Om ni tänker efter så var det länge sen jag skrev på "riktigt". Jag har varit i en djup, djup svacka. Ifrågasatt min egen yrkesföra existens. Ifrågasatt min tillvaro som sådant och kommit fram till att jag tänker inte försköna min tillvaro. Jag vet inte riktigt om jag vinner något på det, mest troligast inte. Snarare så förlorar jag i massor på det. Men, jag vill resonera som såhär, man skall inte skämmas för sin tillvaro. Man skall inte skämmas för att man någon gång, behöver ta hjälp utifrån. Jag har varit för stolt i hela mitt liv. Jag har alltid sträckt på mig, sagt att jag klarar mig själv minsann. Jag vet nu att jag faktiskt inte gör det. Jag behöver hjälp.

För ett år sen satt jag hemma i mitt paradisiska stora kök i det stora fina villan i den vackra lilla byn vid havet. Jobbade natt och tänkte inte att mitt liv skulle bli så mycket annorlunda än vad det är nu. Jag var gift,  levde det ultimata svenssonlivet med min man, våra fyra barn och villa, Volvo (Nå, Chrysler) och katt. Hela tiden med en gnagande känsla av att det var något som saknades i vårt liv.

Om ni går tillbaka lite i mina blogginlägg så kan ni läsa om hur perfekt allt var. Hur snutteduttigtgulligt livet var för oss. Det var saftning och syltning och inredning för hela slanten. Jag är inte sån, egentligen. Jag gillar sånt, men jag har aldrig haft ett stort behov av att hävda min huslighet. Vilket jag ibland kan tycka är ett säkert kort för de som kanske inte mår så bra alltid. Att hävda sig menar jag.

Sånt som egentligen är självklart för de flesta blir till något slags bevis på att man faktiskt är en bra person, att man mår finemang. Att livet som gift fyrbarnsmor är det ultimata livet för mig.

Vad som hände då? På riktigt? Ja, Jag började tveka. Tveka på min man, på mitt liv. På saftning, syltning, inredning, bullbak, brödbak, på huruvida jag skulle finna den perfekta inredningsdetaljen som skulle göra mitt liv ultimat. När jag då fann den, tog det bara dagar innan jag letade efter en ny. Jag var aldrig nöjd. Känslan av tomhet och frustration slet och drog i mig.

Första gången spegelglaset fick sig en spricka var på våren, jag flyttade hem till min mamma. Lämnade man och barn för att flytta tillbaka två månader senare. Allt var frid och fröjd. Sommaren var på alla sätt fantastisk.

På Höstlovet briserade idyllen igen. Jag rymde, jag tog min lilla snabba bil och bara rymde. Hälsade på min ljuvliga vän V. Lekte 14 år igen. Ni vet, sådär som man gjorde när man var 14. Vi skrattade, låg vaken länge på kvällarna. Bara pratade, löste livets allvarheter och för första gången på länge, väldigt länge var jag glad. Riktigt glad.

När jag kom hem igen var jag en separerad fyrbarnsmor. Det låter jobbigare än vad det egentligen är. Men, just när vår separation var ett faktum kraschade jag. Hela årets jobbiga situation hade satt sina spår i mig och jag började gråta. Jag grät, grät, grät och kände mig usel, värdelös, dålig både som mor, kvinna, hustru, älskarinna, dotter, syster, kusin, vän. Ja, You name it, jag var dålig på allt.

Jag orkade knappt kliva upp på mornarna. Jag snittade två timmars sömn/dygn och det enda jag gjorde var att vältra mig i självömkan över mitt kraschade äktenskap. Över alla släktingar som jag haft på X´sida som nu helt plötsligt skulle bli främlingar.

Livet som fyrbarnsmor? Oj, det är MITT liv. Mitt fantastiska liv med mina underbara barn.

Livet som GIFT fyrbarnsmor? Absolut inte.

Jag tvekar inte längre.

Jag söker inte sympatier, jag vill inte att ni skall tycka synd om mig för jag har valt detta själv. Däremot behövde jag hjälp att ta mig upp ur gropen. Jag behövde hjälp att kunna stiga upp till en ny dag och kunna se glädjen i den nya dagen.

Jag har haft ett fantastiskt kontaktnät. Både med nya vänner och gamla vänner. Jag har gråtit, slitit mitt hår. Vältrat mig i självömkan och fått miljoner kramar av mina vänner. Ja, till och med mitt X har funnits där som stöd, fast gudarna skall veta att han behöver det lika mycket som jag gör.

För första gången i mitt liv var jag således tvungen att be mina vänner om hjälp. Det tog emot. En del av mina vänner bara körde på, slet i mig. Tvingade mig att ta tag i mig själv. En del var mer försiktiga. Förståeligt.

Jag vill bara tacka er alla. Tack för att jag fick gråta på er axel. Tack för att jag fick slita mitt hår i förtvivlan. Tack för att ni stod ut med mina nattliga telefonsamtal. Tack för att ni fanns där för mig. Tack till alla mina förstående vänner på facebook och Twitter som trots mina patetiska statusuppdateringar inte valde att blunda.

Tack till alla. Tack. Tack. Tack.

Ni är alla guld värda.