Vid det här laget borde jag ha lärt mig att INTE ta med mig barnen på Ica Maxi. Men, som ni vet så lever jag i någon slags konstig värld fortfarande där mina barn är lugna och snälla och alla fjärilar fladdrar runtomkring oss som för att visa oss att allt är superultraextraidylliskt.

Jag BORDE ha lärt mig, borde, borde, borde.

Icket då.

Idag tog jag dock inte med mig alla minafyrafina. Nej då, jag tog de två små. Vilket i sig bara det faktiskt ÄR en bedrift, jag borde få något slags pris, faktiskt.

Nå, barnen var till min stora förvåning inte alls speciellt galna, inte mer än vanligt vill säga. När jag hade shoppat för mycket, många pengar så bara dog min självscanningsapparat!

Ni som handlar mycket och ofta (som jag faktiskt gör, shit…jag har ju FYRA POJKAR för guds skull, vet ni hur mycket de ÄTER?) vet att självscanningsapparaterna är den bästa uppfinning sedan mensbindan kom till.

Att slippa stå i kö, att slippa rada upp alla dessa varor. Att slippa få alla varor ihjälklämda i varubandet för att någon nitisk kassörska inte har tid att lägga undan de mest känsliga varor. Bara det är ju en dröm.

När så självscanningsapparaten dör?

Näe, sånt vill man inte vara med om. Men jag, relativt glad i hågen haffade någon stackare och frågade vad jag skulle göra.

Varpå människan skrämmer slag på mig genom att säga att:

– Näe, vettu… Du får nog ta en ny apparat och scanna alla varor igen!

What?? Skulle inte tro det va?

Så jag fortsätter att shoppa, betydligt mer irriterat nu. Barnen, som är små känslomagneter känner av min irritation och blir helt galna. De skriker, bråkar och tjafsar fast jag verkligen försöker att hålla mig lugn.

När jag så kommer till den vanliga kassan så påtalar jag mitt "lilla" problem varpå hon, kassörskan "from Hell" (alltså, det tycker jag ju inte…egentligen. Hon gör ju bara sitt jobb, men just då blev jag så irriterad) säger:

– Ja, men om du hade gått till informationen så hade de kunnat fånga upp din handling, pratade du inte med någon anställd?

Med rök strimmandes ur öronen svarar jag:

– Jo, det gjorde jag, men han sa att det var helt kört!

– Jasså, svarar hon. Sedan är det tyst!

Jag packar ihop mina varor, inga fler rökstrimmor pysandes ur öronen. Nu är det en hel vulkan som exploderar.

Går ut därifrån.

Skriker ur all min ilska på telefon till min UNDERBARA man!

Som, vid detta lag känner mig bara svarar:

– Älskling då kommer du hem snart då? Puss! Älskar dig!

Denna gång var det jag som borde ha stannat hemma!

För, barnen var snälla.

Hm… Jag skall nog överlåta handlandet till maken snart tror jag.