske huserar i vårt hus just nu? Deras samhälle har sin centralpunkt i vårt hus. Vårt hus är deras Vita hus i Washington. Deras Stadshus, torg, stadskärna om man så vill!

Nej, nu blir det en ordentlig sanering av hela huset. Från topp till tå! Och ytterligare en grej för mig att noja över.

Ja, så här går det när stadsbor flyttar på landet. Då flyttar skogsmössen in i deras hus för vi stadsbor har inte vett att täta ordentligt.