…och jag är en nyare, gladare människa.

Jag stör mig fortfarande över curlingfasonerna som pågår men jag vet att det finns ju inget jag kan göra åt det. Så därför låter jag det bara rinna av mig, som vatten på en gås. Jag lägger min energi på andra, roligare saker. LIX!

I natt skall jag nattjobba och jag hade tänkt skippa joggingturen hos modern, men jag tror att jag far ändå. Man kan ta en långpromenad och en joggingtur på samma dag, det går!

Nu, middag till mina troll, sen iväg till ömma modern.

PÅ dagens meny står:

*Trumvirvel*

Fiskbullar och potatismos!

Gott va?

Fick ett uppdrag i går att jag skulle skriva två personliga brev, som kanske inte låter som en kontaktannons.

Jag har suttit hela natten och försökt få till det, men hur jag än gör så låter det bara som :

–Hej, jag heter Linnéa och är 35 år…vill du snälla, snälla, snälla, dejta mig?

Det är väl inte meningen att ett personligt brev skall låta så va?

Äsch, snart ger jag upp.

Jag vill inte förakta att arbeta inom vården, men det är INTE för att jobba där i resten av mitt liv som jag pluggat i 4, 5 år. Då kunde jag lika gärna stannat där från första början.

Jag hade känt samma sak om jag jobbat vart som helst annars. Jag pluggade för en anledning, inte för att komma tillbaka till samma jobb.

Men, jag är INTE Bitter, bara uppgiven!

Dagen har gått i mötandets dag.  Jag har skrattat som aldrig förr åt Underbara V som med sina ljuvligt småsnurriga kommentarer kan förgylla en hel dag! Jag fullkomligt avgudar dig, det vet du, du är bäst!

Jag har även hunnit med att vara seriös, ansträngt mig till det yttersta för att komma på vad jag kan egentligen och kom fram till att jag måste vara ett super"catch" för vilken arbetsgivare som helst.

"So What" att mina personliga brev låter som om jag skriver på en kontaktannonssida, att bilden jag oftast skickar på mig själv är mer än lovligt snurriga och att min CV har fler jobb i sig än riskorn i ett rispaket. Någon har sagt till mig att det är bra att ha haft många jobb, det tyder på att man inte går och drar fötterna efter sig och det kan jag ju lova att jag inte gör. Jag är ju faktiskt ganska bra, ändå.

Jag lärde mig ju faktiskt någonting på Universitetet och det känns ju bra, så här i efterhand när jag sitter med studielån upp till öronen och inget jobb att betala dom med, fyra hungriga pojkar som vill ha mycket mat och en törstig Chrysler som slukar mer bensin än Niagarafallet samt ett hus som kräver mer renovering än vad vi har råd med. Jag har ju i alla fall min kunskap!

Nu skall jag bara få lite hjälp att finslipa mina personliga brev och snygga till min CV så då kanske jag får ett jobb, till slut.

Jag har även fått mer pepp av folk som faktiskt ser min viktminskning. *tjohooo* Ni är bäst!

Nu skall jag försöka varva ned litegrann med gott The och tv i soffan!                      

Jag sitter här och sippar på mitt morgonkaffe, det är konstigt det där hur oerhört gott kaffe är på morgonen. Första koppen är som manna i strupen och det finns få saker som kan toppa det.

När jag just flyttat hemifrån så var jag så fattig att jag just inte hade råd med någonting. Jag hade skrapat ihop lite smått och gott från släkt och vänner bland annat en kaffepanna. En sån där riktig som man kokar kaffet i. Men, jag lyckades aldrig få kaffet riktigt gott i den. Hur jag än gjorde så smakade kaffet bara sump och blaskigt. När jag så fick råd så inhandlade jag en kaffebryggare och var rätt nöjd med smaken på det kaffet ända tills för ett år sedan.

Då fick vi nämligen en perkolator av Farmor E.

Då delades livet upp i före och efter perkolatorkaffet.

Helt plötsligt så kan jag inte dricka vanligt bryggkaffe längre. Eller, jo, klart att jag kan. Men, det finns inget som går upp mot smaken av perkolatorkaffe (ja, det skulle var kaffet på mitt tidigare jobb då).

Det är ju lite bängligt att göra kaffe i en sån så vi inhandlade en kaffebryggare för ett tag sedan som vi hade tänkt att vi kunde använda när det bara var vi två hemma eller om jag var själv. Men serrö, det kaffet var ju icke drickbart. Det smakade värre än hin håle själv. Så nu står vår nya kaffebryggare undangömd i förrådet och samlar damm. För kasta den kan man ju inte göra.

Åh, jag vet att tonåringar är tonåringar…Men, jag blir så förbannad när småskitar inte kan skilja på mitt & ditt!

Från vår gård så har det snotts cyklar i flera omgångar. Oftast så finner vi dem lite senare, trasiga och jäkliga någonstans inne i byn. Barnen blir naturligtvis jätteledsna när deras käraste ägodel blir stulen direkt från gården, men vi har inte heller vetat vem det varit som snott cyklarna heller. Annars så hade vi polisanmält det på en gång, även om de återfunnits.

Nå, nu har det hänt igen. Äldste sonen skulle lämna tillbaka en bekants cykel men först så skulle han på IcaHäribyn för att inhandla lite smått o gott. När han kommer ut från ICA så är cykeln borta, stulen av en kompis till honom!!

Jag blir så ledsen, arg och besviken. Nu återfanns cykeln nästan på en gång, men det är så himla onödigt.

Frågan är: Hur törs man ens sno cyklar i en sådan här liten by? Fattar dom inte att man nästan genast får reda på vem som snott den? Byn är faktiskt inte större än ett telefonsamtal!

Nu vet vi vem det är som snott den,  men det är upp till ägaren att bestämma om det skall polisanmälas eller inte. Jag röstar för…Men, det är inte mitt beslut, Tyvärr!!!

I dag är det återigen dags för mig med ett möte med min UNIFLEX kvinna. I dag så skall vi gå igenom min CV, kika lite på vad jag gjort tidigare och vad jag kan.

Tänk om UNIFLEX kvinnan kommer på att " Nä, men Linnéa, du kan nog ingenting. Det är lika bra för dig om du tar och gräver ned dig i en grop och stannar där tills någon saknar dig"

Å tänk om INGEN skulle sakna mig? Skulle jag då stanna i den där gropen resten av mitt liv då? Djupa funderingar så här på måndagsmorgonen.

***************************************************************************

Sonen, den äldste ringde i går kväll och ville så hemskt gärna sova hos sin flickvän. – Näe, sa jag, –jag tycker nog inte det. Det är ju skola i morgon och du vet ju att du har så himla svårt för att vakna.

– Men, alltså, jag kan vakna själv. Sa sonen lite förnärmat. Och berättade för mig den storslagna planen han hade om att han skulle vakna i vanlig tid (Här hemma är den vanliga tiden 07:55!!) ta bussen ner på stan för att därifrån ta bussen ut till Paradiset.

– Så du förstår mamma, jag kommer att komma i tid till skolan ändå!

Vis av tidigare erfarenhet så var jag skeptisk, väldigt skeptisk så vi bestämde att han skulle sova hemma ändå. Och var det så att han vaknade av sig själv, eller klev upp första gången jag väckte honom så skulle han (på prov) få sova hos flickvännen någon veckodag.

I morse så vaknade sonen 07:55…Då hade jag ihärdigt försökt få upp honom sen klockan 07:00!

Men, alltså…han kan vakna själv! Han vill bara inte!

Sakta öppnar jag dörren. Kikar in för att se att allt är som det skall vara när jag möts av oroliga ögon och en ledsen min.

Jag stryker på armen, klappar på kinden. Jag lyssnar och försöker att förklara. Att pyssla om och göra det där lilla extra är allt jag kan göra.

När jag går därifrån så fylls jag med vemod, vanmakt och oro. Men, jag hoppas och tror att allt kommer att bli bra, tids nog.  

I går fick jag en massa konstiga brev från min A-kassa. Det var papper om intyg hit och papper om intyg dit, försäkranspapper (alltså att jag försäkrade) och ett Kassakort som gäller för tiden från den 21/12 – 1/1…? Konstigt tycker jag då jag inte ens var arbetslös då och redan fått mina kassapapper för tiden from 1/1-2010. Men, jag får väl bara fylla i alla papper och se glad ut.

I går var värsta dagen för mina ömma, stackars leder. Framemot morgonen var jag så ledbruten att jag knappt kunde böja benen utan att känna mig som om jag egentligen var den som borde bo på mitt jobb, gärna med alla slags hjälpmedel som finns tillgängliga. Ändå så var jag så duktig och stretchade ordentligt? Nå, i kväll så går jag på´t igen. Jag och ömma modern tar samma runda igen. Det blir bra det! Beach 2010, here i come!

Nä…Nu skall jag dricka mer kaffe och hoppas att jag blir en människa innan jobbet börjar!