Snacka om att jag är inbillningssjuk.

Utbrottet på Island har resulterat i att jag tycker mig känna av det där molnet.

Jag tycker att luften jag andas in känns… småkornig. säkerligen så är det små, små partiklar av lava som just nu bäddar in sig i mina lungor, redo att bosätta sig där för evigt.

Nej, nu skojjade jag ju naturligtvis. Även om jag faktiskt tycker att luften just nu känns lite torrare än vanligt så är jag inte speciellt orolig. Jag kan tycka att min son och min man kan ta det lugnt imorgon då de har Astma men annars så…Nej! Det finns så många andra hemskheter att grubbla på.

Däremot min kära väninna Q, hon har laddat ordentligt nu. Man kan säga att katastrofer av olika de slag är hennes främsta och käraste sysselsättning. Hon mår aldrig så gott som när hon har någonting riktigt ordentligt att oroa sig för.

Hemma sitter hon med munskydd, har stängt alla dörrar och fönster. Om hon sade till mig att hon tejpat igen alla öppningar med isoleringstejp så skulle jag inte bli förvånad. Snarare så är jag förvånad över att hon INTE har gjort det.

Nyss så klagade hon över att hennes oerhört känsliga luftrör inte klarar av dylika saker. Samma sak med hennes överkänsliga ögon, de tål inga som helst föroreningar. Luften skall vara ren och klar, precis som den kan vara bredvid E-4: an en vacker dag. Då är den som bäst;-)

Kära Q ifrågasatte sin sons skolpersonals omdöme för att de lät barnen vara ute och leka och har egenmäktigt beslutat att låta sin son vara hemma och inomhus nu i några dagar, känner jag henne rätt så kommer hon att känna av detta utbrott i flera många år. På samma sätt som fågelinfluensan och svininfluensan har gjort. Det kommer att påverka inte bara henne utan även hennes son på fler sätt än vad som är möjligt. Dessutom kommer hon inte att låta någon av oss, hennes vänner, glömma denna hemska företeelse. Som säkerligen går att kopplas till diverse andra naturkatastrofer på sikt.

Under fågelinfluensan då hon skydde alla fåglar som pesten. Ja, även de hönor som strosade runt barnen hemma hos hennes dagmamma. Ty, vem vet? Dessa hönor kanske var modervärden till detta fruktade virus? Och detta utsatte barnens dagmamma de små oskyldiga barnen för, dagligen? Hemska tanke.

Om Tamiflu kunde ätas som godis så skulle Kära Q definitivt göra det.

Svininfluensan?

Ja, den var hemsk. Inte bara för Kära Q och hennes son, utan även för oss runt omkring henne. Vi lider fortfarande av sviterna. Ibland så kan vi vakna kallsvettiga bara för att vi hört hennes röst knarra som ett gistet gammalt träd i skogen:

–         Stanna inomhus, skyl er med ansiktsmask, andas inte. Stäng fönster och dörrar.

Osv., osv.… I all oändlighet.

Men, min Kära Q vet att jag, trots alla hennes egenheter älskar henne som min egen syster. Alla hennes nojor till trots. Jag tänker inte ta upp hennes gigantiska oro för andra farliga virus, men… ni kan nog förstå att den nojan, den är inte att leka med!

P & K