Varför är det så att när solen lyser ute så känner man ett obevekligt tvång av att genast gå ut? Ty även om jag absolut är ett stort "Fan" av solen så tycker mina ögon oftast inte om den lysande lilla bollen. De börjar rinna och tåra sig och även om jag vill att de skall hålla sig öppna så tenderar de att beslutsamt hålla sig nere.

Nå, detta är naturligtvis ett I-landsproblem. Jag skall inte gnälla. Jag har väl gnällt nog om höga elräkningar, kallt väder och dåliga kläder. Nu när våren äntligen är i antågande så skall jag bara vara tyst.

Men, människan är väl så som natur, gnällig? Är det inte det ena så är det andra. Ingenting är bra nog för att vi skall vara tysta.

Denna soliga dag tänkte jag i alla fall försöka mig på en joggingtur här i lilla paradiset. Nej, jag joggar naturligtvis inte mot Fläse, stadsmänniska som jag är. Här blir det en liten tur runt inne i själva byn. Ju fler människor desto bättre. Egentligen så är det ju bara för att jag är så förvanskligt rädd för alla djur som eventuellt kan tänkas komma och skrämma mig på min lilla tur, ja ni säger att Björnarna sover nu, men jag vet nog. När de hör mig komma struttandes så vaknar de och tänker:

-Ahaaa, där kommer hon, Linnéa! Nu skall vi äta upp henne.

Så ni förstår, det är därför jag absolut INTE kan jogga runt bland obebyggt område. Björnarna är ju ute efter mig. Björnarna och älgarna och rävarna och haren. Alla är de blodtörstiga varelser. I min fantasi i alla fall.

Så nu kära vänner, Obbolianer och annat löst folk. Snart ser ni mig i min snygga rosa Smurfmössa strutta runt inne i byn. Var inte oroliga, jag är inte farlig även om jag ser mer än lovligt galen ut ibland.

PoK