Igår kväll var jag ute på pub med SnyggP och SnyggW. Även kallad Snyggtjejerna.

När vi väl kommer dit så har SnyggP en av sina kollegor med sig. Jag (som faktiskt, tro det eller ej) är en väldigt väluppfostrad  flicka sträcker fram handen, presenterar mig själv:

– Hej, Linnéa…

Längre hann  jag inte förrns kollegan tittar på mig, säger med en ganska hög röst:

– OLSÉN?

Måste jag berätta att jag blev lite skärrad?

– Ja… svarade jag med en darrande stämma, undrade i mitt stilla sinne om detta var en människa som jag till varje pris måste undvika. Om hon hyste något slags personligt agg gentemot mig. OM jag låg på hennes dödslista. OM jag någon gång i ett svagt ögonblick förödmjukat henne på något sätt. Hjärtat pulserar snabbare än vad det någonsin gjort och jag börjar leta efter flyktvägar.

Då tittar hon på mig, ler och säger.

– Åh, jag läser din blogg.

Vilken lättnad! Hon var inte farlig.

Sedan måste jag erkänna att jag har aldrig blivit så smickrad i hela mitt liv. Jag är ingen skribent, absolut inte på långa vägar. Jag tycker bara att det är roligt att skriva. Får jag någon, vem som helst att skratta. Även om det är på min egen bekostnad så är det en bonus.

Dessutom så säger hon Kollegan, som faktiskt har ett namn, SnyggM att när jag skriver så går det rakt in i hennes hjärta. Att hon till och från får gåshud. Att det känns som om jag skriver om hennes liv.

SnyggM har, som jag fyra barn. Hon vet hur det är.

Hur man ibland bara vill kasta in handuken.

Hur man ibland seriöst överväger att lägga ut barnen på blocket.

Hur dessa barn, som man ena minuten skulle sälja, med en enda blick kan få mammahjärtat att smälta som en isbit i strålande sol.

Hur hjärtat svämmar över av kärlek till dessa fina barn.

För mig Är SnyggM´s ord bättre, viktigare, större än vilket annat skribentpris som helst.

Detta inlägg är till dig, SnyggM

Jag svämmar över av Stolthet!

Jag bugar ödmjukt och tacksamt.

TACK!