Linnéa Olsén, Obbola

Mer…

Det kommer mer…

När de Bh:ar vi köper inte längre kan lura omgivningen så gör vi kvinnor bröstförstoringar för flera tusen för att i ett desperat hopp försöka få tillbaka (eller förbättra) våra forna brösts glansdagar. Samma bröst som gett liv åt våra barn.

Vi sprutar in nervgift i läpparna eller i pannan för att de rynkor som vi genom ett helt liv skaffat oss skall försvinna. Varför är vi kvinnor så desperat ute efter att se unga ut? Skall vi inte vara lyckliga över att vi har varit unga? Kan vi inte bara luta oss tillbaka och glädjas åt den nya ungdomen, våra barn!? Måste vi patetiskt försöka leka samma ålder som dem?

Vi färgar vårt hår för att täcka över det faktum att vi faktiskt börjar bli gråhåriga. Allt som kan misstolkas för ålder måste bort. Dölj, dölj, dölj! Vi plockar våra ögonbryn frenetiskt när håren med åldern börjar ta nya proportioner.

Strama in och strama upp, fettsug här och fettsug där.

Jag skall inte ljuga, jag tillhör dem som fuskar mig genom livet. Jag har fina "hålla in fläsket" strumpbyxor, tjusigt dyra "piffa upp Boobisarna" Bh:ar. Jag spenderar dyra pengar på cremér som påstås kunna föryngra min hy med flera år, eller i bästa fall hålla åren borta ett litet tag till.

Med växande ilska färgar jag mitt hår när mina gråa strån letar sig upp från min hårbotten. Inget får synas. Mina ögonbryn plockar jag regelbundet, naturligtvis.

Jag använder linser när behovet är som störst, för gud förbjude att jag skulle visa mig på lokal med glasögon. Är inte glasögon ett tecken på ålderdom?

Mina bristningar, som jag genom mina fyra barnafödanden fått, skäms jag för. Många dyra penningar har fått sätta livet till när jag desperat smörjer min mage.

Varför?

Varför kan jag inte istället visa mig som jag verkligen är? Vara stolt över mina bristningar, de har ju gett mig mina dyrbaraste ägodelar. Jag har burit ägodelarna i min kropp. Fyra gånger till och med. Det vore ju konstigt om det inte skulle visa sig på något sätt?

Vara stolt över mina elefantöron till bröst. De har gett liv åt fyra barn. Istället för att försöka göra dem piggare än vad de egentligen är?!

Sträcka på mig och sluta färga håret.

Istället så fortsätter jag inhandla dessa dyra cremér och hårfärgningsprodukter, superlyxigt dyra bh:ar och "hålla in" strumpbyxor. Smörjer min mage i ett desperat försök att få bristingarna att med tiden blekna.

Någon gång kanske min ålder kommer ikapp med mig!

Tills dess så fortsätter jag…och fler med mig att vilseleda!

 

6 kommentarer

  1. Helena Nilsson Springare

    Vi är nog mer fåfänga än vad vi kan erkänna.. men gränsen går ju absolut FÖRE silikon och botox (tack o lov för det) Vissa dagar kan man bättre hantera sitt förfall och ibland får man paniiik när man tittar in i spegeln *skrattar*
    Men.. vi får ju inte glömma det där som aldrig försvinner från oss.. Nämligen den där ungdomliga skönheten som finns INOM oss… den visar sig ju på ett helt annat sätt ju äldre vi blir!

  2. Lisbet Olofsson

    åhhh jag hade en gång skrivit en massa om detta ämne.

    Vi kommer att att bli den generationen som gravsätts och ha kvar fina tuttar 65 år efter att vi har dött!!!
    Man önskar ibland att man tagit hand om sig bättre förr – sin hud framför allt. Torr, fnöskig och skiftande i färg. Man vill ju i alla fall vara så fin man kan.

  3. Linnéa Olsén

    Svar till Helena Nilsson Springare (2010-03-02 08:45)
    Ja…
    Men, jag måste erkänna. Ju äldre jag blir, desto mer längtansfullt ser jag på Botox mot mina jäkla rynkor i pannan. Mina ”arg” rynkor som barnen säger:-)
    Dom kna fråga om jag är arg när jag bara er så ut…Ha, ha!!

    Men silikon?? Nej tack!
    Seriöst så betvivlar jag på att jag öht skulle tordas sätta skumma saker i min kropp.

  4. Linnéa Olsén

    Svar till Lisbet Olofsson (2010-03-02 08:47)
    Ja, men vet du vad Lisbeth…Jag har kommit på, att desto emr vatten man dricker, detso mindre torr blir man. Jag har någon sån där Psoriasis ”Light” variant med torra runda ringar och dom är nästan borta när jag fyller mig med vatten.
    Men ja, man kunde önska att man tagit hand om sin kropp mer.

    HNS (se under) skrev väl något liknande en gång. Jag kom på det efter att jag skrivit dessa inläggg men jag hittar inte hennes:-)
    Men man kan ju fylla spaltmetrar med text om allt detta! Det tar aldrig slut!

  5. Linnéa Olsén

    Svar till Anna (2010-03-02 22:49)
    Om jag tar illa upp? Absolut inte. Tvärtom så känner jag mig (inte så lite heller) stolt över att detta inlägg får en länkning kopplad till sig:-) Tack!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.